Det är jag som är Hybelejen

Av Birgitta Eneroth

Carlstad i slutet av 1700-talet.

Ja, det är jag som är Carl Jacob Heublein, som blev Hebelejen, som av någon för mig outgrundlig anledning till sist blev Hybelejen. I ett liv efter detta. Vilket jag varken kan skratta eller gråta åt.

Hebelejen! Vem kom på den idén? Någon spjuver över ett skummande stop på krogen, eller en av trashankarna som alltid är mig hack i häl. Ihärdiga som iglar för att lura ut något märkvärdigt att skryta med. För alla vet ju att jag är speciell, född med segerhuva som Carolus Rex, vår store hjältekonung. Därför utvald att skåda i framtiden. Född av en mor som två år innan min ankomst förklarats död men återuppstod. Steg ur kistan i likboden och rusade hem fast besluten att leva vidare. En märklig omständighet som ännu mer fått mig att förstå att jag är ämnad för något stort.

Från min höga kvarn vid Västra bron flög jag med vingar som var konstruerade av spjälor och tyg. Från tretton meters höjd. Lika högt som kopparslagemästarns hus vid Stora torget. Häpna såg folk hur jag svävade som Ikaros mot solen. Några sa att jag flög ända till Korsälven, men mina belackare sa att jag damp ner uti Clara Älf strax efter bron. Detta må eftervärlden tvista om.

Jag tar en kvällspromenad. Sätter på ullperuken trots att den kliar så förbannat. Min rock spänner över buken och pigan har måst flytta ut knapparna i skinnbyxan. Den vita kravatten under den broderade västen är virad i två varv och knuten med rosett. Spatserkäppen har silverkrycka. Den ger en viss pondus. Trots att mina inåtvända grubblerier kan få mig att verka frånvarande, värnar jag om mitt yttre. Käppen är också till hjälp när jag vill fösa undan efterhängsna ungar eller ge närgångna byrackor ett rapp.

Går förbi krogen vid Salttorget. Fönstergluggarna har immat igen, talgdankarna där inne ger ett flämtande ljus. Klirr av buteljer och glas. Skratt och svordomar. Ut rumlar två figurer tomma på både shillingar och rundstycken.

Vi stöter ihop.

”Så herrrr Direkteuren är ute på sin runda? Något nytt att förtälja?” Den ene stirrar på mig med vattniga ögon. Andedräkten stinker brännvin och finkel och fuktar min näsa.

”Loppsupen är att rekommendera, sätter fart på geniknölarna.” De fnissar och drar vidare.

Vid Stora torget lägger husen långa skuggor på marken. Över taken i väster brinner himlen röd. Jag går raskt. Östra brons stenvalv speglas i vattnet och himlens röda får älven att glöda. Anno 1788, då Konung Gustaf med sitt följe marscherade in här, sköt vi med stycken från speljakten jag ankrat upp i älven. Metall och flinta slås mot varandra, en gnista antänder fängkrutet som antänder kanonens drivladdning av krut. En beväring förlorade två fingrar. Det var illa men i upphetsningen över det celebra besöket gick händelsen obemärkt förbi. Ingen räknade skotten.

Hemma sliter jag av mig peruken. Hjässan hettar. Svider. I natt ska jag färdigställa ritningar på en självgående vagn. Jag ska arbeta tills vaxljuset på mitt bord brunnit ner.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *