Det finns inga ledtrådar kvar

Av Mats Åstrand

När ögonblicket infaller kan det förändra allt. Riva sönder och förstöra. Ändra sammanhang och skeenden. Du kan ana ögonblicket men inte förbereda dig på det.

Som den där tidiga söndagsmorgonen i början av mars när telefonen ringde 04.30. Uppfattade ”Gunilla, hemtjänsten, Målilla, hjärtat”. Men förstod inte sammanhanget. Yrvaken bad jag henne säga det igen. Hörde orden men kunde inte ta in dem. Tog mig ur sängen och satte mig i soffan i vardagsrummet. Marie vaknade och satte sig bredvid.

”Vad är det som har hänt?”

”Jag vet inte.”

”Men vem var det som ringde?”

”Hemtjänsten, pappa dog i natt.”

Marie tog min hand och vi satt tysta en lång stund.  Såg våra spegelansikten i de svarta fönstren. Tänkte på min pappa. Folkskolläraren. Korsordskungen. Han som konstruerade sina kluriga korsord, skickade och väntade på att vi barn skulle höra av oss om ledtrådar. Varje vecka landade ett nytt korsord på hallmattan. Som ett rop, som en hälsning. Pappa var fastlåst i sin syrgasmaskin dygnet runt i den lilla lägenheten i Målilla bland uppgivenhet, nedlagda butiker och speedway. Efter fyra års kamp hade lungfibrosen vunnit.

”Med 30 procent lungkapacitet kan man inte ha allt för bråttom”, brukade pappa skämta när han mödosamt tog rullatorn bort till Coopbutiken.

Nu var vi två syskon kvar av det som en gång var en familj. Jag ringde min bror i Jönköping och berättade. Frågade om vi skulle åka ner.

”Varför då?”

”Brukar man inte göra det?”, svarade jag.

”Det är väl olika, men det finns ju inget vi kan göra.”

”Nej, men jag tycker det skulle kännas bra ändå.”

”Okej, då åker vi”, sa bror.

”Jag åker från Karlstad om en halvtimme och plockar upp dig i Jönköping.”

Under de två timmarna i bilen pratade vi igenom vår uppväxt. Tio års skillnad i våra upplevelser. Olika bilder. Olika förklaringar. Olika liv.

Gunilla mötte upp på Järnvägsgatan i Målilla. Förklarade, även om det inte var mycket att förklara. Hjärtat hade inte orkat mer. Jag och bror gick in i sovrummet. Pappa låg i sin säng, iklädd ljusa chinos och kortärmad blårutig skjorta. Händerna vilade på bröstet. Syrgasmaskinen bortkopplad, allt var stilla. Fönstret stod på glänt och pappas panna var sval. Vi var tysta. Såg oss om i rummet bland alla böcker och halvfärdiga korsord. På skrivbordet bredvid låg ett stort vitt kuvert, oöppnat. Framsidan bestod av ritade noter och texten ”Fly me to the moon. Öppnas vid min hädanfärd”. På kuvertets baksida: en tecknad bild på några apor som bygger en snögubbe och texten ”Vi kan ha roligt ändå. Fast lite svårare kan det bli…”

Ett kuvert med tydliga instruktioner, både på utsidan och inuti visade det sig.

Kom tillbaka till Karlstad på måndagen. Hittade ett litet vitt kuvert med pappas välkända skrivstilshandstil på hallmattan. Sju månader senare är det fortfarande oöppnat.

Det finns inga ledtrådar kvar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *