Före och efter

Av Lena Böving

Vad hjälper det en människa att kinderna blir våta?
– Nils Ferlin

FÖRE

Juli

Farfar bor på en ö i Vänern. Det är en lång resa dit.  Men vi gör ett stopp i Arvika för pappa vill till Ingesund och höra gitarrmusik. Han spelar själv. Bea och jag brukar bada i Glafsfjorden. Sen åker vi till Kristinehamn, där farfars båt ligger.
Det finns inget vatten i stugan på ön men sånt bekymrar inte min mamma. Men hon är lite orolig för bilresan.  
– Har du kollat bromsarna? Bilar blir sämre och sämre – barn blir bättre och bättre, brukar hon säga.
Men John vill inte följa med. Jag hörde i morse hur hon mutade honom med ett datorspel. Hon vann fighten, så han kommer nu med sin skateboard.  
Pappa som håller på att lasta årorna på takräcket muttrar:  
– Ska den där med?
– Javisst lilla gubben, säger mamma, pussar honom och hjälper honom att fästa den.    I morgon så här dags äter vi jordgubbar och jag vispar grädden med en konstig visp. Sen dyker John från klippan.  

Nu åker vi förbi Södertälje.  John sitter bakom mamma och jag i mitten där bak, för annars blir jag åksjuk. Tur att Bea är smal för här är trångt.  
Vi ska stanna och äta glass i Örebro. Härligt!

Ur Värmlands folkblad:
Igår vid middagstid inträffade en trafikolycka på 62-an, en frontalkrock mellan en lastbil och en personbil. Kvinnan avled på platsen, mannen och de tre barnen är skadade, en av dem allvarligt.  Lastbilschauffören blev chockad.

EFTER

December

Idag kom John hem från sjukhuset. Vi sitter i köket och äter soppa som Bea lagat. Pappa matar honom. Av olyckan minns han bara att skateboarden låg på gatan. Jag önskar att jag också glömt alltihop. Det har jag inte! En gubbe bar mig till ambulansen och där låg mamma på en bår och jag förstod att hon var död. Mina trasiga ben gjorde väldigt ont.  
Nu ska vi börja vårt nya liv utan mamma och med en halv bror. Han ska få en egen assistent. Han vet inte ens hur man borstar tänderna.  
Jag är rädd, gråter mycket och längtar efter mammas varma röst. Pappa jobbar hemma och försöker ta hand om oss. Jag måste ha kryckor.        
Bea gråter inte. Det är nog farligt att ha så där mycket sorg inom sig.
Vad händer när John förstår att mamma är död?  
Och skolan? Jag har missat mycket och mamma brukar hjälpa mig med matten.
Pappas gitarr blev en rishög i krocken. Han bröt revben och har ont, men ondast har han i hjärtat. Det var ju han som körde.
– Tänk om de inte tvingat med John till Värmland, sa Bea till mig igår.
– Håll tyst, sa jag.
Men jag har ju också tänkt så. Det har nog pappa också. I morse satt han och grät med mammas blus i famnen.

Hur ska vi kunna leva utan mamma?
Jag är bara elva år och vill bli glad igen!  
– Vera! Vi ska klara det här ihop och du ska sluta grina, säger Bea.
Hon har rätt men jag kunde väl åtminstone få en katt!
Vi MÅSTE ju fortsätta leva!

Men jag fattar inte hur det ska gå till?   

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *