Gatan fram

Av Anna Nordström

Jag kliver av bussen och ut i mörkret. Vinden slår mot ansiktet. Jag börjar sakta gå gatan fram. Aldrig förr har en gata i centrala Karlstad känts så tom.
Tankarna virvlar likt snöflingor i mitt huvud. Vart är alla människor?
Tystnaden på gatan tar över och det enda jag hör är mina egna andetag. Snabba och lätta allt eftersom jag ökar takten. Det är mörkt – mörkret tränger nästan in i huden. Jag fäller upp luvan. Som skydd – kanske mot vädret, kanske mot mörkret. Som om det skulle gå att skydda sig mot.
Avlägsna skrik ekar i dunklet. Jag stelnar till. Det är barnskrik. Eller kanske skratt?
Jag inser då att jag närmar mig en lekpark. Barn i overaller i olika nyanser springer runt. Jag ser dem på avstånd. Leker. Tjoar. För någon sekund glömmer jag allt och ler för mig själv. Som en ljummen bris inombords.
En ny vindpust slår mot ansiktet. Jag kan knappt se, knappt andas. Är det långt kvar?
Jag kan knappt känna mina tår längre. Jag är inte klädd för det här vädret. Mina tunna tygskor skyddar ingenting alls. Mina tår känns nakna. Blottade. Sårade.
Jag försöker gå ännu snabbare men benen vill inte bära. Framför mig har gatlampan slocknat. Jag undrar hur länge. Hur länge kan en gata vara mörk utan att någon gör något?
Jag kan inte låta bli att fundera på vad som gömmer sig i mörkret. I mitt inre ser jag ögon som tittar på mig. Kanske från en katt? Eller en skata? Eller något annat. Jag slår bort tankarna. Jag vill inte se några ögon. Jag vill bara komma in i värmen. In i ljuset.
Jag hade idag inte tagit min vanliga buss. Trots att jag sprungit allt jag orkat missade jag den. Den lämnade Stora torget utan mig och jag fick ta en annan. Alla andra dagar hade det inte spelat någon roll men just idag gjorde det det.
En hårtest faller fram och klibbar fast i mitt ansikte. Den vill inte bort utan naglar sig fast som om den ville skymma sikten för mig. Om det bara kunde sluta blåsa.
Jag har inte långt kvar nu. Barnen hörs inte längre, jag är ensam med tystnaden. Ensam med mig själv.
Asfalten glittrar. Som att den försöker vara något vackert i detta hemska mörker. Steg för steg trycker jag ner det. Det hör inte hemma här. Det döljer något annat.
Mina steg börjar kännas lättare, jag kan se huset. Hade benen burit hade jag sprungit. Men de känns som två cementklumpar jag måste släpa mig fram på. Jag börjar famla efter nycklarna men finner dem inte. Paniken stiger. Måste jag gå tillbaka?
Där är de – inne i fodret såklart. Än en gång har jag glömt laga väskan. Men det spelar ingen roll nu. Jag har nycklarna. Krampaktigt håller jag dem i handen, redo att låsa upp.
Jag går in genom grinden och genar över gräsmattan. Den är ännu våtare än gatan. Jag sjunker ner och man kan se mina fotspår. Bland förmultnande löv lämnar jag bruna avtryck i det som en gång var grönt.
Jag kliver upp på trappan. Steg för steg på dess hårda avsatser. Jag får fram nyckeln, stoppar den i låset och vrider om. När jag öppnar dörren är det en våg av värme och ljus som slår emot mig.
Jag är hemma.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *