Gläntan

Av Marie Angle

Jag drar efter andan. Ljuset är fantastiskt, det måste jag ändå medge. Det är fortfarande natt men inte mörkt utan bara ett slags annorlunda ljus som får allt att kännas som en dröm. För någon som levt hela sitt liv i storstan, ständigt omgiven av konstgjort ljus, är det både skrämmande och förtrollande vackert.

”Grannt va?”, viskar morfar. Han har insisterat på att ta med mig hit ända sedan mitt första besök i Värmland och jag har stretat emot i det längsta – skogen är inte riktigt min grej och tidiga mornar är det definitivt inte. Men nu sitter vi här i tystnad och blickar ut över en frodig äng. Dimman skapar ett magiskt filter över samstämda nyanser av grönt. Perfekt för Instagram, tänker jag och börjar treva i fickan efter min mobil.

”Nä!” ryter morfar häftigt, men sänker snabbt rösten igen. ”Ingen tocken däringa nu!”

”Hur länge ska vi sitta här, egentligen?” Vi har redan väntat i 45 minuter och mossans väta håller på att tränga genom mina jeans.

”Dagens onger!”, fnyser han. ”Dä ska hänna nôe hela tia!” Gubben är precis så enveten och halvgalen som min mor sagt. Jag förstår att hon valde att lämna surgubben och vischan för Stockholm. De båda är så olika att det nästan är omöjligt att förstå att de är av samma kött och blod.

Men så pekar han plötsligt uppfordrande. Jag följer hans krokiga finger med blicken och ser någonting utkristallisera sig ur dimman. Gestalter – små, tunna och överjordiskt vackra, som… dansar i en vid ring.

”Älvera…”, andas morfar. ”Hör!”

Ur tystnaden framträder den vackraste musik jag någonsin hört. Jag kan inte förklara varför, men jag skulle göra vad som helst för att få vara en del av den.

”Pass opp! Låt dä int dras mä”, förmanar morfar.

Det prasslar till i snåret alldeles intill och en liten varelse, som jag först tror är en skogsmus, stannar till alldeles framför oss.

”Go môra, Knôss!”, hälsar morfar glatt och jag upptäcker till min stora förvåning att ”musen” inte bara har mänskliga ansiktsdrag utan också en liten pipa i mungipan.

”Mio, dä här ä min vän, vätten Knôss”, presenterar morfar och den lilla varelsen nickar nådigt. Uppenbarligen kommunicerar de två på något sätt eftersom morfar fortsätter att prata. ”Jo, ja feck göbbera te å stoppe vägbögge, i ska int bli störd mer.” Knoss bugar och överraskar morfar med en liten grå sten innan han pilar vidare. Jag följer fascinerat vätten med blicken tills han försvinner in i dunklet och får då syn på ett irrande ljus långt inne bland träden.

”Vad är det där?”, utbrister jag.

”Lyktgöbben. Han ä jämt litt stölli, inge för feschlie. Dä finns bätter oknytt å träffe först. Men dä får bli imôra. Dä ä dags å spatser hemåt.”

När vi reser oss har solen börjat stiga ovanför den oändliga rad av träd som utgör vår horisont. Det magiska ljuset är borta. När vi gått några meter vänder jag mig om. Gläntan ser ut som vilken som helst i någon av Värmlands alla skogar. Men mitt på ängen växer svampar i en symmetrisk ring, just där älvorna dansat.

Jag längtar redan till i morgon.

3 svar på ”Gläntan”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *