Gräsmangen

Av Elin Bolin

Gräsmangen den 29:8 1934

God dag på eder mina väner

Tack för det brev som jag har väntatt på hela somarn å nu är hösten, men det var rolig att få höra att ni lever. Vi har hälsa och mår bra som vanligt, jag var till stan i går fick bilen besicktad. Jag var ensam men jungfrun som är hos oss i somar var också med en är du inte bekant med hon är från Karlstad landsförsamling och heter Rut Runkvist hon är bara 22 år. Hon är snäll och hemma vid.

Fortsättning den 2 sept. Jag och Oskar, Rut, Birger och Evjor i Kulsätra. Och Karl i Kalven. Vi var till Hagfors i natt på eldfästen. Det var mycket folk der omkring en 5 tusen.

Det rängnade hela natten så vi voro genom våta i morse. Jag ser i brevet att min svärfar är död! Det är att ledsamt när föräldrar dör ifrån. Det var väl roligt att du kom hem och te honom, hur är det med svärmor då?

Det var folk här härr och fru från Kiruna hos Sandström som jag skjutsa dom var väldigt treflig. Di tänkte flyta ner till Värmland det är att bättre klimat här sade di.

Hälsa Kurt många hjärtliga hälsningar Nils”

Det hade blivit hösten. Löven föll från den stora lönnen på Nolati och täckte delar av marken med röda och gula färger. Ändå var många löv kvar i träden fortfarande, trots att september hade kommit och nästan gått. Hemma torde alla löv vara gula eller redan fallna, trodde hon. Hon gick genom lövhögarna bort mot uthuset, där hon visste att krattorna fanns. Det var onödigt jobb, det visste hon, ändå tyckte hon om det där schvungande ljudet när löven krattades samman, och gräset som fortfarande lyste grönt, kom fram.

Oskars fru, Sonja, kom ut med pajken i famnen.

-Evvi! ropade han så fort han fick syn på henne. Sonja släppte honom och han gick resolut mot henne med ett självförtroende som bara en ett och etthalvtåring kan uppbringa.

-Evvi! Dunna! Dunna! hans raska steg gick mot den lilla gungan som Oskar hade satt upp till honom under sommaren, en gunga som bestod av en bräda monterad med två rep. Den var egentligen för svår för pajken och hon var alltid livrädd när han gungade att han skulle trilla baklänges och slå huvudet i backen. Hon tog honom i famnen. Det svarta håret var redan klippt ett par gånger. Gunnars hår. Han smekte henne mjukt över kluten som satt på hennes huvud. – Dunna Evvi! sa han milt övertalande.

Hon log mot honom.
– Jamen du få int ramla! He måst du lova! Håll i dig med bägge händren.

Så placerade hon hans rumpa på brädan. Gungan var visserligen nära marken men oron fanns i henne ändå. Oron fanns i henne så fort hon såg honom, och var han utom synhåll undrade hon alltid var han var. Men de små händerna var förvånansvärt starka när de slöt sig runt repen.

-Dunna! befallde han. Hon började försiktigt knuffa på honom bakifrån. Han skrattade högt, skrattade så han tjöt. En lång stund stod hon där, knuffade, höll i, hjälpte honom att balansera. Skulden lättade en liten stund. Den byttes till en känsla av tacksamhet, av frid och ro.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *