Hon började sakta dansa

Av Marcus Dahlia

Vädret skiftade fort idag och regnet låg just nu som en tät ridå framför bussen som susade fram på vägen kilometerna innan den långa nedförsbacken bredvid skidspåren och idrottsplatsen som alltid påminner om den stundande slutdestinationen. Men trots alla påminnelser var det knäckebrödsfabriken som fick Max att känna sig tillbaka på riktigt. Och även om den jättelika byggnaden inte alltid är tydligt synlig, så finns den ändå där i medvetandet. Ungefär som solen, som nu började leta sig fram igen. Ibland är den gömd bakom skymmande moln eller kyligt avlägsen i nattens mörker, men alltid värmer den någon människa på jorden.

Motvilligt klev han av bussen i hemstaden han helst undviker och nu endast valt att besöka för sin mormors skull, hon som han inte träffat sedan långt innan viruset spred sig över världen. När han passerade den store poeten sittande på bänken vid älven fastnade tankarna i minnen från årtalen och platserna han länge försökt att glömma. Det mesta var sig likt, förutom några tveksamma försök att göra centrum mindre deprimerande att vistas i. Och även om ett par av de bevarade trähusen fått nya färger så kommer det alltid att finnas en utsmetad grå nyans över staden.

Tyngden släppte när Max äntligen mötte mormor som väntade i den flagnade paviljongen omgiven av buskar och gula betonghus. Genast infann sig ett lugn han inte känt på länge och det var just den känslan som hon alltid lyckades skänka honom. Korgen med kanelbullar och hemmagjord svartvinbärssaft stod inbjudande på bordet och det enda han ville var att omfamna henne, men på grund av pandemin tvingades han nöja sig med att säga att han saknat henne. Mormor gav honom ett ömsesidigt leende som svar tillbaka samtidigt som hon tände en cigarett. Hon hade som vanligt fixat håret och klätt sig i en av sina finare klänningar, och i kvällssolens ljus glänste hon som en riktig stjärna. Han njöt av att se henne genom röken när hon lutade sig bakåt och blickade ut över den ödsliga gården hon bott på i största delen av sitt liv.

Under tiden märktes det att hon var besvärad av den vardag som inte längre var som den brukade. Dysterheten bakom alla meningar och leenden fick honom att tänka på när hon brukade spela musik för honom när han var nedstämd som barn. Så han plockade upp högtalaren han hade med sig ur väskan, letade fram spellistan full av musik från förr och tryckte på just den där låten som mormor älskar. Fnittrande och ojande ställde hon sig upp och började sedan sakta dansa en uråldrig dans medan hon vinkade till några av grannarna som nyfiket stack ut sina ansikten och hejade tillbaka. Glädjen som spreds genom musiken gjorde att Max fylldes av värme, så han lät musiken ljuda en stund innan han gjorde sig redo för att åka hem igen. Och det var på vägen tillbaka i fotspåren han trampat upp på vägen dit som det sjönk in att den här staden inte är vad som var då, utan vad som finns kvar nu. Det här är hemma. Det här är Filipstad.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *