Inkomna bidrag

Här publiceras texter i skrivtävlingen efter hand. Skicka in ditt bidrag du också!
Läs mer under rubriken Skrivtävling.

Väsen i Skivedsskogen

Av Cissi Leibring

Dimman ligger tät. Jag ser bara någon meter framför mig. Sakta tar jag mig fram genom gräset. Hela tiden hör jag inom mig ljudet från skogen som väckte mig tidigt i morse. Hjärtat dunkar hårt i bröstet. Jag försöker skynda på stegen, men jag blir lite för ivrig och tappar nästan balansen. Det är omöjligt att se någon längre bit. Jag försöker djupandas, men klumpen i magen växer. Vilka bilder kommer att möta mig? Jag tror mig veta. Jag har sett foton från drabbade och hört deras berättelser. Hur ska jag orka? Äntligen börjar dimman lätta. Den skingrar sig som skira slöjor i dans. Jag skyndar på stegen och min blick letar frenetiskt. Än här, än där, stannar jag till och stålsätter blicken. Men det är alldeles tyst och stilla. Oroande tyst och stilla. Magvärken ökar och jag hör mina hjärtslag dunka hårt, hårt. Så vänder jag mina steg mot kullen som börjar träda fram ur diset. Det ligger som stora stenbumlingar längst upp. Nu halvspringer jag och jag märker knappt svettdroppen, som når mitt öga. Jag närmar mig. Kullen ligger nu helt framför mig. Plötsligt reser sig en av stenbumlingarna och tittar förvånat på mig. Resten av bumlingarna ställer sig upp, en efter en. Alla tittar de förvånat på mig. Jag saktar ner farten och sätter mig på huk. Tar fram min lenaste röst och lockar. Jag söker av alla med blicken. Alla ser ut att vara okej. Jag drar en stor suck och lockar igen. Då kommer tre av dem fram. Buffar på mig och vill bli klappade.

– Hej, säger jag lättad och mina händer smeker de sammetslena mularna.

– Vad jag är glad att se er oskadda. Nora, en av de tamaste tackorna andas lugnt mot min kind. Det är som om hon förstår. Det är som om hon vill säga:

– Det är ingen fara, du kan slappna av.

Så sitter jag där en lång stund och bara är, mitt i flocken. Jag tackar högre makter, för att vi klarat oss denna gång. Så burrar jag in ansiktet i Noras mjuka ull och låter tårarna komma. Spänningen släpper mer och mer och jag tänker. Tack och lov, det verkar trots allt bli en helt vanlig och odramatisk vardag, för mig och mina får.

Kapitel ur boken ”Mitt liv vid Klarälven” som jag håller på att skriva


Soldathustrun

Av Enar Jonasson

Femte mars 1809 blev indelte soldaten 77, Erik Olofsson Tolerud väckt i den tidiga ottan av kompaniets fänrik. Han budade Erik till kompaniets samlingsplats.  Erik tog adjö av sin hustru och de två barnen och marscherade iväg mot okända öden.

Sverige låg i krig med Norge i väster och i Finland stövlade ryssen på. Vilket krig han skulle skickas till visste han inte.

På torget i Karlstad tog generalen Adlersparre emot och beordrade Värmlands regemente till Stockholm för att avsätta Gustav IV Adolf. I Kristinehamn rastade regementet och generalen blev förälskad i den undersköna Louis Linroth. Han dröjde sig kvar någon dag och regementet kom försent till kungens avsättande som redan var genomförd.

Men om detta visste Lina intet. Hon kunde hjälpligt läsa men skriva kunde hon inte. Hon kunde få hjälp av präst eller klockare att skriva och tyda brev men hon var stolt och ville inte ha hjälp.

Roten som bestod av Toleruds bönder skulle hålla knekt med hus, kålland och ett fähus. När soldaten var borta skulle roten bistå hustrun och till jul skulle hon ha del i höstens slakt.

Stupade soldaten fick hustrun flytta ut för roten skulle skaffa ny soldat som skulle bo i torpet.

När Linas soldat var borta mjölkade hon sin ko, kärnade smör, kardade lin, uppfostrade barn och utförde mannens sysslor. Roten skulle hjälpa henne men bönderna var snåla och snek sig gärna från ansvaret.

Hennes torp bestod av ett rum med öppen spis och bakugn. Hon fick ljus från spisen och rovoljelampan. Roten hade inte byggt avträde utan sitt tarv fick hon göra i den öppna dynggropen.

Lina bar på sitt tredje barn. Men det visste inte Erik. Det skulle bli en överraskning när han kom hem.

En natt i häggens månad väcktes Lina av kons råmande. Kon skulle snart kalva. Hon rusade ut i bara särken i tron att ulven hade brutit sig in. Den hade varit synlig i Smedstad sistliden vecka.  Hon beväpnade sig med spisrakan men den behövdes inte. Ett par små klövar syntes men något var fel. Kon stånkade och råmade och sparkade i väggen och Lina fick hjälpa till. Den lille kalvens huvud låg bakåt men Lina körde in armen ända till sin axel och lyckades vända huvudet. Hon kände en stor glädje när den lille kalven kom ut med fosterhinnan runt halsen och hälsade våren med ett kraftigt mu.

Prästen i Grava kyrka meddelade under högmässan att kungen var avsatt och kriget var slut i både Norge och Finland. Men Erik dröjde.

När höskörden skulle in vrenskades roten med hjälp och Lina måste hota att klaga hos översten som alltid stod på soldatens sida. 

När frosten började nypa i augusti var det dags för en ny invånare i soldattorpet 77 Tolerud. Det blev en liten pojke som kanske en dag kommer att tjäna kung och fosterland som indelt soldat. Sysslorna pockade på och Lina kunde inte njuta av sängen någon längre tid.

I september gifte sig Adlersparre med sin Louise och Erik kom hem. Han anmälde sin ankomst och avlossade sitt gevär. Det var en rejäl bössa med flintlås och bajonett som laddades med svartkrut och hade kaliber 18,3 millimeter.

Lina ilade på lätta fötter till grinden där Erik ställde geväret mot vedstapeln och tog Lina i famn. Barnen hade glömt sin far under sommaren och undrade vem mannen i den granna uniformen var. Erik tog barnen på vardera armen och tillsammans gick de in i torpet där en stor överraskning väntade Erik i den lilla vaggan som han hade snickrat som morgongåva åt sin kvinna.


Ordfångaren i Mangskog

Av Carina Eriksson

Klockan var lite över nio när han öppnade fönstret och såg ut över det vackra grönskande landskapet utanför huset i Fjällstorp. Vårens första riktigt varma dag hade just börjat.

Han kände en oemotståndlig längtan att skriva. Eftersom han var en ordfångare, så var ett av hans största nöjen, att använda orden han fångat. Han tänkte att det nog var ungefär så som en fiskare kände sig, när han tillagade sin fångst.

Det var ett väldigt viktigt arbete han hade framför sig. Han visste att han måste lägga ner hela sin själ i denna viktiga uppgift. Orden han ville ha var svårfångade och sällsynta.

Med beslutsamma steg gick han ner till Sloby-älven som flöt en bit nedanför huset.

Han såg på ordströmmen som flöt där nere. Hörde hur det ibland dovt klingade till när några av orden studsade mot varandra. Han följde med blicken, ett långt skrivstils-ord som smög bland vassen utefter älv-kanten. Några lax-ord försökte simma mot strömmen men mest var det lugnt. Ordströmmen flöt på.

Plötsligt ryckte han till. Visst var det ett sådant ord han sökt efter så länge!
Han tog håven, smög ner i vasskanten och lurpassade på ordet han sett en skymt av.

Nu eller aldrig tänkte han och körde ner håven i ordfloden. Ordet liksom stannade upp trots att strömmen var så stark. Sen gled det motvilligt ner i håven. Ordet var mycket tyngre än han trott att det skulle vara.

När han drog upp det ur ordströmmen, glimmade det så vackert i alla regnbågens färger. Vred och vände på sig som om det desperat ville komma loss. Han kände sig så lycklig. Detta var ett av de ord han aldrig trott att han skulle lyckas fånga. Det är min lyckodag utbrast han högt för sig själv och log med hela ansiktet.

Han släppte ner ordet i hinken som han ställt vid älvkanten. Ordet sjönk och la sig längst ner på botten, som om det trodde att det kunde bli osynligt då.

Nu ska jag bara fånga två till tänkte han. Det var inga ord som var ovanliga, men han ville ha de riktigt fina. Flera sådana ord flöt förbi, men dem ville han inte ha för de var kursiva, smala och rangliga. Några av dem var spruckna eller kantstötta.

Nej, ett riktigt fett skulle han ha. Plötsligt såg han det komma glidande mellan vassen. Ett fint och fett kolsvart, glittrande JAG. Det ska jag ha tänkte han och tog ett steg längre ut i ordfloden. Det krasade till under hans högra stövel, när han råkade trampa på några frågetecken som fastnat i gräset på botten.

Han lyckades fånga jag:et utan några större problem. De fetstilta är inte så snabba, men däremot ganska nervösa till sin natur. När han släppte ner jag:et i hinken, försökte det gömma sig bakom det första ordet han fångat.

Nu fattades bara ett ord innan han kunde gå hem.

Massor av glada ord flöt förbi, ett stim av kommatecken och några riktigt sorgsna svarta ord, som höll sig efter botten såg han när han väntade.

Hans blick fastnade på något som stack fram under en sten rakt framför honom.
Visst var det ett DIG som gömt sig där. De hade en underlig förmåga att gräva ner sig, det visste han.

Han körde ner handen i ordströmmen och tog tag i ordet med nypan samtidigt som han lyfte på stenen. Ordet var svårt att hålla kvar, för det var liksom lite slemmigt på ytan, men han hade det i ett fast grepp och skyndade sig att släppa ner det i hinken.

Nu äntligen kunde han gå hem och fullborda sitt senaste och allra viktigaste verk.

Han torkade orden omsorgsfullt med mjukt papper och blåste dem torra med hårtorken, innan han limmade dem på asken med ringen, som han skulle ge till sin blivande fru.

Mycket nöjd kände han sig när han såg orden glimma i solljuset.
JAG ÄLSKAR DIG stod det, och han kände att det kom från hjärtat.


Texter om Värmland

Av Ida Wall

Vänerhavet

Jag minns dagar på sjön, längst fram i stäven
Var jag barnet som sjöng, där ute på Vänern
Jag minns vågornas skvalp och spindelväven
När vi lämnade allt, var vi långt ifrån världen

Solen stod högt, inga moln
På himlen som skuggade dig
Vad som blev vårat mål, blev hur vinden riktade sig

Min far, kom tillbaka till havet igen
Min far, kom tillbaka till havet igen
Min far, det finns kvar

Vi tog tåget ett år, och reste till Finse
Följde norrmännens spår, jag tror du minns det
Minns du örnen vi såg, i slutet av färden
Hur dimmorna låg, just vid glaciären

På natten kom febern till mig,
Du var där och stöttade mig
Vi såg till att vi tog oss i mål och allting ordnade sig

Min far, kom tillbaka till bergen igen
Min far, kom tillbaka till havet igen
Min far, allt finns kvar

Minns du Läckö slott, ja det var galet
Vackraste gåvan jag fått, det bröllopstalet
Tårarna rann på min kind och jag var så stolt att va din
Dotter du älskade så, älskar ännu

Min far, kom tillbaka till havet igen
Min far, kom tillbaka till bergen igen
Min far, vi finns kvar

Jag minns dagar av köld, nätter av kyla
Hur jag bar min sköld, jag försökte mig skyla
Från allt jag inte förstod, jag såg allt som sjukdomen tog
Men någonstans tändes ett ljus och åter hörs vågornas sus

Min far, är tillbaka på havet igen
Min far, är tillbaka i bergen igen
Min far, finns här kvar

Ny jul i Värmland

Nu flyter isen på älven
Här nedanför oss
Naturen skälver
Gör sig redo för frost

Träden är kala
Som statyer står de kvar
Som nakna figurer
Med stoltheten kvar

Advent står för dörren                                          
Lucia nalkas snart
I den mörka vintertid
Så känns det underbart

Det blir en ny jul
En ny jul i Värmland
Lätta steg i tung vit snö
Hör änglabarnens kör

Det blir en ny jul
En ny jul för alla här
Juleljus och saffransbröd
När det mörknar här utanför

Jag ser ut över staden
I decemberdagens ljus
Bleka fasader
På putsade hus

Klockorna kallar 
Ifrån Domkyrkans torn
Och jag lyfter min panna
Känner snöflingans korn

Advent står för dörren
Lucia nalkas snart
I den mörka vintertid
Så känns det underbart

Det blir en ny jul
En ny jul i Värmland
Lätta steg i tung vit snö
Hör änglabarnens kör

Jag skriver ett brev till framtiden
Till barnen som finns då
Tänder ett ljus för alla dom
Som bakom oss stå

Det blir en ny jul
En ny jul i Värmland
Juleljus och saffransbröd
När det mörknar här utanför
Julefrid i juletid
Vill jag känna här innanför

Stockholm vs Öa

Jag läser inte DN varje dag
Jag följer inte Hemnet som en slav
Vad som sker på Stureplan
Vet jag ingenting utav

Har glömt hur marken skakar när
Det är allsvensk fotbollspremiär
Och mitt gamla SL-kort
Det har jag tappat bort

Du hade mig men jag slant ur
Dina armar jag vet inte hur
Du hade mig men jag fick nog
Ville vatten ville mera skog
Du hade mig – men nu är jag här

Jag springer inte från duschen till Slussen
Missar första bussen, nej skippar den ruschen
För vi bor på Hammarö
Lever, leker andra lekar, det är ingen tvekan
För vi bor på Hammarö

Jag byter inte buss vid Fridhemsplan
Eller tar en lunch i Vasastan
Jag letar inte bord
För min mat är hemmagjord

Numera är jag anträffbar
Men saknar Stadsteaterns repertoar
Om dom har berört till gråt
Får jag läsa om efteråt

Du hade mig men jag slant ur
Dina armar jag vet inte hur
Du hade mig men jag fick nog
Ville vatten ville mera skog
Du hade mig – men nu är jag här

Jag springer inte från duschen till Slussen
Missar första bussen, nej skippar den ruschen
För vi bor på Hammarö
Lever, leker andra lekar, det är ingen tvekan
För vi bor på Hammarö


Natt i Karlstad

Av Maria Olsson

På dagen beundras vi utan att kunna ge svar, vi hör byggnadsarbeten och människor. Somliga förefaller lyckligsaliga och andra betänksamma eller ledsna. Vissa stannar till hos oss, medan andra inte verkar se oss. På kvällen blir det lugnare när människorna gått hem från sina arbeten och turisterna tröttnat för dagen. Senare blir det återigen liv när folket går hem från restauranger och andra förnöjelser och bilarna kör genom innerstaden med hög musik. Fast på natten, när bruset tystnat, då får vi liv. Vi blir fria!

Mariebergsskogen är dessvärre väl avlägset, trots att det har kommit till min kännedom att det är förträffligt även där. Vi håller oss i stadskärnan. Om någon människa närmar sig, står vi plötsligt lika stilla som annars. Ingen har hittills reagerat på att vi emellanåt är på fel plats.

Karl kanske har bättre utsikt. Likväl är det jag som avgör när kusten är klar och vi kan börja röra på oss. Jag sträcker på mig, tar ett djupt andetag och inandas den svala, fuktiga höstluften. Jag tittar bort mot ett färgsprakande Sandgrund. Klarälven ligger alldeles blank och stilla.

Först hämtar jag den lilla gossen. Han blir alltid glad. Han tycker det är mödosamt att sitta orörlig hela dagarna. Jag förstår det. Ett nyfiket barn med mycket energi som måste vara stilla hela dagarna. Varför kunde han inte ha fått bo vid den fina lekparken utanför stadsbiblioteket? Men Älvpromenaden går förstås inte ända bort dit. När jag hämtat pojken, rusar han snabbt bort till den ensamma räven som hoppar ur sin kasse och ivrigt viftar på svansen. Jag misstänker att räven tror att han är en hund.  Vi går vidare till Karl som trots sin storlek har för vana att smidigt hoppa ner från sin boning. Vi tre flanerar till Stora Torget med räven tätt bredvid gossen. Jag älskar dessa promenader som blivit mycket nöjsammare sedan pojken och räven dök upp i våras. Oftast anländer vi först, trots att de andra har kortare väg dit. Strax därefter kommer Gustaf Fröding och Selma Lagerlöf. Sist kommer som alltid Nils Ferlin steppandes. De andra förblir på sina hemvister. Eller om de träffas på en annan plats. Det räcker med oss.  

Kvinnan som står på Stora Torget avböjer att stiga ner. Hon vill stå ovanför oss andra, med sitt svärd i kardan. Hon är oerhört envis och vi har förstått att det inte är någon idé att försöka få ner henne. Hon anser i själva verket att vi ska stanna på våra egna positioner. Likväl förefaller hon tycka det är underhållande att vi infinner oss. Då berättar vi historier om värmlänningarna och de resande som kommit till oss. Ibland adderar vi hur många som fotograferat oss under dagen. Emellertid förmodar jag att hon överdriver. Hon väntar oupphörligt till sist med att förtälja hur många som fotograferat henne. Om någon av oss andra säger 40, säger hon 50. En gång drog jag till med att 999 turister vistats hos mig en dag. Då sade hon 1000. Hon är dock en stark kvinna som jag beundrar. Annars skulle vi ingalunda fortfara med våra sammankomster på Stora Torget. Då skulle vi mötas någon annanstans, måhända på Sandgrundsudden eller utanför teatern.

Efter någon timme är det dags att återvända till våra platser. Idag berättade Nils och Selma att några turister spatserat förbi och pratat om hur solen oupphörligt skiner i Karlstad. Majoriteten har vetskap om Sola i Karlstad. Det har även tidigare kommit till min kännedom, men jag känner mig ändå lätt till sinnet då jag återvänder till min plats. Sola i Karlstad, det är ju jag det!


Bästa unga Johanna

Av P. Björk

Bästa unga Johanna,

När du har detta brev i handen så har gubben tvärs över gatan gått och dött. Han med katten, och den röda kepsen. Jag. Du undrar förstås varför en gubbstrutt som jag korresponderar så här från andra sidan, vi var inte väl bekanta du och jag. Även om du var nog så vänlig och alltid hälsade och klappade katten och lyssnade på mina rövarhistorier. Du höll med om att livet är gott här i Värmland, även om du frös väldigt sa du, du hade ju bott i Spanien. Jag sa att att det var annat förr minsann, då sommaren var evighetslång och sommarnatten längre ändå.

Din mormor Elsa. Jag kände henne som ung förstår du. Vi tillbringade några veckor tillsammans sommaren 1952. Vi var nitton båda två. Jag var inte så lite förälskad i henne, men hon gav mig korgen när Gösta, sedermera din morfar, bjöd henne armen. Hon valde sannerligen rätt, det säger jag inget om, mig var det inte mycket med och inte blev det något av mig heller. Så det var rätt och riktigt. Gösta var en god man och alldeles oäven var han inte heller så nog kan man förstå det valet, jovisst.

Men det är klart, att när mor din föddes den 2 maj 1953, så tänkte en att det gick väldigt fort det där. Elsa måste så att säga ha gått rakt ur min säng och ned i Göstas. Jo gifta var de innan flickan kom, jag säger inget om det, de gifte sig redan i oktober året innan, bara två månader efter att de träffats, så nog förstod man att det var kärlek alltid. Själv hann jag knappt förstå att hon gått mig förlorad, jag höll av henne ska gudarna veta. Men kärleken rår en inte på så det är inge mer med det.

Hur som helst kom jag mig aldrig för att fråga Elsa om den där lilla tösen som kom en sisådär nio månader efter vi svärmat, om hon möjligtvis kunde var min? Sigrid hette hon fick jag veta. Men det gick inte för sig, Gösta tog på sig faderskapet och därmed var saken utredd. Jag gick till sjöss och blev borta. När din mor sen på äldre dar köpte huset som du bor i nu, så bodde jag redan här på Bäverstigen, så vi lärde känna varandra sådär som grannar gör. Inte yppade jag vad jag en gång undrat. Vad gott kunde det göra och inga bevis hade jag heller.

Sen gick hon ju bort, i sjukdomen. Vi blev ledsna allihop här på gatan och visste ingen råd. Sen flyttade du och din familj in, ni längtade tillbaks till fäderneslandet sades det och det undrar en ju inte på. Jag tänkte inte så mycket mer på det där, det var ju så längesen och Sigrid var död och jag var bara en gammal gubbstrutt och ville inte ställa till ofog. Men visst höll jag väl ett öga på er, det kan jag väl säga.

Men så när jag fick se den lilla din, Erik, när han var en sisådär två år och håret hans växt ut. Ja, då visste jag säkert att jag var morfadern din. Det där krulliga håret tar man inte miste på, det är släktens signum förstår du. Det här var ju bara några år sen, och jag var rejält skröplig och vad skulle ni ha gjort med den informationen? En döende gammal morfar att ta hand om, skulle det vara nåt att ha det. Det fick vara.

Även om det inte blev mycket av mig så arbetade jag hårt och var inte stor i nöjena. Inga barn blev det men en vän som var bankman hjälpte mig med investeringar. Lite blev det allt tillslut. Och nu när jag vet att du är barnbarnet mitt så ska du ha pengarna. Det andra har jag ordnat med så det behöver du inte tänka på.

En får hoppas du inte blir ledsen av det här. Du hade ju redan en morfar och det hade nog mest blivit besvärligt med två. Men om jag träffar Sigrid och Elsa där på andra sidan, så känns det gott att säga att jag nog såg till att du inte blev lottlös, jag vet att de inte lämnade mycket efter sig.

Nu ska det inte gå nån nöd på er, det ska jag hälsa mor och mormodern din.

Hälsningar gubbstrutten Einar Din morfar


Konstnärskolonin Slaggudden

Av Christian Umeland

Carl Ugenäs studerade sina kollegor. Alla stod i en ring med armarna lagda på varandras axlar. Det var Judit som lovat att bjuda på sin kryddiga linssoppa om alla bara följde hennes koreografi.

”Mina fotvalv orkar inte mer”, sa en.

Vindarna gjorde Borgvikssjön guppig och en belgisk kanotist avvaktade med sina paddeltag samtidigt som hon försökte lista ut vad som hände vid strandbrynet.

”Skorna blir leriga av allt trampande”.

Carl som fått i uppdrag att fotografera köttberget ur alla vinklar och vrår fick plötsligt syn på en fjäril. Dess tillsynes slumpmässiga flygmönster fascinerade honom och han glömde helt av sitt uppdrag.

”Kom igen C! Ta de sista bilderna så vi får soppa nån gång!”

”Det är en smultronvisslare, sällsynta härikring”, svarade Carl.

”Din pseudonym den barmhärtige slusken passar väl till dina fjärilkunskaper”, sa Judit och la undan sitt notblock. ”Tack hörrni! Jag litar på att Carl fått tillräckligt med bilder. Soppan blir klar om en timme. Under tiden – rast och lek.”

”Efter att ha stått i den här ställningen behöver jag vila.”

”Din kropp är skör som en fjärils. Vem har ont i fotvalven när man är under trettio?” sa Carl.

Himlen fördrev tiden med att likna en tvättsvamp och trots att det var juli lyste värmen med sin frånvaro. Det mojnade och alla satte sig kring bordet. De tio konstnärerna hade lärt sig varandras egenheter men det märkliga beteende som Carl understundom visade förbryllade de flesta.

”Låt mig hålla ett tal”, sa Carl.

Ingen varken protesterade eller log uppmanande.

”Uppenbarligen är vår linskokerska inspirerad av Matisse för sin komposition. Dans!”

”Inte”, sa Judit rappt.

”Själv fick jag en vision som fick min själ att lämna Borgvik, Värmland och det kända Universum.”

”Vi vill inte höra om ditt storhetsvansinne”, sa mannen med de svaga fotvalven.

”Spara på stämbanden så de inte blir inflammerade”, sa Carl och fick en drömsk blick. ”Jag ska föda upp fjärilar i nån slags kuvös och namnge dem efter er, detaljerna är inte klara. Det här sammansvärjda sällskapet av konstnärer har fastnat i en fast form och jag vill bli en flyktig gas vars atomer rör sig obehindrat i världsalltet. Den enda som lämnar kuvösen i detta sällskap är du”, sa Carl och pekade på mannen med fotvalven. ”Om du kunde förmå dig att måla din hypokondri. Släpp bjärta färger och måla en krossad svanskota som egentligen inte är det! Fattar du?”

Fem konstnärer lämnade bordet. Carl var nöjd om tjugo procent förstod hans filosofi. Typiskt akvarellister att inte förstå.

Vinet i kombination med Carls dolda komplimang fick mannen med fotvalven att känna ett brus inom sig. En tankekedja uppstod i hans särpräglade sinne: Hade Judit desinficerat sina händer? Röda linser är en dansande ring. Fanns det röda ömmande fotvalv i cirkelformationer som han skulle måla? Fotvalvens kloster! En kokong med ringorm! Bah! C är en shaman.

Carl log triumferade. Hans konst att ingjuta mod i sina medmänniskor lydde inga sociala lagar. Det blev soppa över.


Solen är gömd, mitt i den värmländska finnskogen.

Av Alice Fors 

Solen är gömd.
Dimman sträcker sig långt bort över dalarna. Träden syns knappt och man ser inte vart bergen börjar eller slutar. Allt är ett enda stort grått landskap av dimma och skog. Det disiga regnet täcker gräset och daggen försvinner och blir bara blöt mark. Det är tyst och lugnt här, inga fåglar hörs. Inte heller ljudet av det droppande regnet förstör tystnaden. Många droppar lägger sig på blad, sten och mark tills det inte längre några droppar syns. Bara ett helt lager vatten finns nu på varje levande ting.

Dimman blir bara tjockare och ljusare ju längre tiden går. Ljusare då någonstans bakom finns det en sol. En sol som man vanligtvis blir glad av, som man nästan alltid får energi av. Men nu gör den mig bara deprimerad, bara tanken av att den finns bortom dimman gör mig ledsen då det är just nu jag behöver den. Det är dagar som denna man behöver energi och glädje. Så varför ska solen behöva gömma sig nu, just nu som jag behöver värme. Just nu som jag behöver tröst.

Träden svajar för vinden för att försöka undankomma regnets droppar och dess tyngd. Utan hejd då dropparna faller för snabbt och för tätt. Som ett täcke drar sig regnet och dimman över berg och dalar, blad och gren, sten och mark, sjö och bäck. Långsamt långsamt söker det efter nya torra ting samtidigt som dropparna faller fort för att försäkra sig om att inget blir utlämnat.


Selma, Gustaf och Cooper

Av Tomas Johansson

Köpte biografin om Selma
till farsan
i Gamla stans bokhandel

Körde därefter till Leksand där tomt
ska inhandlas
och hus byggas
Allt enligt drömmen
om ett återvunnet barndomsparadis

Därefter styrdes den gamla
men för mig nya
Cooper S i British Racing Green
mot Värmland
Även den ett slags barndomsdröm

Främst farsans faktiskt
Som plåster på såren
för färsk alzheimer-diagnos
Cooper och Selma-biografi liksom
På gränsen på cyniskt

Det sägs, kan vara i den där biografin
att Selma sannolikt inte
hade blivit något
trots sin talang
om hon inte varit född i Värmland

Det var där historierna
och karaktärerna fanns
Stoff att lyssna till och skriva om
Ungefär som om Elvis
varit född i Kenya
Dåliga förutsättningar till genombrott

Men det var dom där
historierna
som gjorde att hon vann Nobelpris
och kunde köpa tillbaka Mårbacka

Farsan mailade
Var lyrisk
Att köra den där Coopern
var det roligaste han gjort
Starka ord det
Han var som en del av bilen

Satt liksom på motorn
fastklistrad på vägen
Alla bekymmer var som bortblåsta
bokstavligen talat

Tänk om Gustaf
Den Olycklige
hade haft en
Cooper S British Racing Green
Rivit loss i Alsterdalens grus
Följt den slingriga vägen
genom Gunnerud
förbi Byn
och vidare norrut

Kanske hade han
åtminstone för ett ögonblick
glömt allt det som blev
och inte blev

Bländad av Alsterns glittrande yta
i kvällssolen nere till vänster
Brister han spontant ut:

Två grannar jag har i min boning
Den ene är sentimental
Jag hör honom högt deklamera

om sorg och livets kval

Den andre är munter och lustig
och bondsk och grovt burlesk
För honom är sorg och bekymmer

blott skrymt och skrock och fjäsk

Han grubblar ej alls, han skrattar
åt livet helt sonika
Och visslar och sjunger och spelar

på dragharmonika

Kanske hade Gustaf fortsatt
upp till Östra Ämtervik
Bränt in på Mårbackas gårdsplan
Klivit ur kärran som en Steve McQueen
med ett vitt grin genom skägget
och monokel

Selma!
Nu hänger du med på en tur
runt Fryken
– Så roligt ska vi inte hat

– Du, man lever bara en gång

Och det sista
man såg av dom
var ett dammoln
som knappt lagt sig än


Bra energi

Av Bruno Josefsson

Åke läser filosofi på universitetet i Linköping. Men han kommer från Värmland. Han har just hämtat en kopp kaffe och satt sig ute i solen. Johanna kommer ut. Hon läser miljöteknik. De har sett varandra några gånger tidigare, men inte pratat med varandra, bara kommenterat något lite ytligt.

Hon slår sig ner hos Åke. Han frågar vad hon läser för något just nu.
– Olika energislags inverkan på klimatet.
– Har du egen bil?
– Nej.
– Men du har körkort.
– Ja.
– Vad kör du för bil om du kör?
– Mina föräldrar har en Golf, som går på bensin. Själv då?
– Jag har en gammal Volvo med 180 hästar.
– Du åker hit och hem med den varje helg då?
– Självklart.
– Har du klart för dig hur mycket koldioxid du släpper ut?
– Neej.
– Jag skulle kunna räkna ut det, men vet du hur många gånger mindre ett tåg eller buss släpper ut?
– Ingen aning. Försök förstå att bilen är min frihet. I Värmland är det glest med järnväg och de bussar som finns går bara på de största vägarna och några få gånger per dag.

– Hur bor du?
– Här i Linköping bor jag inneboende i en villa med direktverkande el. Och du?
– Jag bor också i en villa, men där har de installerat bergvärme.
– Va bra, tror du jag skulle kunna få komma och titta på anläggningen?
– Ja, jag ska fråga hyresvärden. Nu måste jag in till nästa föreläsning.

Det blir helg. Redan på måndagen efter, träffar de varandra på samma ställe. Åke får ett varmt leende från Johanna. Han känner att det blir för starka känslor, så han ljuger och säger att han måste gå.

När de träffas nästa gång har Johanna letat extra på de rapporter och fakta, som finns om utsläpp vid framställning av mat och fordon. Hon har inte blivit så mycket klokare av det.
– Men vet du vad. Jag tror inte att vi hurtbullar äter så mycket mer än er andra. Det vi förbränner är ju fett. Det lagrar ni i kroppen!
– När vi nu pratar om mat, ska jag passa på att föreslå en middag för två. Johanna rodnar lätt och säger:
– Det är ett bra förslag. Jag känner mig väldigt sugen.
– Känner du till Flott?
– Ja, men jag har inte ätit där.
– Ska jag skjutsa dig på moppen dit?
– Annars kan du få sitta på cykelramen, så trampar jag.
– Ska vi inse att vi är vuxna och ta bilen?
– Nej, vi kan gott gå dit, eller hur.

Det är lite kallt framåt kvällen. Men efter ett tag känns det helt naturligt att de tar varandra i hand. De får annat än kylan att tänka på. Åke försöker ta lite mindre steg. Men att hålla samma takt som Johanna är inte lätt.

När de slagit sig ner och beställt mat, frågar Johanna:
– Har du frågat hyresvärden om jag får komma och titta på bergvärmen?
– Jo just det. Du är välkommen. Passar det i kväll?
– Alldeles utmärkt, säger Åke och ler, samtidigt som han känner att han rodnar.

Johanna går igenom bergvärmeinstallationen ingående. När de är klara frågar Åke om Johanna kan tänka sig att göra av med lite energi. Åke behöver inte förklara vad han menar.


Morkullan

Av Johan Fält

Det var en rätt vacker dag som jag minns det. Mars. De första småfåglarna hade återvänt från sin tid på flykt undan den bistra vintern. Bofink, rödhake, stare. Bara fåglar är smarta nog att undvika vad kylan gör med denna gudsförgätna plats, hur kunde någon tidig anfader eller anmoder, smart nog att tämja elden eller snickra till ett hjul, få för sig att bosätta sig här. Jag kan förstå dem där de satt med sitt hjulsnideri invid Fryken i juli och lät vattenytans solkatter leka på deras solbrända nakna kroppar.

Den torra doften av ljung och tall..

Men de borde kommit på andra tankar när löven föll och marken frös.

Snyggt hjul Bruhm, men nu drar vi tillbaka till Côte D´Azur.”

Men den där sista dagen i mars var rätt vacker. Kanske just för att vintern definitivt släppt sitt tag kring oss.

Dagarna blir längre när det våras.

Jag förstår nu att vissa dagar kan räcka livet ut.

En morkullas typiska ”tiiisp” följt av ett trivsamt knorrande ljöd försiktigt bakom de mossbelupna stenbumlingarna i början av skogen. Marken var mättad av smältvatten och trycktes ned svampigt mjukt under mina för stora stövlar. Jag tittade nyfiket på precis allt. Björkarnas vita stammar, rotvältornas väldiga gap. Jag hörde morkullan, sånglärkan och tofsvipan. Jag kunde inte fåglarnas namn, men önskade kunna tala deras språk. Överallt runt mina fötter, där de stövlade fram i skogen, syntes pistolformade pinnar, guldglänsande stenar och skalbaggar med käkar som miniatyr-dinosaurier. Fantasin födde nya världar i solglimret. Våren ryckte och drog i naturen som i sin tur förde mig genom skogen som en marionett styrd av osynliga trådar.

Långt där bakom gnisslade grinden på vid gavel. Säkerhetskedjan plingade tungt mot stolpen varje gång någon av lärarna eller ett äldre barn hastigt rusade förbi. Ett febrilt sökande förvandlade skolgårdens hage-hopp och bollspel till en myrstack av frågor och till sist panik.

NU

Under många år mindes jag inte mycket mer än så av den där dagen. Jag hade av någon oförklarlig anledning fått för mig att lämna skolgården för att försvinna ut i ett fantasiland. Jag minns hur minsta lilla trivialitet kunde bli helt fantastiskt i mina barnaögon. En kotte blev en guldklimp, en myrstack blev New York och pirater fanns bakom varje träd.

Jag trodde länge att mina diffusa minnen av blåljus och långsamt talande psykologer hade något med min rymning från skolan att göra. Jag hade ju skrämt upp en hel by genom att försvinna på det där sättet.

Jag mötte en man där i skogen, det var därför jag blev kvar så länge. Hela natten faktiskt. Jag lärde mig aldrig hans namn så jag kallade honom Morkullan, därför att han, precis som fågeln, verkade gömma sig och gav ifrån sig ett underligt knarrande ljud.

Men nu, får jag tänka om mina minnen av den där dagen.

När jag städade ut efter en släkting hittade jag ett gulnat tidningsurklipp. Jag kände igen skolgården, fast jag minns den som mycket större. Jag kände igen fröken. En liten pojke i daggvåta kläder och trötta ögon syntes sitta på marken bakom en av polisernas ben.

Klockan fem på morgonen återfanns den 7-åriga pojken välbevarad men nedkyld. På samma plats återfanns också den efterlysta 35-åriga man, som varit borta sedan förra helgen, avliden.

Han hade enligt polisen tagit sitt eget liv.

Pojken som av allt att döma spenderat natten med den avlidna har förts till barnpsykiatriska mottagningen i Karlstad.

Och jag som lärde mig så mycket av Morkullan.


Solen i dig

Av Frida Persson

Jag är ganska nyfiken av mig. Det ligger i min natur.
Ibland kommer en kvinna till trädet där jag bor. Ibland pratar hon som att trädet lyssnar. Ibland skriker hon så att jag får hålla för öronen. Ibland sitter hon bara ner och låter vatten rinna ifrån ögonen.

Hon är ganska lik mig, men jag är ju ett skogsrå. Ändå fascinerar hon mig. Det är något med henne som gör mig kvicktänkt och klarsynt. Idag kommer kvinnan igen och jag ser henne komma gåendes från långt håll. Nu är hon inte alls lika sorgsen.

Idag när hon kommer fram till trädet sätter hon på ett ljud och börjar föra sig fram och tillbaka. Jag känner hur det rycker och drar i min kropp. Jag ser hur hon gör och ibland gör jag likadant. Vi rör oss så fram och tillbaka en stund. När ljudet tar slut är det som att hon ser hon mig rakt in i mig, även fast det inte är möjligt. Jag följer efter henne när hon lämnar trädet för att se vart hon kommer ifrån.

Jag antar att hon är vad man kan kalla en människa, men det spelar ingen roll för mig. Jag följer efter henne in mot ett område med mindre träd. Det känns hårt och kallt under det som är jag. Hon går längs med ett avlångt vattendrag tills ett gult stort hus uppenbarar sig. Där stannar hon intill en grå kvinna. Det ser ut som att hon är gjord av sten och stenen ser glad ut. Hon ser ut som en sol. En sten som är en sol.

Kvinnan står stilla där en stund innan hon går bort mot en rolig plats med saker man kan klättra i och åka på. Det är ganska sent på kvällen, så området är tomt. Hon lägger sig ner i en sak man kan gunga i med blicken mot himlen och stjärnorna. Sedan reser hon på sig och går bortåt. Det är nu jag tappar bort henne för jag är ju så nyfiken av mig, det ligger i min natur.

Framför mig står en till figur i sten, också en kvinna. Hon har ena foten på ett manshuvud i sten. I handen har hon ett svärd som hon brutit mitt itu. Jag undrar vems svärd hon brutit itu, om det är hennes eller hans.

Nedanför stenfiguren finns ett par avsatser och där sitter en kompis jag känner igen från förr. En varg. Vargen brukar alltid dyka upp under mina vilsna perioder och vargen har rätt, denna plats är inte mitt hem. Jag vet vad som väntar. En vandring tillbaks till skogen.

Vi går längs med det avlånga vattendraget, men jag kan inte sluta tänka på ljudet hon förde med sig till skogen. Det börjar rycka och dra i min kropp och den vill röra sig som den gjorde tidigare. Väl inne i skogen börjar jag föra mig som att rytmerna var där på nytt. Vargen börjar också dansa och för en sekund känns det som om det är jag och kvinnan igen. Att vargen är kvinnan och tvärtom. Att vi alla räddar varandra på något vis, vilsna som vi ibland är.


Den Värmländska skogen

Av Marita Persson

En plats där inte blicken är låst.
Där den kan nå nästan hur långt som helst.
Förbi det närmsta buskaget.
Förbi den grova aspen och den knotiga tallen
Förbi den höstgrönbrungula björken
Förbi alla tankar, funderingar, bekymmer och värdsligt materiella ting,
som egentligen inte är det minsta viktiga alls.
När tanken hinner ikapp ögats resa mot fjärran,
har den redan passerat granridån i blågrönt
och vattenspegeln som växlar mellan metallvitt och nattsvart,
så nattsvart som tanken aldrig blir, inte här i den Värmländska skogen.
Fjäderlätt flyger den över sedan länge övergivna hamlade sälgar och kolbottnar,
som bara kan anas av den som vet. Hur länge till är det ”någon som vet”?
Tanken skrämmer och svindlar: ”Hur länge till är det någon som vet?”
Så länge det finns en plats där tanken tillåts vara fri och tillåts dansa med älvorna i gläntan, valsa med skogsrået på myren och hängapå lilltrollet i långdans över bergen.
När allt är möjligt och gränslöst kommer det alltid att finnas någon som vet
och en plats att återvända till.
En plats där varken tanke eller blick är låst.
En plats där du kan vara fri.

Kanot på Sjön Rottnen
En darrning i ditt ögonlock
Igår du gav mig vilda ögonkast
från 1000 ögonblick du skumögt rasade
i blinkning efter blinkning
Nu blundar du och vecken i din panna
slätas ut till dyningar som vaggar mig till ro


Varmt möte

Av Andreas Trollåker

”Var det självklart för dig vad du ville hålla på med?”

”Min far skolade mig i tidig ålder och jag hade som tidigare generationer fallenhet för yrket.”

”Sliter inte jobbet hårt på kroppen?”                                          

”Jo, men det är inget som du pratar om i nordvärmland”

”Vad har du för intressen vid sidan av jobbet?”

”Jag skriver gärna några rader på kvällarna.”

Han ger henne ett förkläde av kraftigt läder, handskar som når upp till armbågarna och ett visir för att skydda ögonen.

”Håll godset in i glöden tills du ser att det får röd färg”

Hon lägger godset på städet och han säger att hon ska slå med hammaren mot godsets kant. Svettdropparna frigörs av den väldiga hettan från ässjan. Hammarslagen som känns mjuka mot det röda stålet.

”Nu får du passa dig”

”Hur menar du?” frågar hon.

”Godset börjar kyla av och då kan djävulen komma och ta dig”

”Varför det?”

”Kallsmeder hamnar i helvetet”

Hon skrattar högt.

Lite senare står de i den rymliga hallen. På golvet ligger en stor äkta matta. Det är välstädat och allt verkar ha sin plats. Ovanför ingången till salongen hänger ett gammalt gevär. Hon tittar på det och funderar på hur gammalt det kan vara. 

”Det där är min inbrottsförsäkring, den som kommer in med onda avsikter blåser jag skallen av”

Hon skrattar återigen.

Huset ligger vid vattnet och idag är det vindstilla och en spegelblank sjö är uppdukad framför dem. Vita och gula näckrosor flyter på ytan. En fisktärna gör häftiga dykningar mot vattnet för att försöka fånga ett byte. De gör en paus vid vinbärsbuskarna och han visar henne de söta och perfekt mogna bären. De äter av bären och hon upplever det som att bären smälter i munnen. ”Finnskogens druva heter de”, berättar han. ”Fantastiskt söta”, utbrister hon. ”Ja de liksom smälter i munnen”, säger han och ler. Hon greppar sina händer runt hans midja och drar honom till sig. Hon lägger sitt huvud mot hans bröst och hör hur hans hjärta bultar. Hon föreställer sig hur hans hjärta ser ut utifrån de bultanden hon hör. Hon ser förmaken framför sig och hur den tar emot blodet. Kamrarna pumpar blodet vidare. Hon tänker att hans hjärta måste vara vackert. Det blir kväll och de tar farväl av varandra. De lovar varandra att ses igen. Kvinnan startar sin bil och lämnar gården i ett dammoln.                                                         

På en molntuss mjuk som bomull ligger en kvinna i sin finaste klänning och tittar ner på jorden. Solen värmer hennes gyllenbruna lockiga hår. Hon tittar ner på en stackars smed som har fått en kort rast ute på häktesgården. Hon ropar till honom att hon älskar honom. Hon blir alltmer förtvivlad av utebliven respons. Tårar forsar nedför kinderna och faller fritt i luften. Han står där med tungt huvud och tittar ner i gårdsgruset. De säger att de har teknisk bevisning emot honom. Han är anklagad för mord på en kvinnlig lokalreporter. Han känner droppar mot huvudet och tittar upp mot himlen. En molntuss nuddar kanten av solen.

Det glittrar vackert från ovan.


Dikter på värmländska

Av Els-Marie Söderqvist

Bia de surrer

Bia de surrer å svärmer
Sola den skiner å värmer

Dä ä vârt både ute å inne
Å när dä ä tôrrt i väre
Kan dä lätt ta säj, å börje brinne

När gradstocken stiger
Å lufta den dallrer,
När gôbbera bliger
Å kärringera skvallrer

Ja, då ä dä sômmer å sol
I vårt avlånge lann
Da ä dä lätt å tänne en litten ell,
Sôm snart kan bli en stor brann….

”Kravodla”

Ja, ja ha odle dôm länge
män dä ja hälst ville göre
dä ä å dôm slänge.

Slänge dôm langt bôrt i åävla
aldri se dôm mer.
Vill itte se dôm bli fler å fler.

Föröke säj, gro å växe säj store.
Hôvve dä värker, en klarer itte
å tänke, även ôm en prove

Ja, ja prater ôm krava di store.

Når körda kommer

Når körda kommer smyganes
å dä blåser i nâcken
da ä dä gôtt å ha môen ve oppå
skjulbâcken

Kånke å bäre på armen kan en göre
män bäst ä å bruke skôttkärra å köre

Tänne i panna går bra,
ôm en har gamle tininger
å stecker behôvver en og ha

Ôm dä ha vôre minusgrader ute
sê dä ä kâllt i hele huse
da ädä gôtt, när gradera stiger
å en slepper vare klädd sôm en aen buse

Vår-gläje i sômmer

Gla ska en va, ja, opp mä mungipera, nu ra!
Allihop ska glä’ säj å skratte
ôt vårn sôm ha komme.
Ja nu ska vi ta fram bå spae å kratte.

En vill ju att trägårn ska prunke tå bôsker å blômmer.
Dä ska planteres, kleppes,
å anses å allt ska va klart te i sômmer.

Sen börjer rensing tå ogräs å klepping tå matta.
ska en hôlle unna de gule solera får en ta te både dan å natta.

Åsse blir dä grilling å osing å skratt i bersån,
nyss sken ju sola, men nu kommer frå himmel ett dån.

Och ner faller regne sôm allri dä,
på kvennfôlk å gôbber å fä.

Skynn sä inn da å stå itte här å glo,
i sjôlve syndafloden ni ha vôre, kunne en tro.

Va mer kan en säje ôm dette elänne,
Ja ôm dä i denne kväl hade fônnes nôa hete känsler
se nog va’ ri bortspola nu å te kjôdda ha vänne.


Semesterminnen

Av Kerstin Lindqvist

Det här händer inte i mig, var Annas första tanke när hon öppnade för att se vem som ringt på. I det kala trapphuset stod Marc med en misshandlad ryggsäck. Han var smutsig, full av skrapsår och hon såg också att det var ett stort sår på ena benet under de trasiga byxorna. Helst ville hon slänga igen dörren framför näsan på honom. Låta honom stå där och förstå att han inte var välkommen. När hon väl kommit över chocken, bad hon honom stiga in.

”Jag saknade dig.” Engelskan var verkligen inte felfri, men hans ögon var fulla av en hoppfullhet som hon snart skulle krossa. Anna dukade fram te och några smörgåsar hon haft i kylen några dagar. ”Hur kom du hit?” ”På mopeden.” ”Har du åkt moped från Korsika till Karlstad?” rösten blev högre än tänkt och hon spärrade upp ögonen. Han nickade och log. ”Ja, eftersom du gav mig adressen, trodde jag du ville att jag kom hit. Jag fick fråga många innan jag kom fram.” Han uppfattade aldrig hur Anna himlade med ögonen. ”På slutet var jag så trött att jag vinglade till och körde omkull.” Han pekade på ansiktet och benet. ”Mopeden går inte så bra.”

Anna tänkte tillbaka på semesterveckan och mindes alltför väl hur hon och hennes väninna hade gjort allt för att undvika Marc. De hade till och med tänkt ta ett tidigare tåg för rundresan på ön, bara för att slippa honom, men han kom före dem till stationen den morgonen och åkte med. Det hade aldrig slagit henne in att han skulle komma hit. Vad skulle hon göra? Han var bara 16 år och hans föräldrar måste tro att han fortfarande var i Frankrike.

”Där är badrummet.” Anna tog fram handdukar och gav honom ett stort plåster hon sparat sedan förra hösten. Hur skulle hon bli av med honom? Här kunde han inte stanna. Febrilt letade hon efter idéer i huvudet och till slut fanns det en som skulle kunna fungera.

Tacksam över telefonkatalogen slog hon Johans nummer och väntade nervöst. Hon snurrade sladden runt fingrarna så att det gjorde ont. Flera signaler gick fram och när han äntligen lyfte på luren drog hon en djup suck av lättnad. Han lyssnade noga på den bisarra berättelsen, skrattade gott och lovade att hjälpa till.

När Marc kom ut ur duschen ren och omplåstrad, hade hon planen klar och redo att genomföras. ”Du ska få åka till Torsby. Det är ca 100 km norrut. Min släkting hämtar dig om två timmar och du får bo hos honom. Han har en verkstad och hjälper dig laga mopeden. Sedan får vi fundera på hur du ska komma hem.”  Marc vaknade upp i verkligheten och sjönk ner i soffan. ”Min moped är mycket speciell. Kan han laga den?” Anna nickade. ”Han kan mycket.” ”Men…” man kunde höra hur övergiven han kände sig. ”Då får jag inte vara kvar hos dig?” De bruna ögonen såg sorgset på henne. Hon skakade på huvudet och en strimma av ömhet kom till henne. Fort slog hon bort den, som man gör med obehagliga småkryp, reste sig och dukade av. ”Kan jag ringa mina föräldrar?” rösten darrade.

Anna tittade på honom, nickade och önskade att samtalet inte skulle kosta för mycket.


En pappas tankar

Av Mattias Persson

Du kom till oss en måndagsmorgon i frostiga november. Allt var nerpackat och förberett. Kylan hade kommit. Har aldrig skrapat så hår eller så fort.

Det kändes övermäktigt. Barn.

Det är nu det händer.

Minns din mammas försa kyss, när vi hade chans på varandra i det lilla brukssamhället. Då var vi tolv. Nu är vi vuxna. Vi ska ha barn.

När du kom till världen sa jag till din mamma, det är en flicka, det är flicka. En flicka.

Mamma trodde hela tiden att du var en kille när du låg i magen. Enda gången jag haft rätt.

Ni fick ligga kvar. Jag gick hem i ensam. Det gjorde ont i hela mitt hjärta. Enda som ekade i min skalle. Jag vill inte bli som min pappa. Min stora rädsla är att bli en dålig pappa.

Den här tjejen är mitt allt. Dig ska jag aldrig svika tänkte jag. Du tittade på mig med ett öga, som en liten pirat.

Jag ser på du när du sover. Du ligger bredvid din mamma. Ni sover. Jag ligger nära.

Du luktar gott. Är rädd för att somna. Vill inte mista dig. Du vänder dig och slår mig på näsan, börjar blöda. Du är nu tio dagar.

Om jag gör tvärtom tänkte jag som min pappa. Då blir allt rätt.

Mamma och jag skrev testamente. Det är sånt man gör.

Vi åker bil du och jag. Vi åker längst väg 63. Vi lyssnar på Elvis. Du skriker inte. Du sover. Alltid nåt tänker jag.

Tanken är att vi ska besöka Putte i parken. Du har feber. Ni hamnar på sjukhuset du och mamma. En vecka senare är du frisk och vi tar bilen och åker till Värmskog. Där jag hade fina somrar när jag var liten. Fick min första abborre där. Vi åker till min farmors sommarstuga. Vi drar till Klässbol!

Jag är rädd att jag ska tappa dig. Att du ska slå dig. Att du ska ha ont.

Du är ska fylla 1 år. Vi har varit utomlands. En charterresa.  Vi köpte hus på Lorensberg.

Nu ska du fylla sju snart. Jag har svikit dig. Tappat dig. Du har haft ont. Jag hade fel. Jag lärde känna min pappa nyss. Jag hade fel. Nu vet jag bättre. Du har världens bästa farfar. Allt är inte som man tror. Livet är inte svart eller vitt. Det finns nyanser. Färger. Dina favoritfärger är regnbågensfärger. I rätt ordning.

Att få följa dig till skolan, se dig cykla, springa och även sätta plåster på dina sår. Höra ditt skratt.

Minns att jag tänkte när jag låg i vår lägenhet på Strand, på andra sidan klarviktsbron ligger min dotter. Det lilla knyte som kom till oss. Ett stenkast bort ligger min dotter på sjukhuset. Du är i goda händer tänker jag. Du har mamma och hela Karlstads sjukhus. Jag somnade. Sov tre timmar. Låg vaken två timmar.

Du är snart sju och jag är fortfarande orolig. Att jag inte ska finns för alltid. Inte finnas för alltid för dig. Jag vill rusta dig så du kan stå på egna ben och att du blir stark och klarar dig i livet. Du är modig. Du är envis. Du är klok. En dag kommer du behöva vara modig, envis och klok. Använda det på rätt sätt. Vill se dig växa upp. Ta studenten. Övningsköra. Hämta dig sent på stan. Se dig flytta till ett eget hem. Gratta dig till ditt första jobb. Vill finns där vid alla dina viktiga steg i livet. Blir det fel då finns jag där. Blir det svårt. Finns jag där.

Älskar dig mest av allt!


Motion De luxe

Av Ulf Karlsson

”Jag sticker nu”
”Hur länge blir du borta och vart åker du?”
Hustrun värnar om mig och vill alltid veta sträckningen när jag ger mig ut på mina cykelturer.
”Jag kör ”Gustav-rundan”, den brukar ta lite drygt två timmar”, svarar jag, samtidigt som jag fyller på vattenflaskan och lägger ner några energibars i midjebältet.

”Gustavrundan” är en trevlig tur som jag brukar välja när jag vill bli lite nostalgisk. Den är ca fem mil och passerar platser som jag har någon relation till och de tankar den framkallar motverkar faktiskt tröttheten. Redan efter tre km passerar jag min gamla skola, Västerstrandsskolan, där jag knappast var vare sig klassens – eller guds bästa barn. Massor av minnen från skolåren dyker upp och aktiverar mina tankar.

Väl framme vid Klarälven, som jag följer längs cykelbanan och man måste verkligen understryka att Klarälven utgör en riktig ”pärla” i Karlstads stadsmiljö. Jag växte upp endast 50 meter från älven som utgjorde en sorts resurs för oss smågrabbar. Där byggde vi flottar och hoppade på timmerlänsorna som bogserades till Skoghallsverken av ”Lusten -båtarna”. På vintern var det ishockey från morgon till kväll och vi vårdade våra planer med största omsorg, exempelvis hällde vi vatten i de sprickor som uppstod i isen för att få bästa möjliga hockeyplan.

På våren ”slommade” man. Slom kallas även för nors och går till i enorma stim på våren när fisken leker. Stora håvar drogs motströms och en bra kväll kunde få man upp till femtio fiskar i ett enda drag. ”Slomningen” betraktades mer eller mindre som ett folknöje och Karlstadsborna gick man ur huse för att betrakta detta skådespel varje vår.

Så är jag framme vid det som gett namnet ”Gustavrundan”.
Jag passerar Alsters herrgård där Gustav Fröding, landets kanske mest begåvade skald, föddes 1860. Fröding är en speciell favorit för mig och hans författarskap går utanpå det mesta. Bara en liten bit från herrgården passeras ”Dungen där göken gol” som Gustav diktat så varmt och kärleksfullt om. Trots att jag passerat dungen åtskilliga gånger, även i maj månad, så har jag aldrig hört några koko . Gustavs gök lämnade uppenbarligen inga avkommor.

Nu börjar Alsterdalen där Fröding växte upp. Jag njuter av den fantastiskt miljön längs den vackra vägen, omgiven av böljande sädesfält och mjukt rundade lundar som följer Alsterån. Så småningom når jag ”Byn” sär Gustav bodde med sin familj till fem års ålder. Inte långt därifrån ligger Bymon där ”Lars i kuja” bodde med sin hustru Stina. Dikten om ”Lars i kuja” har tonsatts av Östen Warnerbring och går i mörkaste moll. Sven-Erik Magnussons tolkning är helt magisk och man riktigt ser framför sig hur påvert Lars och Stina levde och hade de varit i livet skulle jag omedelbart stannat till och gett dem mina energibars.

Det bär sedan hemåt via Ulvsby, Alster och Kroppkärr. Rejält trött passerar jag nu gamla regementet I2. där man ”gjorde män av ynglingar”. Där jobbade jag en period, och från denna tid finns naturligtvis massor av minnen och anekdoter att berätta men som inte ryms i denna lilla essä. Väl, hemma rejält trött men nöjd blev det stresslessen till tonerna av ”Lars i Kuja”


Höstpromenad i Kroppkärrsskogen

Av Kaj Branzell

Min finska lapphund springer före mig in bland träden, ser sig om efter mig, stannar på stigen och väntar. Hon försöker skynda på mig med otålig blick. När jag närmar mig vänder hon sig om och fortsätter längs stigen. För att efter några meter åter lydigt stanna och vänta. Trots alla spännande dofter som lockar längre fram.
     Jag andas ut, känner hur jag uppfylls av stillheten i skogen och tar in doften av gran, tall, björk och mossa. Stillheten avbryts av ett rådjur som studsar fram mellan träden och skrämt, men ändå nyfiket, stannar för att betrakta oss. Beredd på flykt. Min hund ger till ett skall och är på väg att rusa till rådjuret men stannar kvar på mitt kommando och belönas med godis.
     En ekorre är på väg uppför tallstammen längre fram. Denna gång struntar min hund totalt i mina rop och rusar till tallen, hoppar upp mot stammen och skäller, frustrerad över att inte kunna klättra efter.
     – Det är bara en ”korre”, ropar jag och går vidare, viss om att hon snart följer efter. Ängslig att bli kvarlämnad.

Detta är den bästa tiden i skogen, i slutet av september då luften är klar och marken fylld av bruna, gula, vita och farligt röda svampar, blandade med nedfallna löv i gult och rött. Mellan trädstammarna strilar solglimtar från den lågt stående solen, lyser upp stigen framför mig och får den bruna pälsen på min hund att glittra som guld.
– Titta efter svamp när du ändå är ute med hunden, hade min man sagt innan jag gick ut.

Jag lämnar stigen, undviker att trampa i den blöta mossan, fylld av vatten sedan senaste regnet. Min blick glider över marken på jakt efter kantareller, gula som de fallna löven, förföriska gula klickar som lockar mig allt längre från stigen.
     Så ser jag dem, skogens konungar!
     Klumpiga mörkbruna rundade hattar över lätt böjda kraftiga stjälkar.
     Jag sätter mig på huk och tar tag i de kraftiga stjälkarna, vänder på dem och konstaterar att det verkligen är Karljohan svampar. Nämnda efter kung Karl XIV Johan, regent under 1800-talet. Han upptäckte svampen, då kallad stensopp, och fick svenskarna att äta den under en period av matbrist.
     Ivrigt letar jag efter fler och upptäcker en guldgul kantarellfamilj i en solbelyst glänta.

Vi vandrar vidare och jag fyller min korg tills solen sjunkit, ljusa värmande strålar inte längre förmår ta sig fram mellan träden och kvällskylan letar sig in under tröjan.


Reflektioner vid Nedre Klarälvsdeltat

Av Ann Johansson

Vatten du tidens moder

Slingrande in, under, över, 
har du tagit dig fram genom årtusenden
Livgivande far du från fjällets fot
Din styrka är mjukhet
intar storheten i alltets väsen

Har sett dig genom årstiderna

 Så porlande frisk när du kommer med vårvindarna
medryckande lekfulla piruetter underifrån

Solljuskimrande. Din klarhet om sommaren
Himlens tårar varma studsar mot din yta

Det oberäkneliga diset
Dansande kor i dimma
Omfamnar såsom hösten med rimfrost i gräset

Snökristallfrostfrusen, är stilla

Allt till vila
 Isen lägger sig, fryser det nu levande
bilder speglas
i kommande år

Denna dag

Blank och stilla leker vattenvirvlarna tafatt med varandra
Letar sig fram genom våtmarken, snurrar strömmande, silas

Pålarna stolta upprätta

Små bubblor spricker i självbevarelsedrift
 går tillbaka till sitt ursprung
flyter med

Du rycker hängivet med dig allt som kommer i din väg
Solens sista andetag i det kalla vattnet
 avbildar trädens häng i skuggan

Trollsländans vingar transparanta, blåskimrande i solljuset
 flyktklara, vibrerande, för att inte tappa tid
Vassens strån ska nu bjuda upp till dans!
Kom med, kom med!

Det springer en längtan i blodet
skruvar sig
vill ut


Barndomsminnet

Av Marie Levin

Jag känner själv att jag växer.
Min haka når nu ända upp till fönsterrutan. Jag andas mot den och det immar igen lite. Det ser ut som om granarna springer i skogen när vi kör förbi. Har aldrig tänkt på det förut, eller kanske har jag inte nått upp för att kunna se ut.

Det är helt tyst i bilen förutom radion som står på med svag volym. Det har varit tyst jättelänge. Jag lutar mig lite framåt för att se hur pappa ser ut, vilket humör han är på men jag får vara noga med att inte visa att det är just det jag gör. Han känner på sig sånt.
Pappa håller hårt i ratten och verkar arg. Jag vet inte varför.
Jag tror inte att han är arg på mig i alla fall.

Jag har fjärilar i magen, gråbruna fjärilar som far runt som skrämda höns. Jag har sett skrämda höns hos Tant Ester och Farbror Gustav en gång. Då flög det runt en massa fjädrar och luktade väldigt illa av hönsskit. En räv hade visst stått och lurpassat på dem och plötsligt kastat sig mot hönsnätet och skrämt vettet ur hönsen.
De vuxna skrek och förbannade den uschliga räven men jag minns att jag tyckte synd om den. Säkert fick han en massa skrapsår på nosen.
Han måste också ha blivit helt chockad av att plötsligt studsa mot nåt helt annat än en mjuk och go höna som luktat middag länge nog i hans näsa.
Stackars räv.

Vi är på väg till Tant Ester och Farbror Gustav nu. Jag skall vara hos dem en hel vecka utan mamma och pappa och det är därför jag har saker i magen som inte brukar vara där. Jag har aldrig varit hemifrån mer än en dag förut.
Mamma och pappa har pratat med mig om det här besöket flera gånger för att förbereda mig, som de kallat det. De är rädda för att jag skall längta hem för mycket. Sådär mycket så de måste komma och hämta mig för att Tant Ester och Farbror Gustav inte orkar se min ledsna min längre. Jag har sagt att det nog kommer att gå bra. Skall göra allt jag kan för att inte gråta eller se ledsen ut. Jag har bestämt mig för att verkligen inte vara en mesig flicka under den här veckan. Under vaije middag hemma den senaste tiden har dom tjatat om att sexåringar är så stora och duktiga barn som klarar väldigt mycket mer än exempelvis femåringar och jag som precis fyllt sex, vill verkligen inte visa att jag är nybö1jare på att vara sex år.

Där är gården. Där är traktorn och där uppe är fönstret till det rum där jag skall sova.

Mamma är noga med att Tant Ester är nöjd med vad hon stoppat ner i min väska. Pappa står och röker pipa med Farbror Gustav ute på gårdsplan och jag hör att han redan nu tackar för att jag får vara här och att de verkligen kommer att få mycket gjort den här veckan i sin affär.

Vi har en Leksaksaffär vid torget hemma som det alltid är mycket jobb med. Det finns även cigaretter, tobak och pipor att köpa i vår affär.
Den här veckan har mamma och pappa bestämt sig för att äntligen måla om där och det vill de göra utan mig fastän jag erbjudit mig minst fyra gånger. Jag tycker om att måla och det vet dom men de har ändå sagt bestämt nej.

De vinkar åt mig och sätter sig i bilen. Jag ser bilen bli mindre och mindre och kissar nästan på mig av sorg men visar det inte. Jag går in i köket och sätter mig på en lite vinglig stol intill köksbordet och tittar ut.

Fortsättning följer…


Let’s pour one out

Av Anders Borgström

I

landskapet öppnar ett sår
ett grönskande sår
jorden här
har det berättats om
av andra pennor
skriver mest i
digitala spår om
dessa platser
denna mull
där minnen
störtar in
en evighet av ord
som inte längre intresserar
varken pojke, flicka,
ros, stjärna,
lo eller varg

II

hemortens inåtvända ögonlock
såg lyktor utanför sockengränsen
lockade en gång
nu har de blivit fadda
upplösta i andra länders
gatljus, hud och månsken
ändå går det i botten
ett spår
klätt i grönska
klädd med dialekt
tyckes klättrar ur backen
verkar värka ända ni
i benen
en kan aldrig hitta ut
bryta loss
kättingar och ärr
böjer och böljar
gör molnen längts blåa sjöars
färg och skalor
som löper
i ett sårspår
genom hela dalen och sen bort
mot andra skogssidor
flammor klär kvällarna
och köldens pörten om dagarna
kommer i med fickor fulla av
minnen från barnsben
ungdomsår under andras pennor
lämnar bara digitala spår
täljer inte in initialer i träden
mer
låter minnet bo
i marken

III

halvt vaket ter sig landskapet
varje gång bilen passerar
gränserna
en skulle kanske stanna
titta, tänka
let’s pour one out
för vargen, rosen, flickan
skål
till er berörda parter
till er som redan skrivit
in myllan i en tidig röta
säger inte
”det finns inget mer”
i skogarnas katedraler och
under brukens gamla
timmerskuggor
det har bara passerat
ur tiden blivit
modersarv
att hjärtans bjärt
bära likt en berlock 
bakom ens öga
en del av evigheten nu
och evigheten
intresserar
bara dem som har något kvar
att bevisa

IV

alltså inte landet
med sina
sånger likt klara
gonggongar som
ror och gror
tiden mäts mellan varje sommar
där dansband, dikt och fylla
slår ut ljungande blommor
i salarna vid bruk och bäck
ett par ord ur en gammal
saga
om Värmland
har det redan
skrivits metervis
ändå ämnar vi lämna
våra avtryck och berätta
om ett landskap bland andra
en aldrig kan lämna
ett hemma
so let’s pour one out
för vargen, rosen, flickan
för evigheten
intresserar
bara dem som har något kvar
att bevisa
alltså inte landet
det har redan sagt
sina skål
till alla segrar och sår


Lilla d

Av Sandra Albertus

En gång för inte så längesedan föddes en ton. Tonen hette lilla d och skapades av en orgel. För att förstå det fantastiska med tonen lilla d:s födelse, behöver några saker förklaras.

Orgeln, var inte vilken orgel som helst. Det var kororgeln i Karlstads domkyrka.

Tonen lilla d föddes en varm sommardag i juli. Det var vid lunchtid, under lunchmusiken. Domkyrkan var fylld till hälften med besökare. Det var ovanligt många för att vara mitt i sommaren.

Organisten skulle inte spela på kororgeln under lunchmusiken, men han hade startat den tidigare under dagen för att öva. Då hade han också dragit ut andraget till en av orgelns 14 stämmor, Rörflöjt 8 fot.  Lunchmusiken skulle spelas på Västsveriges största orgel. Läktarorgeln. Organisten hade inte heller tänkt att spela tonen lilla d. Det gjorde han inte heller.

Lilla d föddes som en blixt från klar himmel efter ett musikstycke av den franske kompositören Louis Vierne.

En röd, välanvänd och illa placerad psalmbok lutade betänkligt på kororgelns notställ. När finalen ur Viernes Symfoni nr 3 i fiss-moll ljöd över kyrkorummet, vibrerade hela Domkyrkan. Vibrationerna satte psalmboken i rörelse. Det bar sig inte bättre än att när Viernes final klingade ut med ett slutackord i Fiss-dur, så föll den röda, välanvända och illa placerade psalmboken långsamt ner mot kororgelns första manual.

Slutackordet var pampigt och starkt. Ljudet studsade mellan kyrkans vita stenväggar. Efterklangen var lång och Domkyrkan fylldes av fiss-dur på höjden, längden och bredden. Besökarnas hjärtan och resonanskroppar vibrerande i samklang. Men det var just då, mitt i känslan av konsensus, som lilla d föddes och förändrade allt.

Den röda, välanvända och illa placerade psalmboken föll som i ultrarapid nedåt och landade med ena psalmpärmen, med psalm 278-699 och bönboken, nere på orgelns pall. Den andra pärmen, med psalm 1-277 blev stående mot en av första manualens tangenter.

Lilla d, föddes, tog ansats och sjöng! Orgelpipan med klangen Rörflöjt 8 fot, sträckte på halsen, kände att nacken var lång, strupen klar och att magstödet bar. Hon öppnade labiet och sjöng som om hon aldrig hade gjort annat. Hon var stadig på stämman och sjöng rent.

Lilla d:s orgelpipa blickade förvånat ut över kyrkorummet. Wow! Kyrkan var säkert halvfull. Besökarna satt tysta. Förstummade av hennes vackra och ensliga soloinsats.

Efter en evighet, en underbar evighet, hördes raska steg i mittgången. Organisten skyndade fram mot kororgeln. Lilla d började känna sig lite trött och sliten i tonröret. Med en snabb rörelse lyfte organisten upp den röda, välanvända och förut illa placerade psalmboken.

Lilla d tystnade genast. Hon lyssnade till efterklangen. Hon hade gjort ett gott jobb. Tonen klingade vackert. Hon sträckte pipans labium åt sidorna som i ett leende. Hon kände sig glad, nöjd och trött.

Besökarna reste sig och lämnade Domkyrkan med en gemensam musikupplevelse. Det var inte ett pampigt fiss-dur ackord som klingade i deras medvetanden. Det var tonen lilla d med stämman Rörflöjt 8 fot.

Lilla d hade dansat förbi Sergels två i adoration stående änglagestalter. Hon hade sett predikstolen, ritad av arkitekt Erik Palmstedt från ovan. Hon hade virvlat fram och tillbaka mellan de vita stenväggarna. Nu såg hon att Domkyrkans västra port var öppen och hon svävade ut som ett lyckligt eko.

Minnet av den ensliga flöjttonen från kororgeln lever kvar. Tack vare en röd, välanvänd och illa placerad psalmbok, fick tonen lilla d mer uppmärksamhet än en final ur en symfoni i fiss-moll av den franske kompositören Louis Vierne.


Värmland

Av Elin Olausson

I

Skogen
Vi andas in talldoft och ut allt grått
Med stövlar som knarrar och myggbitna kroppar
Fågelsträcken visar vägen
Klövar och människofötter trängs i leran
Och kraftledningen slokar över myren
Ingen kommer hit
Ingen utanför har hört byns namn
Ändå
Så många spår

II

Hemma
Lutande lador och ved utmed husväggen
Höns med flaxande vingar
Grusvägarna vi går och har gått och kommer gå
Där vattenpölarna fryser sig blanka
Där ficklampsskenet fladdrar
Skogsbrynet rådjuren lingonriset
Strömlösa decembernätter, oplogade vägar
Katterna vandrar
Slinker under staketet
När gryningen kommer är de tama igen

III

Det är ett eget land
Egna människor som skymtar bakom köksgardinen
Skrock och sagor under skinnet
Medan månen jagar över grantopparna
I natten flockas stjärnorna på kyrkogården
Vinden sliter i lågorna
Namnen är mosstäckta, stenarna spruckna
Människorna borta
Andedräkten blir dis när vi väcker dem till liv igen
Och i ett annat land hörs isen knaka

IV

Jag läser om en annan värmländsk by
Jag läser orden som hör hit
Till platsen
Och ord som är främmande
I staden är jag rotlös
Vitsippa i vattenglas
I staden är luften tung och orden skeva
Ge mig en glänta om våren
Grönsilat ljus och träd som minns
Ge mig jord och sol
Och allt som ett liv behöver


Hammaröleden

Av David Öhman

Ögonblicket – svetten
rinner av honom.
Han cyklar på lina 
över alla besvikelser

Så trött på tystnaden
i tvättstugan
efter han ropat
”Älskar dig, gömman”

Föraktar alla ihåliga pendlare 
på cykelvägen som ser rakt
igenom honom
på väg till ett jobb
som långsamt
dränerar dem.

De mötte varandra på mitten 
verkligheten sorterade sig
i vackra mönster.
Skolavslutning och galopperande puls. 
Svettiga och generade 
smälte de ihop
i sommarnattens 
narrativ

Hon rymde i natt
med sin nya permobil
för att plocka lupiner

Ifrån fjolårets sommar
ekar skratten av barn
vars steg mot asfalten är fjädrar –
redo att tas upp
av vinden



Söder om Våghusbron
februari –
på fel sida ögonblicket
sitter hon som slutat gråta
och håller andan 

Händerna är kvarlevor
av en kropp som en gång
var

Hon är organiserad brottslighet
har BMW, en välfärdsmarodör
men om det –
vet hon inget om.

Det regnar in i tältet, och för varje
droppe som träffar hennes ansikte
rinner livet stilla
ur henne

Jag springer och springer
för att komma
närmare
själv

Svetten – ögonblicket
kommer ifatt

regnet tätare nu
som drömmar
hos ett barn
som speglar sig
i morgondagen


Ett rum för Valdemar Nilsson

Av Per-Inge Lidén

Om man går Drottninggatan fram och passerar det gamla stadshuset kan man se att det lyser i ett av fönstren. Det borde det inte göra. Huset står ju öde och tomt sedan några år tillbaka. Det var då alla kommunens ingenjörer, stadsplanerare och chefer flyttade till ett nytt modernt hus vid inre hamn. Ingenjörerna är gladare, stadsplanerarna friskare och cheferna nöjdare än någonsin. Alla utom en. Valdemar Nilsson.

Valdemar trivs nämligen inte i öppna landskap. Och här finns ett problem. Valdemar är nämligen själva grundbulten för att staden ska fungera. I hans hjärnvindlingar döljer sig koderna till stadens alla trafikljus och han förstår intuitivt hur trafiken kan ledas genom staden utan att den drabbas av infarkt.

Alltså får han hållas. Man brukar se honom ibland på måndagsförmiddagarna i det nya huset. Sen är han förmodligen någonstans. Oklart var. Men ställer man en fråga digitalt får man efter några minuter ett korrekt svar.

När Valdemar, efter veckans pliktskyldiga visitation vid inre hamn, går till sin riktiga arbetsplats, tar han sig in via källardörren och interntrapporna upp till översta våningen. Där finns hans tjänsterum kvar. Intakt. Med dator och en tidig Lerin som konstinspektören på kultur- och fritidsförvaltningen förgäves letat efter i åratal.

Vid sidan av sitt djupa intresse för trafik har Nilsson ytterligare två saker som upptar honom. Hans kärlek för barn och blommor. Om vi börjar med det uppväxande släktet har han faktiskt sju numera utflugna barn och 12 barnbarn.  Nilsson kan samtligas födelsedatum i huvudet och även telefonnummer. Det är någonting med siffror. Dom vill liksom lägga sig tillrätta i de djupa hjärnvindlingarna på ett vackert och närmast poetiskt sätt.

Och så blommorna. Dessa arton individer, alla med stamtavla och några 25 år gamla, formligen omfamnar det lilla tjänsterummet. Här arbetar Valdemar Nilsson varje dag mellan 06 45 och 15. 12. 

Faktum är det inte finns någon människa som vet att det är här han finns. Inte ens hans hustru Karin. När hon kysser sin make farväl i tidig morgonstund gör hon det i den trygga förvissningen att han ger sig av till sin arbetsplats i inre hamn.

Har han då aldrig blivit upptäckt? Nej. Det arkitektkontor i huvudstaden som varje år kommer med ett nytt förslag på hur ombyggnaden av den enorma fastigheten ska gå till jobbar utifrån sina gamla ritningar. De är ändrade ett par gånger i samband med ombyggnad av huset och så några små justeringar som intressant nog tillkommit de allra senaste åren.

För Nilsson är det inte svårt att gå in och ändra lite i ritningarna rörande översta våningen. Han har breddat lite här, dragit ifrån lite där och faktiskt trollat bort sitt eget rum. Det existerar inte i den digitala världen. Faktum är att Nilsson, som faktiskt är något av en datahacker, fortfarande kommer in genom arkitektbyråns brandväggar och håller lite koll på utvecklingen. Någon gång när en vägg kommit lite för nära nån pelargon inne i tjänsterummet flyttar han tillbaks den. Lugnt och prydligt.

Så den som vandrar Drottninggatan fram en mörk oktobereftermiddag och ser upp mot översta våningen kan se att det lyser i ett av rummen. Där sitter en lagom lycklig trafikingenjör och sköter stadens trafik.

Men inte så länge till. Om tre månader går han i pension. Då tänker Nilsson och hans fru lämna staden. De har köpt ett litet hus på västra sidan av en av de kanariska öarna. Där kommer de att odla de vackraste av blommor och chatta med alla sina ungdomar Och glädjas över värmen och livet.

Men hur det ska gå med staden? Och trafiken? Det vete gudarna.


En lanthandel

Av Klaus Stein

En svag uppljust lanthandel utanför Gräsmark. Snö som övergår i regn utanför ett stort skyltfönster. En kvinna sitter i kassan och scrollar på sin mobil. En tickande klocka som visar 17:58 på väggen. Annars tystnad.

Dörrklockan plingar till. En ovanlig lång och gänglig man iklädd grå mantel kommer in. Kvinnan tittar upp.

Kvinnan: Det var tur det! Jag tänkte precis stänga för dagen. Hade du kommit någon minut senare kanske det hade varit för sent. Fast jag brukar ju inte vara så bitchig med öppettider. Vad kan jag stå till tjänst med? 

Mannen svarar inte utan bara tittar uttryckslös på kvinnan. En tung timmerbil kör förbi på vägen utanför. Strålkastarljuset tränger för en sekund in i butiken. Sedan har den åkt förbi.    

Kvinnan: Men du är väl inte härifrån? Jag känner nämligen varenda jävel här i trakterna ska du veta. Allt blir så mycket enklare då. Jag menar om man vet vad folk vill ha för något. Inte så ofta någon bara råkar komma förbi här. Som du alltså. Jag såg ju inte någon bil heller. Hur tog du dig hit då i det här vädret? Du är ju inte ens blött. Parkerade väl runt hörnet då? Lite onödigt. Men varsågod. Det är bara att ta sig en titt.

Mannen tittar en kort stund på kvinnan. Sedan försvinner han med ljudlösa steg längre in mellan hyllorna. Kvinnan återvänder till sin mobil. Lägger den efter några sekunder åt sidan, lyfter blicken och tittar efter mannen som står i gången mellan hyllorna. Han håller händerna i mantelfickorna utan att vidröra någonting.

Kvinnan: Det är bara att hojtar till om du behöver hjälp med något. Förresten … jag kom på just nu att jag visst ska stänga i tid idag. Det var min tur idag att hämta barnen vet du. Hoppas du inte tar illa upp. Vad är det nu du ska ha då?

Mannen står orörligt kvar mellan varorna. Just då ringer kvinnans mobil. Hon knappar hastigt på pekskärmen. Mannen vänder sig om och ger telefonen en ilsken blick. Skärmen slocknar.

Kvinnan: Hallå där? Hallå? Oskar?? Men vad i helvete … Nu dör den! Den var ju precis fulladdad.

Kvinnan fortsätta fumla med sin mobil. Efter en stund kommer mannen till kassan. Han lägger ett paket rakblad på bandet och fokuserar kvinnan hela tiden med sin blick. Kvinnan undvikar blickkontakt, skannar paketet och pekar på kortläsaren.

Kvinnan: Du har väl kort? Jag tar inga kontanter. Eller swish om du har. Vilket som. Spelar ingen roll för mig. Bara jag måste dra nu snart. Jag börjar bli sen.

Mannen tar fram sitt kort ur innerfickan på sin mantel och räcker den över till kvinnan. Nu ser man alla utväxta, krokiga naglar på hans bleka fingrar. Kvinnan tvekar ett ögonblick, sedan tar hon emot kortet. Försöker stoppa in den i kortläsaren men lyckas inte riktigt med det. Får slutligen ändå till det. Räcker över den till mannen. Mannen knappar in något i kortläsaren utan att vända blicken från kvinnan. Han ler. Kvinnan tar emot kortläsaren och tittar i displayen.

Där står det: FRYSER DU?


Karlstadssvit

Av Gustav Stenseke

I

Värmland Värm land värm mitt land
Hetta upp det
Låt det brinna i 3000000 grader
Tills det löses upp i partiklar som påminner om stjärnstoft
Sätt sedan ihop det igen
Kyl ned alla charmkvarkar till den absoluta nollpunkten
Och bygg upp landet på nytt

Karlstad Karl stad Karls feta stad
Karl kan ta sig i röven det är inte hans stad
Det är min nyfödda dotters stad
Hon behövde inte ens erövra residenset
Staden som väntat på henne i sekler jublade
När hon utgöt sitt barnbeck i sjukhusets blöja

Vänern Vän ern Vän fucking ern
Vän är just det jag saknar i Karlstad
Jag har bott här i fyra år men ingen verkar bry sig
Och varför skulle de

II

På Orrholmen stod du
Med blicken försänkt i din smartphone
Du blickade ned i en annan dimension
Helvete spunnet av hattrådar
Och när du scrollade drömde du
Om att skriva nigeriabrev utan avsändare
Till dina vänner

På Orrholmen stod du
Jag tror du grät
För att ingen någonsin sett dig på det sättet
Som att du inte var den där trasiga strumpan
Längst ned i tvättkorgen
Men ditt batteri hade bara 7 procent kvar
Du skrev ett kort meddelande
Utan någon gif

III

Ett moln som löses upp ovan Herrhagen
En fjäril som långsamt dör på Gubbholmen
När en pojke rycker av dess vingar
Och lämnar den i gräset

En gubbe som försöker ta sig över
Det renoverade Hagatorget men blir påkörd
Av en cykel som väjer för en bil som inte förstått
Trafikkontorets ide med femvägskorsning
Utan övergångsställen och rödljus

En kille med fjunigt skägg smyger ut ur spelbutiken på Kungsgatan
Går upp för herrgårdsgatan
Stirrar ned i sin mobil
Ser varken Tingvallakyrkan Porrbutiken Domkyrkan
Läser om Donald Trump
Som han gjort flera gånger om dagen i fyra år
Utan att vara särskilt intresserad


Slutet gott

Av Robin Simonsson

Det var vid tedags igår som jag fick besök. En grå och stel man i en svart kostym slängde en dossier på mitt bord, med orden: ”Game over, man! Du är rökt!”
Sökandes efter en förklaring, tittade jag upp i det gråa ansiktet, vars ögon doldes av ett par solglasögon ur medelprissortimentet.
– Dina tittarsiffror har varit dåliga länge nu. Du har en vecka på dig att skärpa dig, annars kan vi inte förnya ditt liv med en säsong till.

När jag åter lämnats till mina egna tankar, hade teet kallnat och var knappt drickbart. Med en suck som hade skrämt iväg en större noshörning, drack jag upp den sista sockerbemängda klunken. Jag hade målat in mig själv i ett hörn. Insikten att jag skulle behöva prata med Gud slog mig som en automatisk smiskmaskin inställd på ”råpisk”. Missmodet växte när jag färdades till fots längs stigen. Grönskan i de värmländska skogarna, där det är känt att Gud lever, skänkte mig knappt nån tröst alls denna dag.

Bilden vi har av Gud varierar väldigt. För vissa är det ett ogripbart väsen, för andra ett slags kosmisk diktator. Vissa menar till och med att det är en kvinna. Ett slags välvillig moder som vakar över oss. För mig är det en bjässe till karl. Stor som en björn och med ett skägg värdigt en sektledare. Gudmund kallar han sig och han bor i skogen nånstans i Säffletrakten. Det finns de som tvivlar på hans existens, men de har uppenbarligen aldrig känt den klapp på axeln som gjort min sjukgymnast så förmögen.  Säkerligen har de heller aldrig blivit bjudna på Guds eget snus som är så starkt att det snurrar i huvudet i dagar efteråt.

Väl framme sträckte jag armarna upp mot skyn och ropade:
– Gud, var finnes du? Din hjälp skulle skänka mig stor förtröstan!
Det tog ett tag innan svaret slutligen kom.
– Kalla mig inte Gud, din svettige gris!
Han klev runt hörnet med beslutsamma steg och stirrade surt på mig.
– Jag heter Gudmund och det vet du, muttrade han.
Gud var svårövertalad, men till slut lyckades jag förmå honom att inse allvaret i situationen.
– Du kanske borde skaffa en hund eller flickvän eller nåt. Tittarna älskar sånt där smörigt trams.
– Försöker du påstå att jag skulle vara tråkig och ointressant?
– Du är ju väldigt nischad. Hur många tror du vill se en tungsint jazzrecensent sitta och bälga i sig te dagarna i ända? Det blir mer lättsmält för publiken om du gör om ditt liv till en dum parodi. Eller kanske en lagom pinsam situationskomedi.

Trots dessa åtgärder fruktade jag vad framtiden hade planerat för mig. Skulle mina ansträngningar hinna bära frukt i tid? Jag har funnit mig i mitt öde och sitter nu med en schnauzer i famnen och en alldeles för vacker kvinna vid min sida och inväntar deras beslut. Då och då passar jag på att pressa in ett krystat och förutsägbart skämt och skäms allt mer för varje timme. Må Gudmund vare mig nådig!


Dikter på värmländska

Av Anders Jansson

Titt på gôbben, han ä vesen å yr å så trött.
Han ä schleten å vingli å sällsynt nött.
Han ä uschli å kroki mä bakgrunden broki.
Han kännäschä febri å snori å stött.

Titt på gôbben, han ä gammel å skalli å grå.
Han hoster å fryser å har svårt för å gå.
Han nyser å han fräser å han yrer å han väser.
Han kommer aldrig mera bra te å må.

Titt på gôbben i sänga han ligger å gnyr.
Han roper te kärringa sôm sitter å syr.
– Kom å hjälp mä inna ja dör!
– Dä ä nô dret i krôppen å inge ja hör!

E gôbbförkylning ä att ingen vanli blessyr…

———————————————-

Dä stôrmer i hôvve å ja har våger i håre.
Dä vattnes i knäa å ja har flingsalt i såre.
Ja har vaggler i öga å e vaxprôpp i öra.
Ja, ja känner att dä riktigt kramper låre.

Dä moler i sia å ja ä låghalt i sinne.
Dä klier i skreve å ja har tappa mitt minne.
Ja har röta i tanna å rä valkes i hanna.
Dä gnischler i krôppen, dä ä live på e pinne.

Män anners ärrä bra!


Herrhags-sommar

Av Maria Heilinger-Shalan

Promenaden på Herrhagen är i slutet av juni en doftextas. Jasmin, lönnblommor och gamla trädgårdsväxter längs Parkgatan och tågvagnarna i långa rader intill. Husen ser Berlinska ut likt dem på smågator i Schöneberg och Prenzlauer Berg. Höga fönster med rejäl takhöjd, lätt slitet men ändå förnämt. Luftfuktigheten och känslan av lojhet densamma.  Fem år på det vi kallar halvön. Likt i kärlek, saker är rätt för en tid.

Paus från VM-fotbollen, gitarrspelandet och allt man borde ta itu med. Sommaren man fruktade skulle bli sinnessjukt het. Ute i Europa är det kamp i Afrikahetta. Skottland flödar i översvämningar. Köper jordgubbar för 25 kr på Torget och en kartong bigarråer. Denna korta tid att njuta bär, ljuset och livets gåvor. Igår Yoga i Stadsträdgården, gratis och vi låg i duggregnet och koncentrerade oss på de indiska ramsorna. 

D. Trump kontra Iran. Allsången har börjat. Damfotbollen är bättre än männens bråk och divafasoner. Leif GW lifestory rullar på, intressant klassresa i sig. Nyheterna talar om mobildetox, hjärnans skador av uppkoppling, semesteralkoholism, personalkrisen på sjukhusen, alla skjutningar och bomber och folk har hemester i år. Höften värker och är i stort behov av en operation.  Jag förstår linkande vänner. Även bluesrockaren Johnny Winters hade höftartros. Kvällarna är ljumma. Luftfuktigheten hög. Dygn att tanka i en nipperask inför vintern.

Trähusens pasteller på Herrhagsgatan påminner om Elsa Beskow, man vill att farbror Blå ska komma stegandes med hunden, barnen och damerna.  DDR- husen vid Karlagatan, som påminner om Östberlin. De franska balkongerna uppe på stadsdelen, de lummiga trädgårdarna kontra f.d. Gjuteriet nu Nöjesfabriken. Det gula Radiohuset som är spindeln över länet. Sockerbitarna utmed Pråmkanalen kallas Vågmästaren. Nya områden byggs, träd fälls och ett hopträngt gytter börjar prägla staden. Grävskoporna äter hungrigt. Man är rädd att träd och vattenutsikt ska försvinna och att det blir för mörkt på sikt.

Stadsdelens konditori, kemtvätt, blomsterhandel, frisörer, gallerier, tobakshandel, små krogar, skolor och det vackra bulliga vattentornet. Tågens närvaro på båda sidor. Vi älskar vår björkdunge och de lummiga lövträden mittemot. Trädens inverkan på måendet är odiskutabelt. Det blir mindre surt och råkallt med träd som suger upp fukt och kondens i den uppvikta kragens och halsdukens tider.

Donald T har möten på Koreahalvön, han anser dessa är positiva. Idrottshistoria skapas. EM-brons. Maken är hänförd över att jag gråter hejdlöst vid nationalsången. Almedalen pågår. Reser till Skottland med en plågad höft. Det är ändå fantastiskt att återigen få se Skottland. Resten av resan är mycket transportsträckor, då man glor på trafiken, bullerplank, vägkrogar och molnen. Kanalen- tunneln till Frankrike är klaustrofobiskt intressant att åka. Att överlämna sig åt teknologin och ödet. Står och fikar och tuggar en giffel tryckt mellan väggen och bussen, ilfart 45 m under havet.

Åter hemma och så lycklig åt detta.


Klara den första

Av Anna Pettersson Nordwall

Hela rummet snurrar och hon känner sig svimfärdig. Nu står hon där med tårarna rinnande ner för båda kinderna. Hon vill skrika rätt ut samtidigt som hon bara skulle vilja slå in väggen i hallen där hon står. Hur fan kunde han?

De cremefärjade vita väggarna och parkettgolvet känns som att de rör sig. Hon måste ut därifrån, nu! Klara blir illamående. Hon springer ut genom den furufärgade ytterdörren och smäller igen den så det ekar i hela hyreshuset.

Allt skulle ju bli så bra. Klara hade ju hittat sitt livs kärlek via internet. En ung man från västra Värmland som hon ville dela resten av sitt liv med. Klara var så glad, hon skulle inte ens behöva lämna det vackra Värmland för att hitta kärleken, det vackra Värmland där även hon var uppväxt.

Klara springer genom trapphuset. Det klapprar i stentrappan när hennes fötter nuddar trappstegen. Klara hör en dörr öppna sig, det är han.
– Klara vänta, jag kan förklara! Skriker han efter henne.

Men nej, Klara vill inte ha några förklaringar. Hon vill aldrig mer se denna mannen som hon bara för en liten stund sedan hade tankar om, en dag skulle kunna bli hennes make.
Nu är Klara nere vid porten i trapphuset  som leder henne ut i den tidiga, ljumma sommarkvällen.

Klara slänger igen dörren efter sig och springer över den asfaltbeklädda bakgården som leder fram till parkeringen, där hennes blåa lilla bil står parkerad. Klara hoppar in i bilen. Hon tittar i backspegeln och ser att han kommer springande mot hennes bil, i klädd en slarvigt knäppt ljusblå bommulsskjorta.

Nej, Klara vill inte prata. Hon vill inte höra några ursäkter. Hon vill aldrig mer höra ett endaste ord från denna man. Klara startar bilen och kör snabbt bort från parkeringen och ut på gatan utanför huset där han bor. Hon gör en snabb titt i backspegeln och ser honom ståendes med båda armarna över huvudet och båda händerna vilande på hjässan. Den jäveln, tänker Klara! Hur kunde han göra detta mot henne. Hon börjar högljutt hulka och gråta igen.

Klara hade planerat allt in i minsta detalj. Hon hade köpt lite gott tilltugg och lite vin som de skulle ha avnjutit under kvällen. Han skulle inte få reda på någonting, det skulle bli en överraskning. Klara trodde han skulle bli glad, men i stället hittar hon honom så här. Hon hittar honom liggande i sängen med en annan. Klara blir illamående igen vid blotta tanken på det. Vilken idiot han är! Och honom hade Klara tidigare tänkt sig en framtid tillsammans med.

Klara känner att hon blir kallsvettig. Det känns som den lilla blå bilen börjar gunga. Hon måste stanna. Hon kör in på en parkeringsficka med en stor skylt som det står ”Välkommen till Karlstad på”. Klara måste ut, hon måste få luft efter allt som hänt. Klara kliver snabbt ur bilen och slår igen förardörren. Hon är så arg och samtidigt så oerhört ledsen.

Hon lägger båda armarna på taket på bilen och lutar sedan huvudet mot armarna. Klara försöker förstå varför?. Hon vänder sig om och lutar ryggen mot förardörren i stället. Hon blickar ut över motorvägen och ser alla fordon passera. Hon tänker att dessa bilar passerar lika fort som hennes drömmar och önskningar har gjort nu i kväll. Klara börjar inse att tårarna som runnit ned för hennes kinder tidigare, nu byts ut mot ren och skär ilska. Jag ska visa honom tänker Klara, han ska få se hur detta känns. Han är inte värd mig tänker Klara och det ska hon visa honom.


Det var en gång i Värmland

Av Elisabeth Björkman

Det var en gång när skjutsstationer låg tätt från norr till söder i Värmland.

En dag hade jag många ärenden till residensstaden Karlstad.
Vägen var slingrig och det var en bit mellan varje skjutsstation där jag kunde byta till nya utvilade hästar. När jag bytt hästar vid ett par stationer, kunde jag fortsätta till mitt slutmål. Månadsmarknaden med kläder, verktyg och matvaror, var en viktig återkommande begivenhet.

På vägen travade mina hästar förbi diligenser med många personer som var på väg till residensstaden eller kanske skulle stiga av vid någon skjutsstation på vägen.
Äntligen framme. Vid framkomsten lämnade jag ekipaget vid stadens station.

Många ärenden blev gjorda och varor bytte ägare. Nöjd äntrade jag en diligens för resan hem i sällskap med många andra resenärer. Trevligt sällskap och utbyte av tankar om väder och vind och inte minst om vad vi handlat.

Men nu läser jag i tidningen att flera skjutsstationer skall läggas ner. Besparingar och tidsvinst sägs vara ett par av skälen. Gästgiverierna där skjutsstationerna ligger lönar sig inte längre

Det blir väl ingen annan råd än att varje större ort i landskapet lokaliserar och organiserar sig inom sin ort för att stötta.

Ingen tänker på att det även finns resande från residensstaden med ärenden i norr.

Så vackert är vårt landskap
efter Klarälvens stränder
Så skimrande blå är din fåra 
leder förbi bondens åkrar
Så livgivande markens blomster
och släcker mången törst


Värmland i världen

Av Jan Gustavsson

Världen efter världskrigets slut
Tyskarna hade lärt sig veta hut
I Värmland fanns många bönder
och arbetskraft från länder
liksom skog och malm
i kyrkor sjöngs psalm
men på 1990-talet det vänder

Förr ett mera eget rike
alla hade ett eget dike
nu släkten i hela världen
och vi reser, ser och lär
mycket positivt har hänt
det har vi märkt och känt
men hemorten är kär

Pappa på åkern, mamma i köket
och tyst om könsrollsstöket
en bondby med vuxna och barn
Vi växte hos kor utan hat
lekte, slogs, sprang genom byn
friska, glada, röda i hyn
i närmaste gård fick vi mat

1960 och 70 talet var framtidstro
välstånd och arbetsro
och stöd till dem som inget har
krav på dem med mycket kvar
ett land med hopp och bröd
och engagemang med glöd
som nu inte många har

1990-talet började det knaka
några började själva baka
marknadskrafter kom tillbaka
solidariteten fick en smäll
det blev mera ekonomi
det privatas hegemoni
liksom mera gnäll

Nu köper jag till övermått
inga tankar på stort eller smått
att vara konsument är min roll
barnarbete eller slaveri
köper kläder i svensk butik
och ingen pakistanier blir rik
och nej till tiggeri

Snygga skor till billigt pris
från etiopiskt paradis
eller rosor till kär bekant
odlade på Kenyas slätter
partierna i Sverige vill
öka köpkraften lite till
till medelklassens rätter

När jag ringer i min mobil
till folk i och utanför Kil
kobolt från Kongo behövs
vi lever i en större värld
I Saudiarabien aristokrati
finns ingen demokrati
de har olja och svärd

Nu bor jag nära en kyrka
hoppas den ger styrka
högtid, mässa eller möte
folk kommer av olika skäl
inte bara vana och plikt
utan ord som gör livet rikt
kanske hopp och vill väl

I Värmland behövs politiken
inte bara prat i retoriken
klimat, miljö är ansvaret och
handicapade, fattiga och sjuka
vi behöver inte mera röstfrieri
och skattelättnader och difteri
utan att för populister huka

Idrottshallar och mumintroll
för vem spelar det roll?
medelklassen skall ge stöd
vi klarar oss utan tröst
hellre särskola och äldrevård
kuratorer och ungdomsgård
till dem jag ger min röst