Inkomna bidrag

Här publiceras texter i skrivtävlingen efter hand. Skicka in ditt bidrag du också!
Läs mer under rubriken Skrivtävling.

Slutet gott

Av Robin Simonsson

Det var vid tedags igår som jag fick besök. En grå och stel man i en svart kostym slängde en dossier på mitt bord, med orden: ”Game over, man! Du är rökt!”
Sökandes efter en förklaring, tittade jag upp i det gråa ansiktet, vars ögon doldes av ett par solglasögon ur medelprissortimentet.
– Dina tittarsiffror har varit dåliga länge nu. Du har en vecka på dig att skärpa dig, annars kan vi inte förnya ditt liv med en säsong till.

När jag åter lämnats till mina egna tankar, hade teet kallnat och var knappt drickbart. Med en suck som hade skrämt iväg en större noshörning, drack jag upp den sista sockerbemängda klunken. Jag hade målat in mig själv i ett hörn. Insikten att jag skulle behöva prata med Gud slog mig som en automatisk smiskmaskin inställd på ”råpisk”. Missmodet växte när jag färdades till fots längs stigen. Grönskan i de värmländska skogarna, där det är känt att Gud lever, skänkte mig knappt nån tröst alls denna dag.

Bilden vi har av Gud varierar väldigt. För vissa är det ett ogripbart väsen, för andra ett slags kosmisk diktator. Vissa menar till och med att det är en kvinna. Ett slags välvillig moder som vakar över oss. För mig är det en bjässe till karl. Stor som en björn och med ett skägg värdigt en sektledare. Gudmund kallar han sig och han bor i skogen nånstans i Säffletrakten. Det finns de som tvivlar på hans existens, men de har uppenbarligen aldrig känt den klapp på axeln som gjort min sjukgymnast så förmögen.  Säkerligen har de heller aldrig blivit bjudna på Guds eget snus som är så starkt att det snurrar i huvudet i dagar efteråt.

Väl framme sträckte jag armarna upp mot skyn och ropade:
– Gud, var finnes du? Din hjälp skulle skänka mig stor förtröstan!
Det tog ett tag innan svaret slutligen kom.
– Kalla mig inte Gud, din svettige gris!
Han klev runt hörnet med beslutsamma steg och stirrade surt på mig.
– Jag heter Gudmund och det vet du, muttrade han.
Gud var svårövertalad, men till slut lyckades jag förmå honom att inse allvaret i situationen.
– Du kanske borde skaffa en hund eller flickvän eller nåt. Tittarna älskar sånt där smörigt trams.
– Försöker du påstå att jag skulle vara tråkig och ointressant?
– Du är ju väldigt nischad. Hur många tror du vill se en tungsint jazzrecensent sitta och bälga i sig te dagarna i ända? Det blir mer lättsmält för publiken om du gör om ditt liv till en dum parodi. Eller kanske en lagom pinsam situationskomedi.

Trots dessa åtgärder fruktade jag vad framtiden hade planerat för mig. Skulle mina ansträngningar hinna bära frukt i tid? Jag har funnit mig i mitt öde och sitter nu med en schnauzer i famnen och en alldeles för vacker kvinna vid min sida och inväntar deras beslut. Då och då passar jag på att pressa in ett krystat och förutsägbart skämt och skäms allt mer för varje timme. Må Gudmund vare mig nådig!


Dikter på värmländska

Av Anders Jansson

Titt på gôbben, han ä vesen å yr å så trött.
Han ä schleten å vingli å sällsynt nött.
Han ä uschli å kroki mä bakgrunden broki.
Han kännäschä febri å snori å stött.

Titt på gôbben, han ä gammel å skalli å grå.
Han hoster å fryser å har svårt för å gå.
Han nyser å han fräser å han yrer å han väser.
Han kommer aldrig mera bra te å må.

Titt på gôbben i sänga han ligger å gnyr.
Han roper te kärringa sôm sitter å syr.
– Kom å hjälp mä inna ja dör!
– Dä ä nô dret i krôppen å inge ja hör!

E gôbbförkylning ä att ingen vanli blessyr…

———————————————-

Dä stôrmer i hôvve å ja har våger i håre.
Dä vattnes i knäa å ja har flingsalt i såre.
Ja har vaggler i öga å e vaxprôpp i öra.
Ja, ja känner att dä riktigt kramper låre.

Dä moler i sia å ja ä låghalt i sinne.
Dä klier i skreve å ja har tappa mitt minne.
Ja har röta i tanna å rä valkes i hanna.
Dä gnischler i krôppen, dä ä live på e pinne.

Män anners ärrä bra!


Herrhags-sommar

Av Maria Heilinger-Shalan

Promenaden på Herrhagen är i slutet av juni en doftextas. Jasmin, lönnblommor och gamla trädgårdsväxter längs Parkgatan och tågvagnarna i långa rader intill. Husen ser Berlinska ut likt dem på smågator i Schöneberg och Prenzlauer Berg. Höga fönster med rejäl takhöjd, lätt slitet men ändå förnämt. Luftfuktigheten och känslan av lojhet densamma.  Fem år på det vi kallar halvön. Likt i kärlek, saker är rätt för en tid.

Paus från VM-fotbollen, gitarrspelandet och allt man borde ta itu med. Sommaren man fruktade skulle bli sinnessjukt het. Ute i Europa är det kamp i Afrikahetta. Skottland flödar i översvämningar. Köper jordgubbar för 25 kr på Torget och en kartong bigarråer. Denna korta tid att njuta bär, ljuset och livets gåvor. Igår Yoga i Stadsträdgården, gratis och vi låg i duggregnet och koncentrerade oss på de indiska ramsorna. 

D. Trump kontra Iran. Allsången har börjat. Damfotbollen är bättre än männens bråk och divafasoner. Leif GW lifestory rullar på, intressant klassresa i sig. Nyheterna talar om mobildetox, hjärnans skador av uppkoppling, semesteralkoholism, personalkrisen på sjukhusen, alla skjutningar och bomber och folk har hemester i år. Höften värker och är i stort behov av en operation.  Jag förstår linkande vänner. Även bluesrockaren Johnny Winters hade höftartros. Kvällarna är ljumma. Luftfuktigheten hög. Dygn att tanka i en nipperask inför vintern.

Trähusens pasteller på Herrhagsgatan påminner om Elsa Beskow, man vill att farbror Blå ska komma stegandes med hunden, barnen och damerna.  DDR- husen vid Karlagatan, som påminner om Östberlin. De franska balkongerna uppe på stadsdelen, de lummiga trädgårdarna kontra f.d. Gjuteriet nu Nöjesfabriken. Det gula Radiohuset som är spindeln över länet. Sockerbitarna utmed Pråmkanalen kallas Vågmästaren. Nya områden byggs, träd fälls och ett hopträngt gytter börjar prägla staden. Grävskoporna äter hungrigt. Man är rädd att träd och vattenutsikt ska försvinna och att det blir för mörkt på sikt.

Stadsdelens konditori, kemtvätt, blomsterhandel, frisörer, gallerier, tobakshandel, små krogar, skolor och det vackra bulliga vattentornet. Tågens närvaro på båda sidor. Vi älskar vår björkdunge och de lummiga lövträden mittemot. Trädens pinverkan på måendet är odiskutabelt. Det blir mindre surt och råkallt med träd som suger upp fukt och kondens i den uppvikta kragens och halsdukens tider.

Donald T har möten på Koreahalvön, han anser dessa är positiva. Idrottshistoria skapas. EM-brons. Maken är hänförd över att jag gråter hejdlöst vid nationalsången. Almedalen pågår. Reser till Skottland med en plågad höft. Det är ändå fantastiskt att återigen få se Skottland. Resten av resan är mycket transportsträckor, då man glor på trafiken, bullerplank, vägkrogar och molnen. Kanalen- tunneln till Frankrike är klaustrofobiskt intressant att åka. Att överlämna sig åt teknologin och ödet. Står och fikar och tuggar en giffel tryckt mellan väggen och bussen, ilfart 45 m under havet.

Åter hemma och så lycklig åt detta.


Klara den första

Av Anna Pettersson Nordwall

Hela rummet snurrar och hon känner sig svimfärdig. Nu står hon där med tårarna rinnande ner för båda kinderna. Hon vill skrika rätt ut samtidigt som hon bara skulle vilja slå in väggen i hallen där hon står. Hur fan kunde han?

De cremefärjade vita väggarna och parkettgolvet känns som att de rör sig. Hon måste ut därifrån, nu! Klara blir illamående. Hon springer ut genom den furufärgade ytterdörren och smäller igen den så det ekar i hela hyreshuset.

Allt skulle ju bli så bra. Klara hade ju hittat sitt livs kärlek via internet. En ung man från västra Värmland som hon ville dela resten av sitt liv med. Klara var så glad, hon skulle inte ens behöva lämna det vackra Värmland för att hitta kärleken, det vackra Värmland där även hon var uppväxt.

Klara springer genom trapphuset. Det klapprar i stentrappan när hennes fötter nuddar trappstegen. Klara hör en dörr öppna sig, det är han.
– Klara vänta, jag kan förklara! Skriker han efter henne.

Men nej, Klara vill inte ha några förklaringar. Hon vill aldrig mer se denna mannen som hon bara för en liten stund sedan hade tankar om, en dag skulle kunna bli hennes make.
Nu är Klara nere vid porten i trapphuset  som leder henne ut i den tidiga, ljumma sommarkvällen.

Klara slänger igen dörren efter sig och springer över den asfaltbeklädda bakgården som leder fram till parkeringen, där hennes blåa lilla bil står parkerad. Klara hoppar in i bilen. Hon tittar i backspegeln och ser att han kommer springande mot hennes bil, i klädd en slarvigt knäppt ljusblå bommulsskjorta.

Nej, Klara vill inte prata. Hon vill inte höra några ursäkter. Hon vill aldrig mer höra ett endaste ord från denna man. Klara startar bilen och kör snabbt bort från parkeringen och ut på gatan utanför huset där han bor. Hon gör en snabb titt i backspegeln och ser honom ståendes med båda armarna över huvudet och båda händerna vilande på hjässan. Den jäveln, tänker Klara! Hur kunde han göra detta mot henne. Hon börjar högljutt hulka och gråta igen.

Klara hade planerat allt in i minsta detalj. Hon hade köpt lite gott tilltugg och lite vin som de skulle ha avnjutit under kvällen. Han skulle inte få reda på någonting, det skulle bli en överraskning. Klara trodde han skulle bli glad, men i stället hittar hon honom så här. Hon hittar honom liggande i sängen med en annan. Klara blir illamående igen vid blotta tanken på det. Vilken idiot han är! Och honom hade Klara tidigare tänkt sig en framtid tillsammans med.

Klara känner att hon blir kallsvettig. Det känns som den lilla blå bilen börjar gunga. Hon måste stanna. Hon kör in på en parkeringsficka med en stor skylt som det står ”Välkommen till Karlstad på”. Klara måste ut, hon måste få luft efter allt som hänt. Klara kliver snabbt ur bilen och slår igen förardörren. Hon är så arg och samtidigt så oerhört ledsen.

Hon lägger båda armarna på taket på bilen och lutar sedan huvudet mot armarna. Klara försöker förstå varför?. Hon vänder sig om och lutar ryggen mot förardörren i stället. Hon blickar ut över motorvägen och ser alla fordon passera. Hon tänker att dessa bilar passerar lika fort som hennes drömmar och önskningar har gjort nu i kväll. Klara börjar inse att tårarna som runnit ned för hennes kinder tidigare, nu byts ut mot ren och skär ilska. Jag ska visa honom tänker Klara, han ska få se hur detta känns. Han är inte värd mig tänker Klara och det ska hon visa honom.


Det var en gång i Värmland

Av Elisabeth Björkman

Det var en gång när skjutsstationer låg tätt från norr till söder i Värmland.

En dag hade jag många ärenden till residensstaden Karlstad.
Vägen var slingrig och det var en bit mellan varje skjutsstation där jag kunde byta till nya utvilade hästar. När jag bytt hästar vid ett par stationer, kunde jag fortsätta till mitt slutmål. Månadsmarknaden med kläder, verktyg och matvaror, var en viktig återkommande begivenhet.

På vägen travade mina hästar förbi diligenser med många personer som var på väg till residensstaden eller kanske skulle stiga av vid någon skjutsstation på vägen.
Äntligen framme. Vid framkomsten lämnade jag ekipaget vid stadens station.

Många ärenden blev gjorda och varor bytte ägare. Nöjd äntrade jag en diligens för resan hem i sällskap med många andra resenärer. Trevligt sällskap och utbyte av tankar om väder och vind och inte minst om vad vi handlat.

Men nu läser jag i tidningen att flera skjutsstationer skall läggas ner. Besparingar och tidsvinst sägs vara ett par av skälen. Gästgiverierna där skjutsstationerna ligger lönar sig inte längre

Det blir väl ingen annan råd än att varje större ort i landskapet lokaliserar och organiserar sig inom sin ort för att stötta.

Ingen tänker på att det även finns resande från residensstaden med ärenden i norr.

Så vackert är vårt landskap
efter Klarälvens stränder
Så skimrande blå är din fåra 
leder förbi bondens åkrar
Så livgivande markens blomster
och släcker mången törst


Värmland i världen

Av Jan Gustavsson

Världen efter världskrigets slut
Tyskarna hade lärt sig veta hut
I Värmland fanns många bönder
och arbetskraft från länder
liksom skog och malm
i kyrkor sjöngs psalm
men på 1990-talet det vänder

Förr ett mera eget rike
alla hade ett eget dike
nu släkten i hela världen
och vi reser, ser och lär
mycket positivt har hänt
det har vi märkt och känt
men hemorten är kär

Pappa på åkern, mamma i köket
och tyst om könsrollsstöket
en bondby med vuxna och barn
Vi växte hos kor utan hat
lekte, slogs, sprang genom byn
friska, glada, röda i hyn
i närmaste gård fick vi mat

1960 och 70 talet var framtidstro
välstånd och arbetsro
och stöd till dem som inget har
krav på dem med mycket kvar
ett land med hopp och bröd
och engagemang med glöd
som nu inte många har

1990-talet började det knaka
några började själva baka
marknadskrafter kom tillbaka
solidariteten fick en smäll
det blev mera ekonomi
det privatas hegemoni
liksom mera gnäll

Nu köper jag till övermått
inga tankar på stort eller smått
att vara konsument är min roll
barnarbete eller slaveri
köper kläder i svensk butik
och ingen pakistanier blir rik
och nej till tiggeri

Snygga skor till billigt pris
från etiopiskt paradis
eller rosor till kär bekant
odlade på Kenyas slätter
partierna i Sverige vill
öka köpkraften lite till
till medelklassens rätter

När jag ringer i min mobil
till folk i och utanför Kil
kobolt från Kongo behövs
vi lever i en större värld
I Saudiarabien aristokrati
finns ingen demokrati
de har olja och svärd

Nu bor jag nära en kyrka
hoppas den ger styrka
högtid, mässa eller möte
folk kommer av olika skäl
inte bara vana och plikt
utan ord som gör livet rikt
kanske hopp och vill väl

I Värmland behövs politiken
inte bara prat i retoriken
klimat, miljö är ansvaret och
handicapade, fattiga och sjuka
vi behöver inte mera röstfrieri
och skattelättnader och difteri
utan att för populister huka

Idrottshallar och mumintroll
för vem spelar det roll?
medelklassen skall ge stöd
vi klarar oss utan tröst
hellre särskola och äldrevård
kuratorer och ungdomsgård
till dem jag ger min röst