Tysta rop

Av Emma Håkanson

Karin slöt ögonen och drog några djupa andetag. Det var nästan 5 månader sedan hon var här senast. Han hade nyligen fyllt år och hon åkte hit för att dämpa sitt dåliga samvete. Hon hade många gånger frågat sig varför hon fortsatte, han kände inte längre igen henne och besöken var som regel glömda inom en timme. I henne levde de däremot kvar i dagar. Tyngde och tärde.

Gruset knastrade under fötterna, snön låg bara fläckvis kvar och några krokusar hade börjat leta sig upp. En stilla vind förde med sig den omisskännliga doften av vår.
När hon klev in genom entrén slog lukten av urin och desinfektionsmedel emot henne. Hon satte instinktivt handen över näsan, som för att värja sig. Tänk, hon vande sig aldrig! Svaga kvidanden och rop fyllde korridoren och ju närmare hon kom desto mer stegrades obehaget. Pappas rum låg längst ned i korridoren, han var yngst på avdelningen men hade bott här längst.

Tio minuter. Det räcker med tio minuter. Hon knackade försiktigt på dörren, mer av gammal vana än i tron på att hon skulle välkomnas in. Muddy Waters sjöng på låg volym om att vara en Hoochie Coochies Man. Pappa låg nedbäddad.
”Hej pappa, det är jag, Karin!” Han vände sakta på huvudet.
”Kommer du ihåg mig? Det är Karin, din dotter. Har du det bra?” Hon lutade sig fram och skruvade ner volymen på stereon, väntade några sekunder på ett svar som aldrig kom.
”Vet du, det börjar bli vår ute, det är inte mycket snö kvar nu. Krokusarna har börjat blomma och talgoxarna sjunger som bara den”. Pappa tittade bort. 
”Är du törstig?” Hon sträckte sig efter pipmuggen, han öppnade munnen och svalde några klunkar innan han somnade. Karin ställde sig vid fönstret och lät honom sova.
Han såg fridfull ut där han låg. Det annars så anstränga ansiktet var avslappnat och de hårt knutna nävarna hade rätats ut. Hon tyckte sig nästan ana ett leende. Karin blev stående en bra stund och tittade på den far hon aldrig hann försonas med. Sjukdomen kom emellan. Då hon vinklade upp persiennen rosslade han till.
”Hej pappa, det är jag, Karin!” Hon tog hans hand och strök den varsamt. Han tillät henne.
”Vi har flyttat in i nya lägenheten nu, Jonas och jag. Det är ganska mycket renovering kvar, men vi trivs.”
Pappa rörde sig oroligt i sängen, andningen var ojämn.
”Var är jag?” Rösten var så låg att hon knappt hörde.
”I Kil.”
”Jag vill hem.”
”Du är hemma. Du bor här vet du”.
”Ta hem mig, jag måste härifrån!” Intensiteten i rösten ökade och Karin blinkade bort tårarna.
I samma stund knackade det på dörren och en sköterska klev in. Karin kände tacksamhet för att hon slapp hantera hans ofruktsamma vädjan om hjälp. Sköterskan ställde ned brickan och frågade om hon ville stanna kvar och mata. Karin skakade på huvudet och tittade ner på sina skor.
Hon lutade sig fram och viskade ”Jag måste gå nu pappa. Jag ville mest komma hit för att berätta att du ska bli morfar. Det blir en tjej och vi tänker döpa henne till Elsie, efter farmor”. Pappa vände bort huvudet.

Resan

Av Joacim Lundin

“Antingen älskar du bara mig, eller så är vi slut.”

Orden lämnar hennes mun i samma ögonblick som tåget avgår från perrongen. Istället för resglädje fylls jag snabbt med rädsla. För bara några dagar sedan hade vi legat tätt omslingrade i ett tvåmannatält på Arvikafestivalen. Njutit av livet och pratat om framtiden. Billigt vin flödade ur boxar och festivalruset rymde både eufori och drama. Jag hade sett fram emot hemstadens omfamning men för varje klunk nystades det i hemligheter och lögner, omöjliga att hålla ihop. Mitt i alla orimligheter frågade hon mig om detaljer och jag saknade svar. Jag bar urblekta jeans, basketskor, svettarmband och en svart t-shirt prydd med trycket “Gotham Gun Club”. Det luktade blöta Converse och tvådagarsfest. Tältpinnar rämnade i regnet.

“Följ mig…”, upprepade jag envist, “nu börjar spelningen!”

Vi pressade oss genom folkhavet med flätade fingrar. Basen pulserade som jättelika hjärtslag. Therese försökte vara glad, men tittade ledset på mig med rödgråtna ögon genom regnvått hår. Det skar lika djupt som The Knife från Vintergatans scen. Jag märkte inte ens hur snabbt leran svalde min mobiltelefon.

“Antingen älskar du bara mig, eller så är vi slut.”

På tåg 634 är jag ensam med ett ultimatum i elva timmar. Utan kontaktmöjligheter och destination Norrland. Tidigare har jag varit likgiltig och levt som en zombie. Ett själlöst, tomt skal med teflonhjärta. Ingenting bekom mig. Allt för ofta med ett svinigt beteende och uppslukad av mitt ego. En golden retriever ligger vid sin mattes fötter och stirrar trött på mig. Den igenkänningen. Konduktören klipper min biljett och bistron öppnar. Syskon skriker ikapp om vem som ska få den sista äppelbiten. Slutkörda föräldrar hyssjar. Spårbyte strax efter Degerfors.

“Å vart ska du resa någonstans?” undrar den sociala tanten bredvid mig.

Jag låtsas sova. Blundar och gömmer mig. Fryser ut alla. Jag skäms och känner mig dum. Det behövs inget EKG för att förstå att jag är kär. Nästa Hallsberg.

Röra – åt vilket håll?

Av Jonas Hansell

Johan rörde motsols i tallriken med råa havregryn och mjölk. De äldre syskonen föredrog vanlig havregröt, men inte Johan inte. Han var nyss fyllda 5 år, och Morfar var hans idol. Morfar höll med Johan om allt. Speciellt när Johan sa emot någon.

”Pojken kommer att gå långt, han blir meteorolog på det där institutet i Norrköping, och lär sig allt om corioliseffekten”

Det där med råa gryn började på senaste Midsommarafton, då pojken vaknat före de andra på gården. ’Gyllenhammars havregryn’. Direkt i grötkastrullen blandade han grynen med mjölk.

Varför lyste det i ugnen?  ”Mamma brukar vrida på en av de där, och koka gröt”   Johan funderade på varför kokplattan förblev kall. Han vred åt andra hållet, då slocknade lampan i ugnen, men plattan förblev kall.

En stund senare, när storasystern Eva släntrade in i köket, åt Johan av den kalla grynblandningen med mjölk och socker. Direkt ur kastrullen.
”Men vad gör DU då? Du är allt min tok lustigaste lillebror!”
Johan skrattade, så gryn och mjölk flög ned på katten som satt på pallen bredvid.  Han var belåten, och berättade att han en lång stund rört motsols med träsleven.
5 åringen såg allvarligt på Eva ”Vet Du Eva? Jag ska bli matlagare när jag blir stor!”

Mamman gick i morgonrocken, direkt ut till brevlådan och hämtade ’Värmlandsbygden’.  Väl i köket, såg hon dottern pekande på sin lillebror. ”Titta mamma, han äter råa havregryn. Med massor av socker” Pojken såg än allvarligare ut. ”Mamma, den där på spisen, som Du vrider på är inget bra, jag har bestämt att den inte fungerar”

Johan brydde sig inte om att de skrattade, han tänkte på att röra motsols i tallriken. Grynblandningen gick till historien som den sötaste i mannaminne, åtminstone i Värmland. Den dagen stannade Johan med mamma i köket. ”Jag ska bli matlagare nästa år när jag är stor”. Sedan den morgonen blev det kall grynblandning till pojken.

Johan blundade, och drömde sig till Morfar i smedjan på Gammelvala. ”Johan, mitt liv hade vart ett annat om jag levt motsols.”  Morfar satte sig på en trebent pall, vid sidan om härden. ”Knut på Myra och jag, vi lärde oss allt om väder och norrsken, men när jag kom in på utbildningen i Norrköping, så vågade jag inte.” ”Knut däremot lärde sig att lågtryck roterar motsols på norra halvklotet. Och där bor vi förstår Du, i Värmland.”

Från smedjan på Gammelvala sprang Johan till grötköket, där mormor Margit stötte i havremjölet. ”Mormor, rör motsols, det blir lågtryck då!” 

Britta och Margit såg förundrade på pojken. ”Vad säger Du, lågtryck? Det är inte vidare bra”. De talade vidare om leverpastej hör hemma i en smörgåstårta. Britta strilade ned kokande vatten i skrädmjölet, och mormor stötte med trägaffeln. ”Stöta. Inte röra, varken med- eller motsols.” Hon drog sig till minnes ett samtal mellan hennes man och Knut, när de talat om nävgröten. ”Ska en inte röra åt något håll, då passar nävgröten vid ekvatorn, där corioliseffekten är noll.”

Väst i älva

Av Marit Frödin

Det är sol i luften där hon går på grusvägen. Små stenar letar sig in och ut ur sandalerna. Mormors hus ligger bakom henne. Hon fick inte gå själv. Det visste hon. Ändå känner hon sig fri. Hon ser upp mot himlen, de gamla träden är så höga. Hur skulle det vara att bo där? Gunga i vinden tillsammans med skuggorna. Eller att vara liten och bo i fälten? Springa kors och tvärs mellan höga strån och fuktig jord. Hon sträcker ut sin hand och drar loss ett av grässtråna vid vägkanten. Sveper det fram och tillbaka. Tjo, hopp och hej.

Hon är på väg till väst i älva. Där sandbanken breder ut sig. Först ska hon gå förbi de röda husen och sedan över ängen. Vid brevlådorna finns smultron. Hon vet var de gömmer sig. En, två, tre stycken. De är varma, smälter i munnen. Mormor sa det redan igår. Det kommer att bli varmt. De såg på tv. Vädermannen pekade på solen och mormor nickade nöjt. Syltkaka och kaffe. De vita smulorna trillade ner på klänningen.

Hon går över ängen och hör syrsorna. Tänk att fånga en, lägga örat mot locket och lyssna. Så syns älven mellan träden. Ingen får gå dit själv. Den som faller kan följa med strömmen och aldrig komma tillbaka. Hon stannar och tittar ut över vattnet. Mormor har sett något. En gång. En skugga som var lång och mörk och rörde sig mot strömmen. För lång för att vara en gädda. Mer som en orm från regnskogarna. Du hittar på, sa morfar. Men mormor blev arg. Hon visste vad hon hade sett.
– Du får inte gå ner till älven, inte själv.

Och hon lovade. Såg i mormors ljusa ögon och lovade. Nu står hon där. Ser sanden glittra under ytan. Det går säkert att fånga glittret om hon sakta låter sanden rinna mellan fingrarna. Hon går fram, böjer sig ner. Över henne en skugga och hon känner greppet kring armen.
– Du skulle vänta på mig, säger mormor och drar henne från vattnet. Här är för djupt för dig.
Mormor suckar och slänger upp kassen på axeln.
– Kom, jag får bära.

Upp i mormors famn. Doft av apelsin, kaffe och handkräm. Hon lutar sitt huvud mot mormors axel. Stegen är tunga men stadiga. De är omringade av vatten. Då ser hon skuggan, bakom dem. I det klara vattnet där det inte finns en gren, inte en sten, där ser hon något. Något följer efter dem.
– Skuggan mormor, skuggan. Hon får knappt fram orden samtidigt som hon vrider och vänder på sig. Solen gör det svårt att se.
– Lugn, säger mormor, du gör så att vi faller. Stilla.

Mormor fortsätter, vattnet når över hennes knän. Den långa skuggan är nära nu, men glider förbi. Längre ut, dit vattnet är mörkt och strömmen stark. Den är borta. Kanske fanns den aldrig. Ett stort kliv och de är uppe på stranden. Väst i älva. Här ska de vara. Så länge hon vill. Det har mormor lovat. Skogen runt omkring. Strandbankarna som små öar i vattnet. Glädjen sprider sig i kroppen. Där finns filt, handdukar, frukt och kaka. Varm och gnistrande saft. Det är här hon vill vara, med mormor. Hon lyfter sina armar. Springer genom ett land av sand och vatten. Älven följer sakta vid hennes sida.

Vill bort härifrån


Av Ida Myrin

Från krav och förväntningar.
Från gråa gator och tomma torg.
Från broar över Klarälven.
Från alla minnen och från sorg.
Från trähusen vid slussen.
Från vägen in till stan.
Från kullersten på torget.
Från dungens tall och gran.

Vill vara någon annan,
få börja om igen.
Vill strosa nya gränder,
bort från var och en.
Jag stannar, stilla härdar,
men växer gör en skam.
Jag somnar, vaknar, startar
men kommer inte fram.

Likgiltighet, tomhet,
känner längre inget alls.
Inte glädje, inte ilska,
inte ens klumpen i min hals.
Vänern glittrar magiskt,
i viken fryser is.
Soluppgången kom igen
och åkern göms av dis.

Stan som bleknat hastigt
får nu tillbaks sin ton.
Jag stannar till, beundrar,
på vägen över bron.
Röster om allt annat
tystnar äntligen.
Det infinner sig en trygghet,
i staden som blivit min vän.

Följer vattnet ut på udden
Från bryggan hör man skratt.
I solnedgången reser de sig
för promenaden bort mot Statt.
Behöver inget nytt att se,
för allt för mig finns här.
Ska aldrig glömma värmland,
där mitt hjärta alltid är.

Vill aldrig bort härifrån

Minnen från Flyberg

Av Anita Persson

I
Kling, klang i bjälla
langt nol i fjälla.
Där gal göken
där växer löken
där flyger svala
där är gott att vara.

Denna vaggvisa har jag lärt av min mor, som i sin tur lärde den av tidigare generationer i Flyberg. Flyberg, byn i skogen, som under ett par århundraden utvecklades från socknen Vitsands utmarker till en livligt befolkad skogsby, för att på nytt återgå till stilla naturidyll.

Carl Axel Gottlund, svedjefinnarnas apostel, berättar i sin ”Dagbok över mina vandringar på Värmlands och Solörs finnmarker 1821”om ett besök på Kronskogen, där han deltog i ett finskt dubbelbröllop. På den karta Gottlund bifogade fanns inte namnet Flyberg med. Namnet Flyberg nämndes första gången 1820 i en husförhörslängd. Fastigheten Norra Höjden var tidigare nämnd redan 1780. De äldsta uppgifterna finns om Kronskogen 1760.

De gamla visorna har levt vidare genom muntlig tradition under lång tid och över stora områden. Många är säkert dokumenterade, men kommer de lokala variationerna att överleva avfolkningen?

II

Gammelmoster Anna var 90 år när jag själv föddes och dog vid 94 års ålder. Hon bodde större delen av sitt liv i Norra Höjden eller Högda. De sista åren av sitt liv bodde hon hos sin 30 år yngre halvsyster Signe, min mormor. Jag minns henne från Noler Berg. Som på en gammal film kan jag se henne framför mig, där hon går över golvet i din fotsida kjol. Och jag minns precis hur hennes hårknut såg ut och hur den kändes i min hand, när hon satt på den blå kökssoffan hos mormor. Mormors hårknut såg ut som en bulle med hennes tjocka hår och gammelmosters som en kaka.

Sven-Erik Lidman skriver i sin bok ”Livstid”, att man kan betrakta sig som samtida med den man levt en tid tillsammans med, även om den inte är så lång.

Jag är alltså samtida med en människa född 1857. Tanken svindlar. Tiden mellan då och nu krymper med denna anknytning genom tre sekler.

III
”Vid Björka” – en plats nära mormors hus. En plats som inte finns, men ändå finns, för den som mött björka.

Björka var inte som andra björkar. Det vilade magi över henne.
En björk full av tandvärk,
bärare av generationers plåga.

De sista åren av sitt liv var hon en ruin,
med Skogsvårdsstyrelsens band runt livet, förkunnande att trädet inte fick fällas
för fågellivet skull.
Som om någon skulle ha kommit på tanken.

Nu är hon borta.
Bara grannarnas sus hörs över platsen, men ”Vid Björka” finns kvar.

”Vid Björka” finns fortfarande kvar, men granarna och deras sus är borta sedan något år.

IV

Magi och övertro förekom, inte bara i form av ”värkträd”. Mormor Signe har berättat om en händelse, som inträffade då hennes svärfar Erik plöjde med hästen på Noler Berg. När övriga familjen tittade ut stod plogen ensam på åkern. Vart har Erik och hästen tagit vägen? Man frågade honom senare var han hade varit. Han svarade, att han hade plöjt hela tiden och tillade ”då var det sista gången jag plöjde”. Det visade sig, att det också blev det.

Husen och hundratusen

Av Fredrik Ehn

Exakt vem som var först att hänföras av tanken,

Det spelar ingen roll; den spred sig liksom stanken

Ifrån ett pappersbruk, en lastbilsmotor eller

En annan djärv idé ur vilken välstånd väller.

”Vi måste få mer folk och låta Karlstad växa!

 Natur och vetenskap har lärt oss denna läxa:

Att det som inte gror och det som ej kan öka

Ska vissna och förgås och där ska döden spöka.

Vårt mål är anspråkslöst: vi ska bli hundratusen

Och vi är nära nu, nu fattas bara husen.

Med stål och med betong så växer vi på höjden

Sen ökar värv och folk – och sedan ökar fröjden.”

Så tänkte folk med makt, och sen skred de till handling

Och folk med mindre makt bevittnade förvandling.

En suckade, en log, och en tog sig för pannan

Men att den enes bröd är döden för en annan

Bevisades vartän man såg sig om i staden:

Till varje öppnen plats så anlände paraden

Av hantverkare och snart skymdes solens bana

Av ännu en fasad, och dunklet blev till vana.

Där gräset hade grott såg man nu bara stenar

Och asfalten låg tung – och var fanns nu de grenar

Där fåglarna sökt ro och sjungit sina sånger;

Och löven hade växt – och fallit hundra gånger?

Och marken som en gång var tillgänglig för alla

Blev nu till egendom, och där fick en befalla.

Men varifrån kom de som skulle bo och hyra?

Från varje värmländsk ort där goda råd var dyra.

Så Arvika och Grums fick svälta och förödas

Så Karlstad fick den mat hon krävde för att gödas.

När allt detta har sagts så återstår en fråga

När målet väl har nåtts och Karlstad fyllts till råga,

Vad kommer då att bli den stora ambitionen?

Ska vi måhända då ta sikte på miljonen?

Dikter

Av Jessica Naeser Skov

Under tallarna mellan granarna

Under tallarna mellan granarna
sjungs en sång
försiktigt nu när något inombords vill vara ärligt & sant

en ny medvetenhet 
smyger upp ur strupen

mjukgör vibrationerna

här

mellan granarna

är vi ett och samma

skogen själen tallen benet granen hjärtat himlen foten hjärnan mossan

Motstridigheter och motsättningar tvingas abdikera och delaktighet kröns i deras ställe

Hurra!

Medvetenheten tar ett beslut att stoppa allt

alla krig
alla kamper
alla dramer

träd i kraft träd
träd i kraft

egot krymper till en ärta
och tycker inte om det
– Jag vill vara dovrefjäll ju!!

sången mellan granarna utplånar med sitt genomskärande ljus

…tillåt allt att vara som det är
precis som det är
håll inte fast
släpp taget
flyg
flyg

Alltid återvända

Å träa med spets torner runt mig igen. Gör mig gla å lugn. Lite vatten mellan träa gör mig också gla.
Ja här kan jag leva å här kan jag dö. Om en gång med till Värmland jag fick mig min man. Så vet jag vi aldrig ville ångra det.

Ja här kan vi leva ja här kan vi dö. Du har tagit en mö ifrån Värmland å hon vill återvända. Ack Värmland du sköna. Du härliga land. Du krona bland Svea rikes länder.

Förför min man. Locka honom med magisk skog å evig ro. Planta ett frö av hopp så vi tillsammans här kan leva och bo. Så vet jag vi aldrig ville ångra det. Så vet jag att jag aldrig vill ångra det.

Jag begär inget mer än snötäckta granar som skyddar mig.

Känslighet blir min styrka
Tidigare nackdel till fördel

Gräsmangen

Av Elin Bolin

Gräsmangen den 29:8 1934

God dag på eder mina väner

Tack för det brev som jag har väntatt på hela somarn å nu är hösten, men det var rolig att få höra att ni lever. Vi har hälsa och mår bra som vanligt, jag var till stan i går fick bilen besicktad. Jag var ensam men jungfrun som är hos oss i somar var också med en är du inte bekant med hon är från Karlstad landsförsamling och heter Rut Runkvist hon är bara 22 år. Hon är snäll och hemma vid.

Fortsättning den 2 sept. Jag och Oskar, Rut, Birger och Evjor i Kulsätra. Och Karl i Kalven. Vi var till Hagfors i natt på eldfästen. Det var mycket folk der omkring en 5 tusen.

Det rängnade hela natten så vi voro genom våta i morse. Jag ser i brevet att min svärfar är död! Det är att ledsamt när föräldrar dör ifrån. Det var väl roligt att du kom hem och te honom, hur är det med svärmor då?

Det var folk här härr och fru från Kiruna hos Sandström som jag skjutsa dom var väldigt treflig. Di tänkte flyta ner till Värmland det är att bättre klimat här sade di.

Hälsa Kurt många hjärtliga hälsningar Nils”

Det hade blivit hösten. Löven föll från den stora lönnen på Nolati och täckte delar av marken med röda och gula färger. Ändå var många löv kvar i träden fortfarande, trots att september hade kommit och nästan gått. Hemma torde alla löv vara gula eller redan fallna, trodde hon. Hon gick genom lövhögarna bort mot uthuset, där hon visste att krattorna fanns. Det var onödigt jobb, det visste hon, ändå tyckte hon om det där schvungande ljudet när löven krattades samman, och gräset som fortfarande lyste grönt, kom fram.

Oskars fru, Sonja, kom ut med pajken i famnen.

-Evvi! ropade han så fort han fick syn på henne. Sonja släppte honom och han gick resolut mot henne med ett självförtroende som bara en ett och etthalvtåring kan uppbringa.

-Evvi! Dunna! Dunna! hans raska steg gick mot den lilla gungan som Oskar hade satt upp till honom under sommaren, en gunga som bestod av en bräda monterad med två rep. Den var egentligen för svår för pajken och hon var alltid livrädd när han gungade att han skulle trilla baklänges och slå huvudet i backen. Hon tog honom i famnen. Det svarta håret var redan klippt ett par gånger. Gunnars hår. Han smekte henne mjukt över kluten som satt på hennes huvud. – Dunna Evvi! sa han milt övertalande.

Hon log mot honom.
– Jamen du få int ramla! He måst du lova! Håll i dig med bägge händren.

Så placerade hon hans rumpa på brädan. Gungan var visserligen nära marken men oron fanns i henne ändå. Oron fanns i henne så fort hon såg honom, och var han utom synhåll undrade hon alltid var han var. Men de små händerna var förvånansvärt starka när de slöt sig runt repen.

-Dunna! befallde han. Hon började försiktigt knuffa på honom bakifrån. Han skrattade högt, skrattade så han tjöt. En lång stund stod hon där, knuffade, höll i, hjälpte honom att balansera. Skulden lättade en liten stund. Den byttes till en känsla av tacksamhet, av frid och ro.

Gatan fram

Av Anna Nordström

Jag kliver av bussen och ut i mörkret. Vinden slår mot ansiktet. Jag börjar sakta gå gatan fram. Aldrig förr har en gata i centrala Karlstad känts så tom.
Tankarna virvlar likt snöflingor i mitt huvud. Vart är alla människor?
Tystnaden på gatan tar över och det enda jag hör är mina egna andetag. Snabba och lätta allt eftersom jag ökar takten. Det är mörkt – mörkret tränger nästan in i huden. Jag fäller upp luvan. Som skydd – kanske mot vädret, kanske mot mörkret. Som om det skulle gå att skydda sig mot.
Avlägsna skrik ekar i dunklet. Jag stelnar till. Det är barnskrik. Eller kanske skratt?
Jag inser då att jag närmar mig en lekpark. Barn i overaller i olika nyanser springer runt. Jag ser dem på avstånd. Leker. Tjoar. För någon sekund glömmer jag allt och ler för mig själv. Som en ljummen bris inombords.
En ny vindpust slår mot ansiktet. Jag kan knappt se, knappt andas. Är det långt kvar?
Jag kan knappt känna mina tår längre. Jag är inte klädd för det här vädret. Mina tunna tygskor skyddar ingenting alls. Mina tår känns nakna. Blottade. Sårade.
Jag försöker gå ännu snabbare men benen vill inte bära. Framför mig har gatlampan slocknat. Jag undrar hur länge. Hur länge kan en gata vara mörk utan att någon gör något?
Jag kan inte låta bli att fundera på vad som gömmer sig i mörkret. I mitt inre ser jag ögon som tittar på mig. Kanske från en katt? Eller en skata? Eller något annat. Jag slår bort tankarna. Jag vill inte se några ögon. Jag vill bara komma in i värmen. In i ljuset.
Jag hade idag inte tagit min vanliga buss. Trots att jag sprungit allt jag orkat missade jag den. Den lämnade Stora torget utan mig och jag fick ta en annan. Alla andra dagar hade det inte spelat någon roll men just idag gjorde det det.
En hårtest faller fram och klibbar fast i mitt ansikte. Den vill inte bort utan naglar sig fast som om den ville skymma sikten för mig. Om det bara kunde sluta blåsa.
Jag har inte långt kvar nu. Barnen hörs inte längre, jag är ensam med tystnaden. Ensam med mig själv.
Asfalten glittrar. Som att den försöker vara något vackert i detta hemska mörker. Steg för steg trycker jag ner det. Det hör inte hemma här. Det döljer något annat.
Mina steg börjar kännas lättare, jag kan se huset. Hade benen burit hade jag sprungit. Men de känns som två cementklumpar jag måste släpa mig fram på. Jag börjar famla efter nycklarna men finner dem inte. Paniken stiger. Måste jag gå tillbaka?
Där är de – inne i fodret såklart. Än en gång har jag glömt laga väskan. Men det spelar ingen roll nu. Jag har nycklarna. Krampaktigt håller jag dem i handen, redo att låsa upp.
Jag går in genom grinden och genar över gräsmattan. Den är ännu våtare än gatan. Jag sjunker ner och man kan se mina fotspår. Bland förmultnande löv lämnar jag bruna avtryck i det som en gång var grönt.
Jag kliver upp på trappan. Steg för steg på dess hårda avsatser. Jag får fram nyckeln, stoppar den i låset och vrider om. När jag öppnar dörren är det en våg av värme och ljus som slår emot mig.
Jag är hemma.