Slommens tid

Av Andreas Trollåker

Klockan är fyra och jag går hem. När jag vinkat och nickat färdigt på kända ansikten i bilar som jag möter börjar det mer ödsliga snåret på min väg. Den här delen av promenaden ger utrymme för bearbetning av dagen och tankar om nu och då. Jag går förbi den stora granhäcken vid kyrkogården som består av en hundra meter tunnelgång av täta granar. På Högstadiet stod vi där inne och rökte. Jag läste dödsannonsen efter dig idag och det känns så overkligt. Du var en tuffing som jag inte vågade möta med blicken och om jag gjort det så hade du antagligen bitit mig. Vår ordinarie bildlärare var sjuk en dag och en vikarie skulle ta hand om lektionen. En bit in i lektionen sa du till honom att du behövde något inne i materialförrådet. Han gick före dig in i förrådet och när han väl var därinne stängde du igen dörren och låste. Många av eleverna stod och hoppade på sina bänkar och hejade på dig. ”Är du rädd nu Staffan?” Frågade du honom. Han bad dig att öppna dörren. Efter en stund hörde jag hur han grät där inne. Du vred upp låset till förrådet och klassen sprang sedan ut genom salen och ut på skolgården. Veckan därpå hade vi Staffan i bild igen. Han låtsades aldrig om det som hände veckan innan. Ett halvår innan jag läste din dödsannons var det ett reportage om dig i en av värmlandstidningarna. Du verkade ha hittat din arena och det gick tydligen bra för dig. Det är över tjugo år sedan vi gick på högstadiet och med anledning av din bortgång så känner jag mig själv inte odödlig längre. Knastret från grus försvinner under skosulorna. Jag går över den väderbitna hängbron som hänger i stålvajrar över älven. Den är belägen strax innan mynningen ut i Fryken. Nere på udden stod jag, Aron och Jonathan i den blå timmen och fiskade slom. Fisken Slom eller nors som den också heter går upp och leker i Ljusnan på våren vilket brukar infalla i samband med lövsprickningen. På kvällen när det börjar bli mörkt går slommen närmare land och med en stor håv på långt skaft kan man fånga så mycket i ett drag så stången bågnar. Vi fyllde två handlingskassar den kvällen och var på gott humör. I smyg startade jag Jonathans moped och körde upp till skolgården femhundra meter upp för backen. Efter några vändor körde jag olyckligtvis in i en trottoarkant och bromsarna gick sönder. Vi lagade bromsarna med en ståltråd dagen efter. Vi hade för övrigt bråttom och skoldagen skulle snart börja. Jonathan skjutsade mig och nedför den branta backen ned till hängbron gick ståltråden som skulle fungera som sprint av. Mopeden förlorade återigen sina bromsar och vi for nedför backen. Färden tog stopp i räcket till hängbron. Jonathan bröt ett finger och jag haltade en bra bit in i sommarlovet. Du gav oss tipset att sätta i en kraftigare sprint nästa gång.  

Min värmländska trampolin

Av Katarina Höög

Hurra! Jag ska få guldmedalj!

För Nit och Redlighet – för 30 år i statens och rikets tjänst.

Från Hembygdsvägen 4 i Exxär (sv. Ekshärad) till Regeringskansliet och Kulturdepartementet är livets resa både kört och lång.

Även statsminister Löfven har anor från Ekshärad vet jag. Vi har inte bytt några ord om detta. Ännu.

Kolla mitt släktträd! På datorskärmen finns 1 000 personer som gått före under 300 år. Di flesta va gjorda å födda i Värmlands djupa skogar. Yksi, kaksi, kolme… ja många av di allra första kom förstås vandrandes från Suomi, Finland – sisun min är kanske från dessa skogsfinnar?

Pappa va född i majsolen i Tiomilaskogen, farmor Maria kunde knappt stava. Mamma fick inte läsa vidare. Mormors mamma, Vackra-Brita, arbetsvandrade till Hälsingland medan mormor kom tillbaka till Klarälvsdalens meandrar. Pappa packade in oss i folkan och parkerade oss för nytt liv i Solstaden, storstaden, Karlstad. Det var ungefär i samma veva på 60-talet som president Urho Kekkonen överlämnade fontänskulpturen Vindarnas Boning till långa farbrorn, statsminister Tage Erlander, som tack till Sverige å alla värmlänningars öppna hjärtan.

– Kiitos, sa Urho.

– Jag vill tacka livet, sjöng Arja (Saijonmaa). Den låten är bra.

Å jag vill nu tacka Värmland å alle goe mänscher som funnits å finns där som mitt livs trampolin:

– Tack för språke, tack för körvenmäbrö, tack för Vänern, älva å granera å tallera, tack för skratten å grininga, tack för stölligheta, tack för dansbandsdansen, tack för att allt orner sä, å tack för att dä kvetter, å redit tack för humorn.

Va urbota trist dä hade vart utan allt detta. Va trist jag hade varit!

Nu för tiden, på jobbet, mitt i smeten på Drottninggatan i Stockholm, läser jag i olika forskningsrapporter att det är AI, Artificial Intelligence, som ska va grejen i vår vardag framöver. AI handlar om ”datorprogram och robotar som efterliknar människors och andra djurs naturliga intelligens”, står det på Wikipedia. AI målar bl.a. konstverk å gör musik och ska vesst kunna göra livet roligare för oss. Visst är det lite humor över det hela?

Förresten, jag tror å är övertygad om att det finns en mänsklig humor-gen på riktigt. Jag såg en intervju häromåret med en av de där ganska så skrynkliga nobelpristagarna som fått medalj av kungen, å han, nobelpristagarn, sa att han också tror att denna gen finns.

Åh! Jag hoppas verkligen att vetenskapen snart hittar den!  Det vore så rolitt. Å jag tror di bör börje leta i Värmland…

Å förresten hörru, käre Gode Gud – låt Mumin få bo kvar hos sina vänner i Suomi, Finland!

Tack å kiitos för min värmländska trampolin! Den ä guld värd.

Juninatten

Av Anna Hoogland

Vägen mot Sunne är den vackraste av vägar. Eller från Sunne, beroende på hur man ser det. Men just nu är det mot. Direkt när man tar av från 61:an på väg från Arvika kommer lugnet. Det är så det brukar kännas. Det är något med de vindlande svängarna mellan ängar och granskog som alltid får det att sjunga i blodet, trots att hon inte kan stoltsera med ett i grunden värmländskt hjärta. Ändå älskar hon vemodet som landskapet får henne att känna. Hjärtat bultar försynt och varsamt, som om hon egentligen är medveten om att Värmland inte är hennes att älska. Det tillhör henne inte. Har aldrig gjort och kommer aldrig att göra.

Det är sommar och om hennes tankar hade vindlat sig i väg ikapp med vägens snabba svängar i vanlig ordning hade hon tänkt att det var klyschigt. Förutsägbart. En kvinna på väg genom ljuset i sommarnatten ensam i en gammal bil. Hon skulle ha skrattat, hånlett åt sig själv. Men inte ens det klarar hon av nu.

Nacken värker. Om det hade varit en av de vanliga bilfärderna för att fördriva tiden hade hon försökt sänka axlarna och lättat greppet om ratten. Att hon alltid ska spänna sig så när hon kör bil! Hade hon tänkt. Nu bryr hon sig inte. Känner inte ens av kroppens så desperata protester. Hon andas, men det är knappt. Andetagen är korta och nästan obefintliga. Knogarna vitnar alltmer ovanpå det stela klister som har bildats mellan henne och gummit.

Det är synd att hon inte kan ta in sommarnatten som breder ut sig nedanför Fryksdalshöjden. Vanligtvis skulle synen få ögonen att tåras och Sven-Ingvars skulle börja sjunga inom henne. När solen färgar juninatten. Återigen skulle hon ha förbannat sig själv för sin naiva associationsförmåga. Hur många gånger har hon inte önskat att hon kunnat stänga av sina tankar? Och så plötsligt, vid vägkantens blommor och i gruset som exploderar mellan bildäck och landsväg tystnar tankarna. Det enda hon kan konstatera är att hon aldrig har sett hastighetsmätaren visa så höga siffror när det är hon som har kört den vita Opeln. I en annan tid i ett annat liv hade hon aldrig vågat. Men när mörkret stiger i henne som tungt vatten stiger också modet.

Vägen mot Sunne är den vackraste av vägar. Vägen mot Sunne och sedan vidare. Hon har aldrig varit längre bort och hon vet inte om det kommer fortsätta vara lika vackert. Hon får se. Men långt ner i magen vet hon att varje kilometer som passerar utanför bilrutan inte kommer vara annat än ytterligare ett minne att gömma och bevara långt in. En enda tanke tränger igenom det mörka och spränger den stilla ytan. Hon rycker till.

Det är i alla fall tur att juninatten är den ljusaste av nätter. Jag har aldrig tyckt om att köra bil i mörker.

Ekorren

Av Marie Persson

tvätta skura städa damma
allt i vardagen är detsamma
mjölken ut och in igen
flingor på
flingor i
flingor här och där
i hår stol golv
flingor in i mun
städa upp och torka bort
in i rum och ut igen
allt i vardagen är detsamma
snurrar på och
om igen

DEN FÖRBANNADE JÄVLA MJÖLKEN

in i hår
hälls på lår
hjärtat slår
hårt
HÅRT

jävla stress om igen
mjölken är densamma

kläder snurrar runt hängs
på rad torkas ur
gör parad på våra kroppar
skyltas upp mot andras
tittar på
vinkar bort
går förbi

hoppa lerpöl av med kläder
snurra runt i vatten
och börja om

allt i vardagen är detsamma
men inte vi

dränktes vi
av mjölk
i mjölk
av skrik
i panik
av mjölk är du kommen
uppnärd
av mjölk ska du åter bli

tills vardagen blir helt tyst
tom
ett vitt hav

tvätta skura städa damma
allt i mitt liv är det samma

barnen skriker springer
dyker hoppas
stoppad i livet
kliver jag till sidan
ser dig i vardagen
allt som tog slut
hur tog vi oss hit
hoppas tror att du nås
i vardagens trista
snurrande
tråkiga evigt pågående
tristessologi

ser dig kliva till sidan stå där tätt vid mig
vi tittar på
mjölken ut och in igen
flingor här och där
barnen skriker hoppar ramlar skramlar
vi skrattar
vi skrattar
på’t igen
vardagens trista tristessologi
gör oss detsamma

Stora och små

Av Josefin Berger

Det som binder oss samman är en mor. Det var mor som kallade oss Stor och Liten. Jag är storasyster. Han är lillebror. Jag är liten och han är stor och nu ska vi begrava vår mor. Det finns inga bestämda regler gällande utformningen av en borgerlig begravningsceremoni. Valet av musik är helt fritt så till vida att den bidrar till ett respektfullt avsked av den avlidna. Jag har åkt till min bror för att komma överens om vilken musik vi ska spela på mors begravning. Vi har nästan aldrig varit överens om någonting.
”Vi sitter i köket”, säger han.
”Var är de andra?” frågar jag. ”Var är Kajsa och barnen?”
Genom glasdörrarna till vardagsrummet ser jag stöket. Vid barnspisen ligger porslin och kastruller utspridda på golvet.

Vi dricker en kopp kaffe och han stoppar in ved i köksspisen. Utanför faller den första snön och ett vitt lager har lagt sig på taket av min bil.
”Jag ska skriva en låt till begravningen”, säger han.
I hela vårt liv har det låtit så. Han ska bygga, fixa och laga. Det blir aldrig något med det. Han går och hämtar gitarren och sätter sig på pallen vid spisen. Lägger det ena benet över det andra. Då ser jag att det har brunnit i toppen av ena sockan, förmodligen har han suttit lite för nära spisen någon gång. Han tar ett ackord och stämmer sedan gitarren. Den ser för liten ut i hans knä, som att han stulit den från kommunala musikskolan. Jag tänker att så fort jag druckit upp mitt kaffe åker jag hem.
”Har hon lämnat dig?” frågar jag.
”Kajsa och lejonungarna har åkt till Afrika”, svarar han.
”Afrika!”
”De är i Arvika”, säger han.
Han ler. Och jag ser mors sneda leende i hans ansikte.
”Skrattar du nåt?” frågar han.
”Nä”, svarar jag. ”Aldrig. Jag har slutat med det.”
”Dags att börja igen.”

Katten smiter in i köket och sträcker ut sig på en dagstidning. Jag blir överraskad när han tar de första tonerna till Värmlandsvisan. Han spelar vant och nynnar med i melodin. Det finns något i mig som först försöker hejda rösten, men jag nynnar med jag också.
”Den tar vi”, säger jag när han är klar.

Utanför har snölagret på biltaket blivit tjockare och jag tänker att det kommer bli svårt att komma härifrån om jag inte åker snart. Han lägger ifrån sig gitarren, reser sig och säger:
”Då var det löst. Och du ska väl åka, du har ju ditt.”
”Jag har ju det”, säger jag.
”Och så ska djuren ha mat.”
Han tar på sig en skinnrock som gör hans kropp ännu större. Katten följer honom genom dörren. Jag tar kappan, väskan och snörar på mig skorna. När jag kommer ut på farstubron har han släppt ut grisen. Den går runt i snön på gårdsplanen och äter skulor som han kastat åt den.
”Då ses vi?” säger jag.
”Ska du ha några ägg?”
Ur rockfickan plockar han fram två ägg, som jag tar med mig in i bilen. Han drar ett par drag med skyffeln, knuffar sedan till bilen i bakänden så att jag kommer upp på vägen. I backspegeln ser jag honom gå mot huset. Han är liten. Efter honom i snöfallet går grisen. Efter grisen går katten. Jag stannar bilen, går ut och följer efter dem.

Vita Orkidéer

Av Emelie Ram

Ingen förbereder en hur man ska handskas med döden fastän det är en stor del av livet. Det är ingenting man kan undvika. Vare sig det är ens mor, far-föräldrar eller husdjur.

Sen är det vår tur att ligga i den där kistan. Ögonen stängda, händerna knäppta över magen när de sänker ner oss. Eller så kanske de bränner oss tills allt vi blir är aska.

Ibland undrar jag om det skulle vara lättare om de förberedde oss för döden. Att de berättar hur man kommer känna, att det är svårt att förstå, att man inte accepterar det först. Det är som en del av ens kropp är medveten om att personen har dött, men ändå är det som att man förväntar sig att de ska höra av sig. Att man ska höra deras skratt igen, att de nästa dag ska vara lika levande som de hade varit dagen innan.

Jag grät inte när de berättade att min pappa hade dött. Jag vet inte varför. Jag grät när jag fick reda på att han var döende. Jag trodde jag skulle förstå att han var död när hans tid var ute, men jag sitter här i kyrkan och kan fortfarande inte gråta.

Han berättade att han ville bli begravd i Filipstad i Värmland, där han växte upp. När vi var där var det oftast i sammanhang med Oxhälja marknad. Det var de starkaste minnena jag hade av Filipstad. Marknadsstånden som stod i led och ledde oss längre in i tätorten, karusellerna som var utspridda på Coops parkering och tusentals av människor som fyllde gatorna.

Nu var gatorna nästan tomma. Parkeringen på Coop hade känts gigantiskt när vi hade parkerat utanför affären igår. Det kändes inte som samma tätort som pappa hade vuxit upp i, fastän vi hade sett Filipstad utan alla marknadsstånd, människor och karuseller förut. Det kändes som hela tätorten sörjde med oss med dess tomhet.

Prästen står framme i kyrkan och läser en psalm, jag orkar inte lyssna på vad han säger och istället fokuserar jag på kistan. Den är mörkbrun, röda och vita rosor ligger ovanför. Ett fotografi står på golvet, det känns konstigt att stirra på det när jag vet att kroppen ligger i kistan.

Pappa hade alltid sagt att fotografier sparar en del av nuet och håller de ögonblicken mer levande än minnen. Jag har redan förstått innebörden med det. Minnen håller inte i längden, till slut börjar man glömma bort smådetaljer. Ibland glömmer jag bort hans röst. Det fick mig att inse att till slut kommer jag glömma bort saker som inte fotografier eller videoklipp kan hjälpa mig att minnas.

Jag sliter bort ögonen från kistan och vänder mig mot mamma. Hennes ögon är tårfyllda och blodsprängda, kinderna runda och röda. Hon duttar en skrynklig servett vid ögonen och sväljer hårt. Hon vänder sig mot mig och tvingar fram ett osäkert leende, sedan kramar hon om min hand med sin.

”Du valde rätt blommor åt honom”, säger hon med darrande röst. ”Han älskade alltid Orkidéer.”

Jag tittar tillbaka mot fotografiet, framför ligger vita orkidéer. Jag mår illa men jag kan inte gråta.

Ett Värmlandsepos

av Måns Höög

10:53.
Kaffet – Löfbergs Lila mellanmörk – är färdigbryggt.
Stefan Borschs silkeslena stämma inreder rummet i lyster.
Den kreativa verkstaden kan öppna.

Min dröm, eller kanske tillochmed morgondröm, är att bli en modern Gustaf Fröding. Ta folket med storm med ett litterärt Huk’ er i bänkera!-ögonblick. Låta orden, ord för ord – liksom Långflon, Säffle, Skrolycka och alla platser däremellan, gran för gran, bygger upp Värmland på en karta – måla pappret i ett strövtåg i hembygden. Och eftersom Värmland är ett sinnestillstånd blir ett sådant strövtåg likaledes ett strövtåg i sinnet, i våra allra innersta känslor.
Det blir ett strövtåg rätt genom själ och hjärta.

Jag vill skriva in mig som medförfattare till den kollektiva Värmlandsantologin, bestsellern med tusentals delar och tusentals medförfattare. Fröding och Lagerlöf. Ferlin. Och gammelmorfar, som för ett sekel sedan diktade om hur vindens sus var hans ende kvällskompanjon i en skogskoja i Tiomilaskogen. Och en mormors talföra femminutersmonolog, med stickspår av vittra modernistiska kvaliteter, om en nyupptäckt gôrgo fryspizza. Berättandet är som älven – det enar värmlänningarna i tid och rum.
Som ett aldrig sinande Värmlandsepos.

Jag tar en klunk kaffe.
Begrundar. Inkänner. Insuper Ernsts instagram (för inspiration). Kollar på ett klipp när Bengt Alsterlind gör en säckpipa av en flöjt och en badboll (i researchsyfte). Omvärldsbevakar i Munkforsområdet på Hemnet (till miljöskildringar). Gör en ostmacka i köket (prästost).
Och hur går det för den vita älgen? (Sök).
“Vit och brun älg i kärleksmöte i Arvika”.
Ack, om jag ändå hade den vita älgens tur i kärlek.

Åter.
På datorskärmen finns mitt oskrivna strövtåg, det som snart ska besjälas med ord likt hur Klarälven besjälar det böljande värmländska skogslandskapet. Jag blundar. Jag ska bli älven. Och jag undrar om Fröding hade gillat fryspizza? Frödingland låg ju precis i gränslandet mellan folkkulturen och finkulturen, så en och annan pizzaslice (men självfallet utan svampinjoner – således ingen Capricciosa) hade nog inte Gustaf refuserat. Jag kan riktigt se honom sitta på Pizzeria Romstad i Karlstad med en Stefan Holm Special. Den med både skinka och generöst med kebab.
Ferlin känns däremot mer take-away sallad.

Jag klunkar Löfbergs under frenetisk ögonkontakt med skärmen. Inväntar. Kollar Facebook. När jag ändå är online gör jag ett test om vilket snacks jag är baserat på mina intressen. Tydligen är jag Spicy Chili Jordnötter.
”Med en riktigt cool och kryddig personlighet sopar du mattan med alla trötta typer där ute. Du har en egen stil, roliga historier och de som träffar dig vill bara höra mer”, heter det.
Precis som Fröding!
Jag småler. Och tar en rumstempererad klunk kaffe.

Var blev ni av, ljuva drömmar?
Monica Zätas hagforsstämma från 1976 tränger rätt in i 2020.
Klockan är redan 15:27. Mitt strövtåg är oskrivet.
Jag pausar Monica Z.
Tar en sista tugga av ostmackan.
Sörplar en sista, kall, kaffeklunk.

Fokus!

Om jag ändå verkligen vore ett paket Spicy Chili Jordnötter.

I huvudet på Lusten sex

Av Ulf Karlsson

Nu är det slut på friden! Hårda, bestämda fotsteg hörs på kajen. Måtte de passera mig och välja någon annan idag. Jag var ju ute i förrgår och behöver all den vila jag kan få. Trean och fyran har inte gjort många knop senaste veckorna. Naturligtvis upphör stegen vid min förtöjningsplats och jag hör dunkande ljud i plåtskrovet. Det förefaller vara två personer som kliver ombord och jag hör röster:

– Ja, vi får ta sexan idag också, hon krånglar minst och är driftsäker. Har du kört sexan tidigare?

– Nej inte sexan men väl trean, femman, sjuan och nian och det borde väl inte vara någon skillnad, de är ju lika allihop.

– Sexan är vår äldste och hon blir 46 år i år, en pålitlig trotjänare.

Det får bli sexan och klockan 08.30 är det påkoppling uppe vid Löveds skiljeplats Det är en rejäl last idag, en av de större faktiskt, tiotusen stock och drygt femhundra meters släplängd, det blir ett mödosamt jobb för sexan. Det hade aldrig gått på gengastiden, nu har hon i alla fall 20 hästkrafters dieselmotor och det är ändå det minsta som krävs för dagens last.

Jaha, så de tror lite på mig ändå! Tjugo hästkrafter är vad som finns i motorn men att jag också har ett pannben och en vilja av stål, det borde dom väl känna till. Nog hade det varit skönt att få någon extra vilodag men samtidigt känns det lite hedrande att få paradera genom centrala Karlstad med fem hundra meters släp Det brukar vara stora åskådarskaror vid stadshotellet och V:a bron där älven .gör en svårforcerad gir. Jag minns inte att jag dragit femhundra meter tidigare så det kommer att krävas allt av mig.

För att klara den tvära svängen inne i Karlstad medföljde en extra styrbåt med flottare. Deras uppgift var att se till att det långa släpet inte slog in i stenmuren utanför stadshotellet.

Färden gick lugnt och fint i två knop. Forshaga passeras, den lilla bruksorten som fostrat så många landslagsspelare i ishockey. Vidare förbi Dyvelsten, Grava, Älvåker och Färjestad. På babord sida tronar Värmlands kungliga regemente, I2, majestätiskt på sin höjd och vi är nu framme vid Sandgrund och Klarälvens delta. Via den västra älvådran går så färden in i centrala Karlstad.

Nu kommer nervositeten. Skall jag klara den svårmanövrerade svängen vid Stadshotellet? Hoppas skepparn vet vad han gör. Stora folkskaror har samlats och jag får applåder när det hela avlöper utan några incidenter. Jag kan nu slappna av och lugnt bogsera jättesläpet ner till Skoghallsverken där jag mottas som en drottning.

Skogvaktaren

Av Elisabeth Björkman

Det låg något poetiskt över hans val av yrke.
Alltsedan han tillbringat somrarna hos farfar och farmor på deras gård utanför Karlstad.
hade han fascinerats av skogen. Varje dag efter morgonmjölkningen följde han med farfar ut i den närliggande skogen. Farfar lärde honom allt om skogens träd och växter, hur myrorna byggde sin stackar och levde. Hur stigarna ledde genom skogen och hur man orienterade sig efter väderstrecken.

Han fick även följa med farmor till de olika växtställena och plocka vildhallon, blåbär, hjortron, lingon och svamp. På så sätt kom han att lära sig de olika växtplatserna för bär och svamp.

När han blev äldre  byggde han kojor som han övernattade i och vaknade till soluppgång och fågelkvitter. Nu kunde han på egen hand vandra runt i skogen och känna dofter av skogens träd och växter. Det här var innan varg och björn etablerat sig i skogarna. Djuren han såg och mötte var harar, rävar, rådjur och älgar. Deras nattlegor eller gryt lärde han sig snart hitta.

Han mindes sitt första möte med älvorna. Och ja de dansade för honom. Men när han följde efter dem upplöstes de lika plötsligt  och han hittade inte tillbaka. Då var det tur att han installerat appen Stigfinnaren i sin mobil.

En dag på en äng i utkanten av skogen såg han när en flock vildgäss slog sig ner för att vila. Ledaren reste sig när hon blev varse den stora älgtjuren som kom fram ur skogsbrynet och lugnt gick gåsen till mötes. Till synes oberörd böjde sig älgen ner mot gåsen och nuddade hennes näbb innan han vände tillbaka in i skogen.

När han gått Naturbruksprogrammet på Södra Viken fick han anställning som skogvaktare på det stora skogsbolaget. Nästan varje dag tillbringade han i skogsreviret med bevakning, skogsvård och planering för avverkning och nyplantering. Personalen röjde kring stigar och vägar och jobbade med planerat arbete. Nu hade varg och björn etablerat sig eller i varje fall såg han spår efter de båda och övergivna iden.

I ryggsäcken fanns termos med kaffe, två surdegsbröd med skinka, kanelbullar och ett äpple. Fina dagar intogs de på en stubbe i skogen men regniga och kalla dagar tog han sin tillflykt till någon av arbetsbarackerna. Den här sommaren med en pandemi var det lugnt i skogen. Inga tyskar eller andra som slog läger vid sjöar eller vandrade längs stigar och skogsvägar. Några hemestrande svenskar kunde han möta ibland.

Vissa dagar var jobbet mer administrativt jobb. Rapporter till företaget, Skogsstyrelsen och registrering av statistik och loggbok.

Det är jag som är Hybelejen

Av Birgitta Eneroth

Carlstad i slutet av 1700-talet.

Ja, det är jag som är Carl Jacob Heublein, som blev Hebelejen, som av någon för mig outgrundlig anledning till sist blev Hybelejen. I ett liv efter detta. Vilket jag varken kan skratta eller gråta åt.

Hebelejen! Vem kom på den idén? Någon spjuver över ett skummande stop på krogen, eller en av trashankarna som alltid är mig hack i häl. Ihärdiga som iglar för att lura ut något märkvärdigt att skryta med. För alla vet ju att jag är speciell, född med segerhuva som Carolus Rex, vår store hjältekonung. Därför utvald att skåda i framtiden. Född av en mor som två år innan min ankomst förklarats död men återuppstod. Steg ur kistan i likboden och rusade hem fast besluten att leva vidare. En märklig omständighet som ännu mer fått mig att förstå att jag är ämnad för något stort.

Från min höga kvarn vid Västra bron flög jag med vingar som var konstruerade av spjälor och tyg. Från tretton meters höjd. Lika högt som kopparslagemästarns hus vid Stora torget. Häpna såg folk hur jag svävade som Ikaros mot solen. Några sa att jag flög ända till Korsälven, men mina belackare sa att jag damp ner uti Clara Älf strax efter bron. Detta må eftervärlden tvista om.

Jag tar en kvällspromenad. Sätter på ullperuken trots att den kliar så förbannat. Min rock spänner över buken och pigan har måst flytta ut knapparna i skinnbyxan. Den vita kravatten under den broderade västen är virad i två varv och knuten med rosett. Spatserkäppen har silverkrycka. Den ger en viss pondus. Trots att mina inåtvända grubblerier kan få mig att verka frånvarande, värnar jag om mitt yttre. Käppen är också till hjälp när jag vill fösa undan efterhängsna ungar eller ge närgångna byrackor ett rapp.

Går förbi krogen vid Salttorget. Fönstergluggarna har immat igen, talgdankarna där inne ger ett flämtande ljus. Klirr av buteljer och glas. Skratt och svordomar. Ut rumlar två figurer tomma på både shillingar och rundstycken.

Vi stöter ihop.

”Så herrrr Direkteuren är ute på sin runda? Något nytt att förtälja?” Den ene stirrar på mig med vattniga ögon. Andedräkten stinker brännvin och finkel och fuktar min näsa.

”Loppsupen är att rekommendera, sätter fart på geniknölarna.” De fnissar och drar vidare.

Vid Stora torget lägger husen långa skuggor på marken. Över taken i väster brinner himlen röd. Jag går raskt. Östra brons stenvalv speglas i vattnet och himlens röda får älven att glöda. Anno 1788, då Konung Gustaf med sitt följe marscherade in här, sköt vi med stycken från speljakten jag ankrat upp i älven. Metall och flinta slås mot varandra, en gnista antänder fängkrutet som antänder kanonens drivladdning av krut. En beväring förlorade två fingrar. Det var illa men i upphetsningen över det celebra besöket gick händelsen obemärkt förbi. Ingen räknade skotten.

Hemma sliter jag av mig peruken. Hjässan hettar. Svider. I natt ska jag färdigställa ritningar på en självgående vagn. Jag ska arbeta tills vaxljuset på mitt bord brunnit ner.