Bland lindar och lönnar

Av Sandra Albertus

Västra kyrkogården i Karlstad

Bland lindar och lönnar, vid Klarälvens strand,
där susar en vind från ett annat land.
Där vilar i stillhet till vågornas sång,
De mänskor som levde en gång.
I ljuset som speglas i vattnet finns liv,
när Klarälven rinner förbi.

Bland lindar och lönnar, vid Klarälvens strand,
där susar en vind från ett annat land.
Den sveper så lätt över almarnas blad
och sprids över Klarälvens stad.
I tider som kommer och tiden som var,
finns vinden, som dröjer sig kvar.

Bland lindar och lönnar, vid Klarälvens strand,
där susar en vind från ett annat land.
De minnen som svävar vid gångarnas grus,
förvandlas i vindarnas sus
till mänskor som lever, som älskar och är,
de själar vi saknar mest här.

Bland lindar och lönnar, vid Klarälvens strand,
där susar en vind från ett annat land
Den susar så stilla och fast den är svag,
så skänker den hopp än idag
och andas nytt liv, länkar samman vår tid
och skapar förunderlig frid.

Bland lindar och lönnar vid Klarälvens strand,
där susar en vind från ett annat land.
Den bärs genom tiden av vågornas sång
till mänskor som levde en gång,
som älskat och längtat vid Klarälvens strand
i Karlstad, i Värmeland.

Värmland är en famn

Av Lovisa Lagneryd

Värmland är en famn; jag är hållen här.

Värmland är fyra väderstreck, långsmala sjöar från norr till söder och en bred och forsande älvfåra som klyver allt i ett öst och ett väst. Värmland är sliriga grusvägar, granar, skygga lodjur, stolta älgar och en rödmålad stuga med flagnande förstukvist – ett torp som saknar sin sommarvän. Värmland är kalhyggen som en gång var blåsippeskogar, trattkantarellskogar, kurragömmaskogar och barndomens soliga gläntor.

Värmland är bruksorten, närbutiken, biblioteket och raggarbilen. Det är den blanka tjärnen, mossan, skogsstigen och träd jag känner väl. Det är 63:an ned, 45:an upp. Vägar som leder hem till bekanta. Hus jag kört förbi men inte besökt. Värmland är grannar jag inte känner.

Värmland är längtan, kullar som drömmer om att vara berg. En längtan efter att få vara med. Ett handbollslag, en buggkurs, en hemmafest, ett fritidsgårdsdisco. Bygdegårdar, mazariner, bränt kaffe, luciatåg, kyrksalar med sång och fönsterlösa skolkorridorer. Höss ärrä märrä?

Det är att ta studenten med lilafärgat hår och sjunga Värmlandsvisan fyrstämmigt. Doften av snus, doften av kåda, doften av snömodd och lera, blöta ytterkläder och nyfällt timmer. Värmland är novemberdagar med ett gyllene löfte om junikvällar.

Värmland är några mil bort från allt. Ett upplyst och varmt hem i slutet av den isiga grusvägen.

Värmland är potatis och morötter och lite prosecco. Gummistövlar och märkeskläder. Värmland är människor som skjuter varg, som har vernissage, som näthatar, som hämtar tidningen, som blir fulla på krogen, som tänder i spisen, som jobbar övertid, som sjunger mantran och går i prideparad. Värmland är kafferaster och parkeringsplatser.

Värmland är ekot över sjön. Tystnaden när det inte finns något att säga. Värmland är allt som har varit och mycket som fortfarande kan bli.

Men vad är Värmland egentligen?

Värmland är en famn; jag är hållen här. Värmland är två trygga armar runt mig. Fyra fötter som snurrar tillsammans, ljudet av lädersulor som nöter golvtiljorna i logen, den trygga tretakten och kropparna som rör sig framåt. Medsols, två och två, runt en gemensam axel. Motsols, som flock, kring rummets mittpunkt.

Värmland är fioler. Fiolerna som bär rytmen och polskemelodierna – som eggar, som berusar, som driver, som lyfter mitt sinne uppåt i en virvlande yra. Melodier som håller mitt hjärta i varsamt kupade händer. Som kysser min panna och klappar mig tills min själ är en spinnande katt. Värmland är poesi.

Hemvändare

Av Sara Sundström

Kvinnan lämnar med snabba steg ankomsthallen bakom sig. Med blicken långt fram plöjer hon genom massan av högröstade barnfamiljer och gäng av uppspelta ungdomar. Med en trött och irriterad suck föser hon undan en kille som dunsar in i henne med sitt bagage.

På en av plaststolarna närmast utgången intill den novembervåta taxiparkeringen på Gardemoen sitter en man. Han är halvvägs in på sin kanelbulle, men har redan druckit ur sitt redan från början ljumma kaffe. Det är dagens andra körning och även om han har flera körningar framför sig, så känner han sig sliten och tar sig för länden. Det är många timmar stillasittande i bil, snabb mat på olika bensinstationer och livet som till slut tar ut sin rätt.

När han kommer fram till utgången strax utanför tullkontoret tar han fram det förtryckta A4-arket och håller upp mot den ström av människor som kommer ut från ankomsthallarna: Carin Lindblad SK4744 ankomsttid 15:37. Kvinnan söker med blicken tills den fastnar på det egna namnet. Hon kliver ur klungan och hejar oseende på mannen med skylten.

“Hej, det är jag som är Carin. Jag tror att du ska köra mig till Bålgård. Stämmer det?”

Det är som om något tar luften ur mannen. Han kastas tillbaka till minnesbilder han inte vill se. Mörkt vatten brusar och bubblar, ett kaos av kroppar, armar, ben och underytankvävda rop innan allt blir tyst och stilla. Och sedan det som med åren efter följde. Löftet, tystnaden, begravningen, studenten, spriten, äktenskapet, barnen, spriten, skilsmässan, spriten, ensamheten.

“Ja, det stämmer. Bilen står precis utanför.”, svarar han kort. När de rullar ut från parkeringen studerar han henne samtidigt som han söker hennes blick i backspegeln. Hon ser inte tillbaka. När han betraktar henne är det svårt att bortse från de uppenbara skillnaderna mellan dem och var de befinner sig i sina liv. Det verkar ha gått bra för henne. Hon som reste därifrån.

Norska skogar och marker byts ut mot alltmer bekanta miljöer på andra sidan bilrutan. Hon har inte varit i familjehemmet på över 20 år och hade gärna låtit det gå 20 år till. Men det ska säljas.

“Minns du mig Carin?”, frågar han. När hon tittar upp ser hon honom för första gången. Pulsen stiger och dånar i hennes öron. Visst minns hon, hur skulle hon kunna glömma. Bålgårdstjärnet som en spegel, en av få varma kvällar i augusti. Hon, Peter och Elin. En lek i vattnet längst ute vid bryggan. De utmanar varandra i hur länge de kan vara nere i det mörka vattnet, kommer upp, skrattar, frustar och dyker ner igen. Leken blir alltmer våldsam. När hon kippande kommer upp till ytan för luft står Peter där och Elin ligger alldeles för stilla i vattnet.

Det finns olika versioner om vad som hände den kvällen, men hon och Peter kom överens om att berätta en av dem.

Utanför Arvika accelererar en taxibil kraftigt. I tidningen ska det efteråt stå att en singelolycka med två avlidna troligen orsakats av hög hastighet i kombination med dåligt väglag. Ibland finns flera versioner av ett skeende.

Det finns inga ledtrådar kvar

Av Mats Åstrand

När ögonblicket infaller kan det förändra allt. Riva sönder och förstöra. Ändra sammanhang och skeenden. Du kan ana ögonblicket men inte förbereda dig på det.

Som den där tidiga söndagsmorgonen i början av mars när telefonen ringde 04.30. Uppfattade ”Gunilla, hemtjänsten, Målilla, hjärtat”. Men förstod inte sammanhanget. Yrvaken bad jag henne säga det igen. Hörde orden men kunde inte ta in dem. Tog mig ur sängen och satte mig i soffan i vardagsrummet. Marie vaknade och satte sig bredvid.

”Vad är det som har hänt?”

”Jag vet inte.”

”Men vem var det som ringde?”

”Hemtjänsten, pappa dog i natt.”

Marie tog min hand och vi satt tysta en lång stund.  Såg våra spegelansikten i de svarta fönstren. Tänkte på min pappa. Folkskolläraren. Korsordskungen. Han som konstruerade sina kluriga korsord, skickade och väntade på att vi barn skulle höra av oss om ledtrådar. Varje vecka landade ett nytt korsord på hallmattan. Som ett rop, som en hälsning. Pappa var fastlåst i sin syrgasmaskin dygnet runt i den lilla lägenheten i Målilla bland uppgivenhet, nedlagda butiker och speedway. Efter fyra års kamp hade lungfibrosen vunnit.

”Med 30 procent lungkapacitet kan man inte ha allt för bråttom”, brukade pappa skämta när han mödosamt tog rullatorn bort till Coopbutiken.

Nu var vi två syskon kvar av det som en gång var en familj. Jag ringde min bror i Jönköping och berättade. Frågade om vi skulle åka ner.

”Varför då?”

”Brukar man inte göra det?”, svarade jag.

”Det är väl olika, men det finns ju inget vi kan göra.”

”Nej, men jag tycker det skulle kännas bra ändå.”

”Okej, då åker vi”, sa bror.

”Jag åker från Karlstad om en halvtimme och plockar upp dig i Jönköping.”

Under de två timmarna i bilen pratade vi igenom vår uppväxt. Tio års skillnad i våra upplevelser. Olika bilder. Olika förklaringar. Olika liv.

Gunilla mötte upp på Järnvägsgatan i Målilla. Förklarade, även om det inte var mycket att förklara. Hjärtat hade inte orkat mer. Jag och bror gick in i sovrummet. Pappa låg i sin säng, iklädd ljusa chinos och kortärmad blårutig skjorta. Händerna vilade på bröstet. Syrgasmaskinen bortkopplad, allt var stilla. Fönstret stod på glänt och pappas panna var sval. Vi var tysta. Såg oss om i rummet bland alla böcker och halvfärdiga korsord. På skrivbordet bredvid låg ett stort vitt kuvert, oöppnat. Framsidan bestod av ritade noter och texten ”Fly me to the moon. Öppnas vid min hädanfärd”. På kuvertets baksida: en tecknad bild på några apor som bygger en snögubbe och texten ”Vi kan ha roligt ändå. Fast lite svårare kan det bli…”

Ett kuvert med tydliga instruktioner, både på utsidan och inuti visade det sig.

Kom tillbaka till Karlstad på måndagen. Hittade ett litet vitt kuvert med pappas välkända skrivstilshandstil på hallmattan. Sju månader senare är det fortfarande oöppnat.

Det finns inga ledtrådar kvar.

Till livets slut

Av Emma Trobeck

Snuvan portar mig från den plats jag helst av allt vill in till. Man vet ju aldrig, det kan vara Corona. Fast i det här fallet kan en helt vanlig förkylning vara förödande, jag får helt enkelt stanna utanför huset i Saxebyn. En oas omhuldad av de värmländska skogarna dit varken asfalt eller fiber hittat fram.

Händerna arbetar frenetiskt för att ansa bort vissna blommor, de har gjort sitt. Om man nyper bort en föråldrad, räcker näringen till nästa.
Prunkande sommarväxter på väg mot höst, inga fler knoppar står på tur.

”Egentligen är det lönlöst, lika bra att kasta växten som den är. Det lilla liv som finns kvar är väl ändå inget att spara på”.

Mina tankar avbryts av ljudet från andra sidan fönstret. Jag får en glimt av henne mellan de ståtliga pelargonerna som skyddar mot insyn till vardagsrummet.
En blek kvinnokropp ihopsjunken, nyduschad.
Jag ser hur han omsorgsfullt masserar axlarna med hudkräm. Ett hopplöst försök att lindra de nariga sprickorna. Cancer, det äter inifrån. Cellgift, i ett försök att bromsa.

Jag ser hur mamma blundar och njuter av beröringen, hur hennes livskamrat andas ut för en stund. Han som har i uppgift att vårda tills allt är över.

Vem är jag att döma i mammas trädgård?
Med apatisk blick blir jag stående, omhuldad av naturen och dess perfektion. Min ledstjärna som alltid visat vägen, som skapat de mest färgsprakande rabatter och som aldrig någonsin gett vika. Det är för tidigt, men det är inte vi som bestämmer.

En utblommad petunia framför mina händer som nyss var på väg att ryckas ur jorden, än lever den. Visst finns det skönhet kvar, visst har den en plats fram tills att allt är förbi.

Dikter

Av Karin W-Levi

Vinden över Ölmes slätt

Sommarens första sus
Vinröda lakan på en lina
i en björkdunge
Grusvägen är sladdad
Det dammar
Någonting tar form

Slättlandskapets människor
längtar
till midsommardansen
på Mårön, på Sjöstad
eller inne i klippan
Sen finns de som inte
hör till eller dit
Sammanhangen varierar
Ensamhörigheten är
också ett universum
   Någon fäller upp sin krage

En rovfågel svävar lågt
Skyarna far
Korna romar
Det är jubel eller klagolåt
från IP
en visselpipa
en in, en ut

Lila Gökärt redan
i början av maj
På Stolpen rengörs
Glassmaskinen
Någon slungar honung
och unga hjärtan gör
   musik

Ljus var det stöpta
med tre armar
förgreningar, kanaler
till äldreboendet och stan
och andra människor med
aningar om

vinden över Ölmes slätt 

På Karlstads Centralsjukhus

Förgängligheten kommer
gående emot mig
Sinnelaget löses upp
Det är hissnande

Ett halvtannat sekel
har mitt presens varit
  tongivande
så allt är välbekant här
   Värmländskan
amen jaamen, jajamensan
svarar man

Provsvaren är kanhända
av annan karaktär
negativt är positivt
och vice blir versa
   Strävar allting verkligen
mot neutralen?

Allas ansikten, anletsdragen;
jag har sett dem förut
på fotbollsplanerna
på Universitetet
eller i folkparkerna rentutav
   Blodfattiga är några
gröngrå
ledsna och förtvivlat rädda
medan andra aldrig har
varit lyckligare:
   ”Sköterskan sa att gulsoten
försvinner av dagsljus.”

Minns de också att
   dansbanorna
i Forshaga, Strömtorp och Böppa
var trä och snickarglädje?
Vi dansade
till Trance Dance då
men är på sjukhuset nu

Här har vi livet och
väntan på döden
i ett och samma
   andrum

Jag följer den lila gatan
Väntrummet är fullsatt
någon ropas upp
och förgängligheten går vidare

På Karstads Centralsjukhus

Hela resan

Buss 400 lyser gult längs 26:an
Första stop är Hedbotten
Pianolärarinnan kliver på
   Elisabeth
Eller Patrik bildläraren på
   Ferlinskolan
I lagården i Bergsjö
lyser ljuset knappt men ändå
i november- och decembermörkret
är knappt ljus bättre än inget att få

   ”Att sitta på möran och sörpla kaffi
före en åker te jobbö, ä dä bästa mä å ha ett jobb.”
säger lokalvårdaren
med rödspretig frisyr och vaken blick

På helgerna går hon och göbben
ut på isen och pimplar
Det är också det bästa hon vet
Eller rårevorna på rastplatsen
vid t-korsningen

Mellan Prästbäcken och Filipstad
ligger en stuga vid en fors
Det måste vara vackert att vakna
och höra allt rinn
   Värmländska sagoväsen närs där

   ”Dä va sö gött som ett knull i mun”
beskriver en man som luktar sprit en fisk
som han fått i Gettjärn
strax innan stan där stassera bor
På Resecentrum byter medresenärer buss
vidare till Lesjöfors fjädrar eller
Hällefors Kommun

Framför mig ligger
arbetsdagen
Jag inser att lyckan är
ofantligt enkel
om man ser till

hela resan

Klarälven

Av Erika Janske

Tjärnen ligger där och väntar. Ett tjärn utan namn, för kanske ingen längre hittar sin väg dit. För här hittar man bara med hjälp av att följa de gamla knotiga furornas spretiga grenar och de bortglömda vattenspeglarnas vaggande tysthet. Små tjärn som ofta får vila i sin stillhet, med endast den ständiga speglingen av naturen som tränger sig på ända ner mot vattnets yta.

Men ibland och endast undantagsvis får även dessa bortglömda platser i skogens inre besök av någon som i sin förtvivlan bara behöver bort. Bort från världen och bort från sin inre trasighet som riskerar att brista och förgöra en kropp i förtvivlan. En kvinna som i total hopplöshet faller ner på knä och skriker ur sin avgrundssorg ner i det svarta bottenlösa vattnet. Ett skrik som genererar små vågor och krusningar på vattenytan som sakta stannar av och åter blir stilla. Skogen håller andan och träden tystnar. Som att tjärnen för ett ögonblick fortplantade ångesten genom sin krusning i ytan och sedan låter vattnet få bära det tunga och onämnbara. En tömning av det ångestfyllda i det stilla och nattsvarta vattnet. Krusningen av skriket som en fjäderlätt vibration som manar på vattnet så att det börjar leta sig över kanten och finna sin väg ut ur tjärnen. Över stenar, kring fördjupningar och in genom skogens små öppningar som gjort sig redo och öppnar upp för vattnets sirlande väg över trädens rötter. Som en viskande kittling som finner stilla sin väg genom skogens mjuka grönska.

Ett vatten med ett budskap och en känsla som sakta sprider sig genom skogen för att finna sin väg till bäcken. Bäcken som låter allt vatten få porla fram utan hänsyn till de enskilda vattnens minnen. Vattnet lämnar bäcken genom att slänga sig ut i älvens breda fåra för att följa älvens vindlingar. Låter ytan få slätas ut även om minnet av allt vattnet har upplevt virvlar, trängs och bladas om under ytan i dess kraftiga strömmar. Den lovar lugn på ytan men i mittfårans djup trängs minnen och känslor från människorna längs dess väg.

Solens nedåtgående färd över skogskanten färgar älven. Den återspeglar världen i alla dess färger och överlåter sig helt till sin omgivning. Som att den tappar sin identitet för att förlika sig med allt den möter längs sin väg. Men bara på ytan. Vattnet fortsätter, längs älven ända tills det salta möter upp nere vid kusten. Där sker den sista utspädningen. Där grumlas minnen från Sveriges alla hörn som vattnet fått erfara på sin väg genom vårt vackra land.

En kvinna sitter på en kobbe utanför Rossö och tittar ut över havet. Plötsligt fångar hon upp ett stråk av sorg. För där i sin stillhet får hon erfara en annan kvinnas avgrundsdjupa sorg och vansinne. En sorg som skreks ut i förtvivlan i en värmländsk skog, rakt ner i ett tjärn, som följt vattnet ända fram till hennes kobbe. Som en viskning, från en annan plats, men lik väl som känns san och äkta och går rakt in i hennes inre.

Slommens tid

Av Andreas Trollåker

Klockan är fyra och jag går hem. När jag vinkat och nickat färdigt på kända ansikten i bilar som jag möter börjar det mer ödsliga snåret på min väg. Den här delen av promenaden ger utrymme för bearbetning av dagen och tankar om nu och då. Jag går förbi den stora granhäcken vid kyrkogården som består av en hundra meter tunnelgång av täta granar. På Högstadiet stod vi där inne och rökte. Jag läste dödsannonsen efter dig idag och det känns så overkligt. Du var en tuffing som jag inte vågade möta med blicken och om jag gjort det så hade du antagligen bitit mig. Vår ordinarie bildlärare var sjuk en dag och en vikarie skulle ta hand om lektionen. En bit in i lektionen sa du till honom att du behövde något inne i materialförrådet. Han gick före dig in i förrådet och när han väl var därinne stängde du igen dörren och låste. Många av eleverna stod och hoppade på sina bänkar och hejade på dig. ”Är du rädd nu Staffan?” Frågade du honom. Han bad dig att öppna dörren. Efter en stund hörde jag hur han grät där inne. Du vred upp låset till förrådet och klassen sprang sedan ut genom salen och ut på skolgården. Veckan därpå hade vi Staffan i bild igen. Han låtsades aldrig om det som hände veckan innan. Ett halvår innan jag läste din dödsannons var det ett reportage om dig i en av värmlandstidningarna. Du verkade ha hittat din arena och det gick tydligen bra för dig. Det är över tjugo år sedan vi gick på högstadiet och med anledning av din bortgång så känner jag mig själv inte odödlig längre. Knastret från grus försvinner under skosulorna. Jag går över den väderbitna hängbron som hänger i stålvajrar över älven. Den är belägen strax innan mynningen ut i Fryken. Nere på udden stod jag, Aron och Jonathan i den blå timmen och fiskade slom. Fisken Slom eller nors som den också heter går upp och leker i Ljusnan på våren vilket brukar infalla i samband med lövsprickningen. På kvällen när det börjar bli mörkt går slommen närmare land och med en stor håv på långt skaft kan man fånga så mycket i ett drag så stången bågnar. Vi fyllde två handlingskassar den kvällen och var på gott humör. I smyg startade jag Jonathans moped och körde upp till skolgården femhundra meter upp för backen. Efter några vändor körde jag olyckligtvis in i en trottoarkant och bromsarna gick sönder. Vi lagade bromsarna med en ståltråd dagen efter. Vi hade för övrigt bråttom och skoldagen skulle snart börja. Jonathan skjutsade mig och nedför den branta backen ned till hängbron gick ståltråden som skulle fungera som sprint av. Mopeden förlorade återigen sina bromsar och vi for nedför backen. Färden tog stopp i räcket till hängbron. Jonathan bröt ett finger och jag haltade en bra bit in i sommarlovet. Du gav oss tipset att sätta i en kraftigare sprint nästa gång.  

Min värmländska trampolin

Av Katarina Höög

Hurra! Jag ska få guldmedalj!

För Nit och Redlighet – för 30 år i statens och rikets tjänst.

Från Hembygdsvägen 4 i Exxär (sv. Ekshärad) till Regeringskansliet och Kulturdepartementet är livets resa både kört och lång.

Även statsminister Löfven har anor från Ekshärad vet jag. Vi har inte bytt några ord om detta. Ännu.

Kolla mitt släktträd! På datorskärmen finns 1 000 personer som gått före under 300 år. Di flesta va gjorda å födda i Värmlands djupa skogar. Yksi, kaksi, kolme… ja många av di allra första kom förstås vandrandes från Suomi, Finland – sisun min är kanske från dessa skogsfinnar?

Pappa va född i majsolen i Tiomilaskogen, farmor Maria kunde knappt stava. Mamma fick inte läsa vidare. Mormors mamma, Vackra-Brita, arbetsvandrade till Hälsingland medan mormor kom tillbaka till Klarälvsdalens meandrar. Pappa packade in oss i folkan och parkerade oss för nytt liv i Solstaden, storstaden, Karlstad. Det var ungefär i samma veva på 60-talet som president Urho Kekkonen överlämnade fontänskulpturen Vindarnas Boning till långa farbrorn, statsminister Tage Erlander, som tack till Sverige å alla värmlänningars öppna hjärtan.

– Kiitos, sa Urho.

– Jag vill tacka livet, sjöng Arja (Saijonmaa). Den låten är bra.

Å jag vill nu tacka Värmland å alle goe mänscher som funnits å finns där som mitt livs trampolin:

– Tack för språke, tack för körvenmäbrö, tack för Vänern, älva å granera å tallera, tack för skratten å grininga, tack för stölligheta, tack för dansbandsdansen, tack för att allt orner sä, å tack för att dä kvetter, å redit tack för humorn.

Va urbota trist dä hade vart utan allt detta. Va trist jag hade varit!

Nu för tiden, på jobbet, mitt i smeten på Drottninggatan i Stockholm, läser jag i olika forskningsrapporter att det är AI, Artificial Intelligence, som ska va grejen i vår vardag framöver. AI handlar om ”datorprogram och robotar som efterliknar människors och andra djurs naturliga intelligens”, står det på Wikipedia. AI målar bl.a. konstverk å gör musik och ska vesst kunna göra livet roligare för oss. Visst är det lite humor över det hela?

Förresten, jag tror å är övertygad om att det finns en mänsklig humor-gen på riktigt. Jag såg en intervju häromåret med en av de där ganska så skrynkliga nobelpristagarna som fått medalj av kungen, å han, nobelpristagarn, sa att han också tror att denna gen finns.

Åh! Jag hoppas verkligen att vetenskapen snart hittar den!  Det vore så rolitt. Å jag tror di bör börje leta i Värmland…

Å förresten hörru, käre Gode Gud – låt Mumin få bo kvar hos sina vänner i Suomi, Finland!

Tack å kiitos för min värmländska trampolin! Den ä guld värd.

Juninatten

Av Anna Hoogland

Vägen mot Sunne är den vackraste av vägar. Eller från Sunne, beroende på hur man ser det. Men just nu är det mot. Direkt när man tar av från 61:an på väg från Arvika kommer lugnet. Det är så det brukar kännas. Det är något med de vindlande svängarna mellan ängar och granskog som alltid får det att sjunga i blodet, trots att hon inte kan stoltsera med ett i grunden värmländskt hjärta. Ändå älskar hon vemodet som landskapet får henne att känna. Hjärtat bultar försynt och varsamt, som om hon egentligen är medveten om att Värmland inte är hennes att älska. Det tillhör henne inte. Har aldrig gjort och kommer aldrig att göra.

Det är sommar och om hennes tankar hade vindlat sig i väg ikapp med vägens snabba svängar i vanlig ordning hade hon tänkt att det var klyschigt. Förutsägbart. En kvinna på väg genom ljuset i sommarnatten ensam i en gammal bil. Hon skulle ha skrattat, hånlett åt sig själv. Men inte ens det klarar hon av nu.

Nacken värker. Om det hade varit en av de vanliga bilfärderna för att fördriva tiden hade hon försökt sänka axlarna och lättat greppet om ratten. Att hon alltid ska spänna sig så när hon kör bil! Hade hon tänkt. Nu bryr hon sig inte. Känner inte ens av kroppens så desperata protester. Hon andas, men det är knappt. Andetagen är korta och nästan obefintliga. Knogarna vitnar alltmer ovanpå det stela klister som har bildats mellan henne och gummit.

Det är synd att hon inte kan ta in sommarnatten som breder ut sig nedanför Fryksdalshöjden. Vanligtvis skulle synen få ögonen att tåras och Sven-Ingvars skulle börja sjunga inom henne. När solen färgar juninatten. Återigen skulle hon ha förbannat sig själv för sin naiva associationsförmåga. Hur många gånger har hon inte önskat att hon kunnat stänga av sina tankar? Och så plötsligt, vid vägkantens blommor och i gruset som exploderar mellan bildäck och landsväg tystnar tankarna. Det enda hon kan konstatera är att hon aldrig har sett hastighetsmätaren visa så höga siffror när det är hon som har kört den vita Opeln. I en annan tid i ett annat liv hade hon aldrig vågat. Men när mörkret stiger i henne som tungt vatten stiger också modet.

Vägen mot Sunne är den vackraste av vägar. Vägen mot Sunne och sedan vidare. Hon har aldrig varit längre bort och hon vet inte om det kommer fortsätta vara lika vackert. Hon får se. Men långt ner i magen vet hon att varje kilometer som passerar utanför bilrutan inte kommer vara annat än ytterligare ett minne att gömma och bevara långt in. En enda tanke tränger igenom det mörka och spränger den stilla ytan. Hon rycker till.

Det är i alla fall tur att juninatten är den ljusaste av nätter. Jag har aldrig tyckt om att köra bil i mörker.