Juninatten

Av Anna Hoogland

Vägen mot Sunne är den vackraste av vägar. Eller från Sunne, beroende på hur man ser det. Men just nu är det mot. Direkt när man tar av från 61:an på väg från Arvika kommer lugnet. Det är så det brukar kännas. Det är något med de vindlande svängarna mellan ängar och granskog som alltid får det att sjunga i blodet, trots att hon inte kan stoltsera med ett i grunden värmländskt hjärta. Ändå älskar hon vemodet som landskapet får henne att känna. Hjärtat bultar försynt och varsamt, som om hon egentligen är medveten om att Värmland inte är hennes att älska. Det tillhör henne inte. Har aldrig gjort och kommer aldrig att göra.

Det är sommar och om hennes tankar hade vindlat sig i väg ikapp med vägens snabba svängar i vanlig ordning hade hon tänkt att det var klyschigt. Förutsägbart. En kvinna på väg genom ljuset i sommarnatten ensam i en gammal bil. Hon skulle ha skrattat, hånlett åt sig själv. Men inte ens det klarar hon av nu.

Nacken värker. Om det hade varit en av de vanliga bilfärderna för att fördriva tiden hade hon försökt sänka axlarna och lättat greppet om ratten. Att hon alltid ska spänna sig så när hon kör bil! Hade hon tänkt. Nu bryr hon sig inte. Känner inte ens av kroppens så desperata protester. Hon andas, men det är knappt. Andetagen är korta och nästan obefintliga. Knogarna vitnar alltmer ovanpå det stela klister som har bildats mellan henne och gummit.

Det är synd att hon inte kan ta in sommarnatten som breder ut sig nedanför Fryksdalshöjden. Vanligtvis skulle synen få ögonen att tåras och Sven-Ingvars skulle börja sjunga inom henne. När solen färgar juninatten. Återigen skulle hon ha förbannat sig själv för sin naiva associationsförmåga. Hur många gånger har hon inte önskat att hon kunnat stänga av sina tankar? Och så plötsligt, vid vägkantens blommor och i gruset som exploderar mellan bildäck och landsväg tystnar tankarna. Det enda hon kan konstatera är att hon aldrig har sett hastighetsmätaren visa så höga siffror när det är hon som har kört den vita Opeln. I en annan tid i ett annat liv hade hon aldrig vågat. Men när mörkret stiger i henne som tungt vatten stiger också modet.

Vägen mot Sunne är den vackraste av vägar. Vägen mot Sunne och sedan vidare. Hon har aldrig varit längre bort och hon vet inte om det kommer fortsätta vara lika vackert. Hon får se. Men långt ner i magen vet hon att varje kilometer som passerar utanför bilrutan inte kommer vara annat än ytterligare ett minne att gömma och bevara långt in. En enda tanke tränger igenom det mörka och spränger den stilla ytan. Hon rycker till.

Det är i alla fall tur att juninatten är den ljusaste av nätter. Jag har aldrig tyckt om att köra bil i mörker.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *