Klarälven

Av Erika Janske

Tjärnen ligger där och väntar. Ett tjärn utan namn, för kanske ingen längre hittar sin väg dit. För här hittar man bara med hjälp av att följa de gamla knotiga furornas spretiga grenar och de bortglömda vattenspeglarnas vaggande tysthet. Små tjärn som ofta får vila i sin stillhet, med endast den ständiga speglingen av naturen som tränger sig på ända ner mot vattnets yta.

Men ibland och endast undantagsvis får även dessa bortglömda platser i skogens inre besök av någon som i sin förtvivlan bara behöver bort. Bort från världen och bort från sin inre trasighet som riskerar att brista och förgöra en kropp i förtvivlan. En kvinna som i total hopplöshet faller ner på knä och skriker ur sin avgrundssorg ner i det svarta bottenlösa vattnet. Ett skrik som genererar små vågor och krusningar på vattenytan som sakta stannar av och åter blir stilla. Skogen håller andan och träden tystnar. Som att tjärnen för ett ögonblick fortplantade ångesten genom sin krusning i ytan och sedan låter vattnet få bära det tunga och onämnbara. En tömning av det ångestfyllda i det stilla och nattsvarta vattnet. Krusningen av skriket som en fjäderlätt vibration som manar på vattnet så att det börjar leta sig över kanten och finna sin väg ut ur tjärnen. Över stenar, kring fördjupningar och in genom skogens små öppningar som gjort sig redo och öppnar upp för vattnets sirlande väg över trädens rötter. Som en viskande kittling som finner stilla sin väg genom skogens mjuka grönska.

Ett vatten med ett budskap och en känsla som sakta sprider sig genom skogen för att finna sin väg till bäcken. Bäcken som låter allt vatten få porla fram utan hänsyn till de enskilda vattnens minnen. Vattnet lämnar bäcken genom att slänga sig ut i älvens breda fåra för att följa älvens vindlingar. Låter ytan få slätas ut även om minnet av allt vattnet har upplevt virvlar, trängs och bladas om under ytan i dess kraftiga strömmar. Den lovar lugn på ytan men i mittfårans djup trängs minnen och känslor från människorna längs dess väg.

Solens nedåtgående färd över skogskanten färgar älven. Den återspeglar världen i alla dess färger och överlåter sig helt till sin omgivning. Som att den tappar sin identitet för att förlika sig med allt den möter längs sin väg. Men bara på ytan. Vattnet fortsätter, längs älven ända tills det salta möter upp nere vid kusten. Där sker den sista utspädningen. Där grumlas minnen från Sveriges alla hörn som vattnet fått erfara på sin väg genom vårt vackra land.

En kvinna sitter på en kobbe utanför Rossö och tittar ut över havet. Plötsligt fångar hon upp ett stråk av sorg. För där i sin stillhet får hon erfara en annan kvinnas avgrundsdjupa sorg och vansinne. En sorg som skreks ut i förtvivlan i en värmländsk skog, rakt ner i ett tjärn, som följt vattnet ända fram till hennes kobbe. Som en viskning, från en annan plats, men lik väl som känns san och äkta och går rakt in i hennes inre.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *