Komma hem

Av Lotta Lundh

Att det inte hade slagit henne tidigare. När hon såg den avlånga sjön spegla sig i solskenet utanför tågfönstret hade allting fallit på plats. Det var ju här hon hörde hemma. Det var här hon skulle vara. Trots allt.

Länge hade hon flytt just härifrån, för att komma ifrån de jobbiga minnena och de svarta käftarna som hungrigt hade nafsat henne i hälarna ända sedan hon var liten. Hon hade sprungit så lång och så fort hon hade kunnat härifrån. Ända bort till andra länder och främmande kontinenter hade hon tagit sig, för att det förflutna varit på väg ikapp henne.

Till slut hade det naturligtvis gjort just det. Svalt henne med hull och hår och kastat ner henne i ångestens avgrundsdjupa hål. Där hade hon blivit kvar med piller, sjukskrivning och depression i flera år, utan att ha en aning om hur hon skulle ta sig därifrån.

Hon hade aldrig känt sig så ensam som då. Utomlands, utan skyddsnät, fallande i en nedåtgående spiral. Inte förrän hon kommit ända ner på botten av det svarta hålet hade hon insett att det var på väg att gå käpprätt åt skogen. När hon hade börjat fundera på hur hon skulle avsluta sitt liv, insåg hon att det inte kunde fortsätta på samma sätt. Hon var tvungen att göra någonting, annars skulle hon gå under.

För att kravla sig upp, hade hon gjort det hon aldrig trott att hon skulle behöva. Hon hade gått till en terapeut. Pratat om saker hon aldrig tidigare tagit upp med någon. Det där som hände för så längesedan, som hon trodde att hon hade undkommit. När hon öppnade munnen forsade det ur henne som ett rinnande vatten. Det var uppenbart att hon skulle drunkna om hon inte släppte ut det.

Terapeuten hade fått henne att inse att det inte var hennes fel. Det var inte hon som skulle skämmas. Hon hade varit ett barn och var oskyldig. Det var de som hade mobbat henne som hade gjort fel. Inte hon. Trots det var det hon som hade flytt och de som hade stannat kvar. Det var hon som satt i en storstad i Australien och grät på en mottagning, medan de fortfarande levde sina vanliga liv i Värmland, som om ingenting hade hänt.

När hon hade lyft på locket till sina allra innersta rum, släppt ut sina mörkaste hemligheter, var det som om det enda hon kunde tänka på var hur det var därhemma. Hur livet fortgick i de värmländska skogarna. Hur Fryken såg ut när vårsolen dränkte dess krusade yta med blänkande glitter. Hur det såg ut när skogens konung visade sig på någon av de slingrande grusvägarna i de djupa skogarna. Hur de hade det hemma. De som blivit kvar.

Och nu satt hon här. På rälsbussen upp genom landskapet. Från Karlstads stora tågstation hade hon rest med tåget genom skogen, alldeles intill Frykens strand. Och insåg att det var hon som hörde hemma här. Inte bara de. Det här var hennes plats på jorden, och hon tänkte inte längre låta någon neka henne att leva sitt liv här. Hon hade rätt att ta plats här.

Tåget stannade. Hon stod redan och väntade vid dörren. Tog ett djupt andetag. Klev ut. Hon hade kommit hem.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *