Mailet

Av Filip Pontelius

​Det kalla blå ljuset från laptopens skärm lös upp Simons ansikte. Han satt vid skrivbordet framför den enda ljuskällan i det mörka studentrummet, och skenet kastade långa skuggor i hans sparsamt möblerade krypin på internatet. Simons mamma, Marie, hade tyckt att det var onödigt att han skulle betala flera tusen i månaden för det lilla rummet och det där gemensamma pentryt där vasken alltid var överfull av disk från de andra studerande. Han kunde ju bo kvar hos henne i lägenheten i Våxnäs och pendla till Ingesund från Karlstad. Arvika ligger ju inte ens en timme bort. Men på den här punkten hade Simon varit bestämd. Han ville komma bort från barndomshemmet. Försöka stå på egna ben och umgås med andra i hans egna ålder. Försöka våga leva öppet bland främlingar som han, om inte han själv ville det, kanske aldrig skulle återse efter läsårets slut.

​Simon fokuserade åter på det ännu tomma mailet på skärmen framför sig. Han hade lovat Viktor, killen på Västgården, att göra det här innan terminen var över och Simon skulle behöva åka tillbaka till tvåan i Våxnäs för att spendera julen hos Marie. Två veckor där han skulle förtränga det som han hade kunnat vara öppen med bland de andra på folkhögskolan. Det här skulle utan tvekan ha varit svårare öga mot öga eller över telefon än via text.

​I värsta fall, om allting gick fel, kunde ju Simon stanna kvar på internatet över lovet. Viktor hade lovat att då skulle han också stanna kvar, oavsett hur mycket Simon än hade protesterat. Han ville inte hålla Viktor borta från sin familj, speciellt inte under en så stor familjehögtid som julen. Simon måste göra sitt bästa med det här mailet. För mycket stod på spel, inte bara för honom.

​Kära mamma

​Han raderade genast orden från textrutan. ”Kära mamma”. Orden smakade beskt i munnen. Det var alldeles för formellt för ett mail till kvinnan som hade fostrat honom i nästan 20 år. För formellt för det han behövde berätta.

Mamma, jag älskar dig. Och jag hoppas att du ska fortsätta älska mig efter det jag har att berätta för dig.

​Han stannade till. Händerna darrade lätt någon centimeter över tangentbordet, och hjärtat slog så det smärtade i bröstet.

​Mamma, jag…

​Jag är gay.

​Efter de tre orden brast dammarna för Simon. Fingrarna smattrade mot tangenterna som ett spöregn mot ett fönster när han vällde ut själ och hjärta i mailet. Först när nattens tryckande mörker hade ersatts av den lätta rodnad som för med sig en ny dag kände han att han var uttömd på saker att skriva. Skicka. Nu var det bara att vänta.

​…

​Med ett ryck vaknade Simon till, fortfarande sittande i stolen vid skrivbordet i studentrummet. Utanför sken solen över ett snötäckt Ingesund. Ögonen sved av för lite sömn och ryggen värkte från den obekväma sovställningen, men det var inte viktigt nu. Simon hade vaknat av ljudet från en notis på mobilen. Hade hon svarat? Vad hade hon svarat? Han fumlade fram telefonen och öppnade mail-appen.

​Innan han hann öppna mailet såg Simon vad det stod i ämnesraden.

Inte ett ord.

Bara tre röda hjärtan.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *