Minnen från Flyberg

Av Anita Persson

I
Kling, klang i bjälla
langt nol i fjälla.
Där gal göken
där växer löken
där flyger svala
där är gott att vara.

Denna vaggvisa har jag lärt av min mor, som i sin tur lärde den av tidigare generationer i Flyberg. Flyberg, byn i skogen, som under ett par århundraden utvecklades från socknen Vitsands utmarker till en livligt befolkad skogsby, för att på nytt återgå till stilla naturidyll.

Carl Axel Gottlund, svedjefinnarnas apostel, berättar i sin ”Dagbok över mina vandringar på Värmlands och Solörs finnmarker 1821”om ett besök på Kronskogen, där han deltog i ett finskt dubbelbröllop. På den karta Gottlund bifogade fanns inte namnet Flyberg med. Namnet Flyberg nämndes första gången 1820 i en husförhörslängd. Fastigheten Norra Höjden var tidigare nämnd redan 1780. De äldsta uppgifterna finns om Kronskogen 1760.

De gamla visorna har levt vidare genom muntlig tradition under lång tid och över stora områden. Många är säkert dokumenterade, men kommer de lokala variationerna att överleva avfolkningen?

II

Gammelmoster Anna var 90 år när jag själv föddes och dog vid 94 års ålder. Hon bodde större delen av sitt liv i Norra Höjden eller Högda. De sista åren av sitt liv bodde hon hos sin 30 år yngre halvsyster Signe, min mormor. Jag minns henne från Noler Berg. Som på en gammal film kan jag se henne framför mig, där hon går över golvet i din fotsida kjol. Och jag minns precis hur hennes hårknut såg ut och hur den kändes i min hand, när hon satt på den blå kökssoffan hos mormor. Mormors hårknut såg ut som en bulle med hennes tjocka hår och gammelmosters som en kaka.

Sven-Erik Lidman skriver i sin bok ”Livstid”, att man kan betrakta sig som samtida med den man levt en tid tillsammans med, även om den inte är så lång.

Jag är alltså samtida med en människa född 1857. Tanken svindlar. Tiden mellan då och nu krymper med denna anknytning genom tre sekler.

III
”Vid Björka” – en plats nära mormors hus. En plats som inte finns, men ändå finns, för den som mött björka.

Björka var inte som andra björkar. Det vilade magi över henne.
En björk full av tandvärk,
bärare av generationers plåga.

De sista åren av sitt liv var hon en ruin,
med Skogsvårdsstyrelsens band runt livet, förkunnande att trädet inte fick fällas
för fågellivet skull.
Som om någon skulle ha kommit på tanken.

Nu är hon borta.
Bara grannarnas sus hörs över platsen, men ”Vid Björka” finns kvar.

”Vid Björka” finns fortfarande kvar, men granarna och deras sus är borta sedan något år.

IV

Magi och övertro förekom, inte bara i form av ”värkträd”. Mormor Signe har berättat om en händelse, som inträffade då hennes svärfar Erik plöjde med hästen på Noler Berg. När övriga familjen tittade ut stod plogen ensam på åkern. Vart har Erik och hästen tagit vägen? Man frågade honom senare var han hade varit. Han svarade, att han hade plöjt hela tiden och tillade ”då var det sista gången jag plöjde”. Det visade sig, att det också blev det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *