Piller

Av Klaus Stein

”Jag ska ha piller!”

Hennes knotiga fingrar kramade kragen till sin käpp medan hennes klarblåa nittiotvååriga ögon fixerade mig med blicken. Att ta av sig sin derbyhatt verkade hon inte ha tid med.

”Förlåt mig” svarade jag och scrollade igenom journaltexten. ”Men här är det något som inte riktigt stämmer. Min dator säger inget om att ni använder några läkemedel alls.”

”Vad är det så svårt med detta?” undrade hon kortfattad. ”Du är väl doktor, eller?”

”Det är jag visst” anmärkte jag. ”Men jag får be er först beskriva era symtom innan jag kan bistå med en medicinsk bedömning.”

”Det behövs ingen bedömning.” Hennes bräckliga men skarpa röst sopade bort mina invändningar. ”Till skillnad mot doktorn har jag inte oändlig med tid kvar. Kanske bara några månader. Och denne dyrbara tid vill jag helst inte slösa bort med diskussioner.”

”Skulle ni ändå vilja berätta lite om era besvär?” försökte jag och undrade om hennes bristfälliga samarbetsvilja kunde tolkas som en begynnande demens.

”Jag har inga besvär. Jag vill bara dö.”

Jag sträckte mig i min kontorsstol. Namnbrickan med min doktorstitel dinglade från bröstfickan. ”Jag är utbildat för att bevara liv, inte för att avsluta det” protesterade jag.

”Höre du” förklarade hon alltmer otåligt. ”Detta här är inte det första striden jag utkämpar. Jag har varit med om en del. Jag har sett det tyska bombflyget mullra över mitt föräldrahem i Köla, men i samma hus bor jag än idag. Jag fick leva ett underbart liv fullt av lust och lek. Och nu har jag bestämt mig för att jag vill avsluta mitt liv på mitt eget sätt.”

Lukten av handsprit blandade sig med en blommig nyans av hennes parfym jag kände igen men inte kunde placera. I det tysta försökte jag bedöma situationen och letade efter tecken på psykisk ohälsa, kanske suicidbenägenhet.

”Vad är det ni önskar alltså?” undrade jag för att vinna tid.

”Jag vill bara sova” sa hon och tittade ner mot golvet. Hennes röst lät en aning mjukare. Väggklockan tickade.

”Alltså … det ni pratar om tolkar jag som dödshjälp. Vilket i Sverige är förbjudit enligt lag” invände jag.

”Jag ber ju bara om ett recept för en medicin som gör att man inte vaknar. Det är väl ungefär samma sak som om man somnar. ”Blicken vandrade till mitt tangentbord. ”Jag längtar efter att bara gå runt en sista gång i huset, se till att allt är fint och städat och vattna blommorna. Och så gör jag mig i ordning. Vad är det för fel på det?”

Jag undrade om hon skulle börja gråta, men i hennes blick fanns inga spår av sorg utan bara en ärlig nyfikenhet.

”Har ni använt sömntabletter förut?” frågade jag.

”Aldrig.”

”I fall jag skriver ut så håller ni er väl till ordinationen?”

 ”Visst. Hur många måste jag ta för att inte vakna?”

”Högst en tablett på kvällen. Jag kommer att dokumentera allt detta i er journal.”

”Tack för att du förstår” slängde hon ut sig innan hon försvann ur mottagningsrummet där doften efter hennes parfym hängde kvar i luften. 

Jag satt stilla och försökte komma ihåg den.

Doften spred en nyans av lust och lek.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *