Silverforsen 55

Av Olivia Larsson

jag hade sett Moa förälskad innan
när hon pratade om dig
hon var förälskad igen nu
fast fortfarande i dig med förstås
det var bara hon som såg det vackra
vi andra förstod inte hur det kunde vara viktigast
vi såg bara det fallfärdiga
det måste ha gjort ont när du förstod
att hon valde huset
platsen
eller om det var själva Värmland
framför dig

jag minns när hon beskrev det första gången
hon hade varit där en vinterdag
hon hade skrapat bort frost
sedan tittat in genom smutsiga fönster
sett mönstrade kakelugnar
sett en röd sammetsoffa
hon hade sett trädgården frusen
sjön begravd under tjock is
skogens granar nedtyngda av snö
hon hade sett när allt runt huset var i ide
hur huset höll på att förfrysa
men ändå ville hon värma sig i det

Moa flyttade dit när det blev sommar
jag cyklade till henne
det var precis efter regnet
skogen och grusvägen doftade mycket mer än de brukade
det luktade som om allt levde
som om allt ville leva för evigt
när husen började bli färre och skogen tjockare
och lukten av liv var överallt
då trodde jag att nu är det slut på människor
nu är det bara skog kvar
men då fick jag syn på huset som Moa älskade
det som innan hade glömts bort
jag såg huset stå där utsuddat
fast varje spricka och krossad tegelpanna syntes från vägen
det stod där och höll på att dö fast allt annat runt det levde så intensivt

jag mötte Moa på den stora verandan som höll på att rasa ihop
tänkte att den inte skulle orka bära en enda människa till
men verandan orkade bära mig med
sen tog Moa med mig in i huset
jag såg köksluckor som aldrig bytts ut till IKEA
blommiga tapeter som varit där från början
ett hål i ett golv
dörrkarmar så sneda att dörrarna sedan länge inte passade i dem
Moa sa att hon skulle ta hand om huset
trots alla sprickor
trots att det kanske skulle rasa ihop
hon sa att huset skulle ta hand om henne med
trots alla sår
trots att allt ibland rasade ihop inuti henne

så kom du äntligen dit
för första gången hade ni två all tid i världen
det fanns ingenting annat än ni
ni behövde ingenting annat än er
ni behövde bara andas varandras kroppar
ni behövde bara somna med pannorna mot varandra
ni behövde inte frukost förens klockan två
ni behövde bara hinna ut i den sista rosafärgade timmen
ni behövde bara säga att ni älskade varandra
ibland
behövde ni bara ligga på köksgolvet och hålla om varandra i flera timmar

det är klart att Moa förstod då
att hon var lyckligast när du var i huset med henne
att ingenting annat någonsin skulle kunna kännas som det
men hon visste att det aldrig skulle bli för alltid
sen åkte du och hon bad dig aldrig mer komma tillbaka
men du måste förstå att hon hela tiden tänkte
hur slutar man älska någon som man fått
men som är så jävla långt bort

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *