Slommens tid

Av Andreas Trollåker

Klockan är fyra och jag går hem. När jag vinkat och nickat färdigt på kända ansikten i bilar som jag möter börjar det mer ödsliga snåret på min väg. Den här delen av promenaden ger utrymme för bearbetning av dagen och tankar om nu och då. Jag går förbi den stora granhäcken vid kyrkogården som består av en hundra meter tunnelgång av täta granar. På Högstadiet stod vi där inne och rökte. Jag läste dödsannonsen efter dig idag och det känns så overkligt. Du var en tuffing som jag inte vågade möta med blicken och om jag gjort det så hade du antagligen bitit mig. Vår ordinarie bildlärare var sjuk en dag och en vikarie skulle ta hand om lektionen. En bit in i lektionen sa du till honom att du behövde något inne i materialförrådet. Han gick före dig in i förrådet och när han väl var därinne stängde du igen dörren och låste. Många av eleverna stod och hoppade på sina bänkar och hejade på dig. ”Är du rädd nu Staffan?” Frågade du honom. Han bad dig att öppna dörren. Efter en stund hörde jag hur han grät där inne. Du vred upp låset till förrådet och klassen sprang sedan ut genom salen och ut på skolgården. Veckan därpå hade vi Staffan i bild igen. Han låtsades aldrig om det som hände veckan innan. Ett halvår innan jag läste din dödsannons var det ett reportage om dig i en av värmlandstidningarna. Du verkade ha hittat din arena och det gick tydligen bra för dig. Det är över tjugo år sedan vi gick på högstadiet och med anledning av din bortgång så känner jag mig själv inte odödlig längre. Knastret från grus försvinner under skosulorna. Jag går över den väderbitna hängbron som hänger i stålvajrar över älven. Den är belägen strax innan mynningen ut i Fryken. Nere på udden stod jag, Aron och Jonathan i den blå timmen och fiskade slom. Fisken Slom eller nors som den också heter går upp och leker i Ljusnan på våren vilket brukar infalla i samband med lövsprickningen. På kvällen när det börjar bli mörkt går slommen närmare land och med en stor håv på långt skaft kan man fånga så mycket i ett drag så stången bågnar. Vi fyllde två handlingskassar den kvällen och var på gott humör. I smyg startade jag Jonathans moped och körde upp till skolgården femhundra meter upp för backen. Efter några vändor körde jag olyckligtvis in i en trottoarkant och bromsarna gick sönder. Vi lagade bromsarna med en ståltråd dagen efter. Vi hade för övrigt bråttom och skoldagen skulle snart börja. Jonathan skjutsade mig och nedför den branta backen ned till hängbron gick ståltråden som skulle fungera som sprint av. Mopeden förlorade återigen sina bromsar och vi for nedför backen. Färden tog stopp i räcket till hängbron. Jonathan bröt ett finger och jag haltade en bra bit in i sommarlovet. Du gav oss tipset att sätta i en kraftigare sprint nästa gång.  

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *