Stora och små

Av Josefin Berger

Det som binder oss samman är en mor. Det var mor som kallade oss Stor och Liten. Jag är storasyster. Han är lillebror. Jag är liten och han är stor och nu ska vi begrava vår mor. Det finns inga bestämda regler gällande utformningen av en borgerlig begravningsceremoni. Valet av musik är helt fritt så till vida att den bidrar till ett respektfullt avsked av den avlidna. Jag har åkt till min bror för att komma överens om vilken musik vi ska spela på mors begravning. Vi har nästan aldrig varit överens om någonting.
”Vi sitter i köket”, säger han.
”Var är de andra?” frågar jag. ”Var är Kajsa och barnen?”
Genom glasdörrarna till vardagsrummet ser jag stöket. Vid barnspisen ligger porslin och kastruller utspridda på golvet.

Vi dricker en kopp kaffe och han stoppar in ved i köksspisen. Utanför faller den första snön och ett vitt lager har lagt sig på taket av min bil.
”Jag ska skriva en låt till begravningen”, säger han.
I hela vårt liv har det låtit så. Han ska bygga, fixa och laga. Det blir aldrig något med det. Han går och hämtar gitarren och sätter sig på pallen vid spisen. Lägger det ena benet över det andra. Då ser jag att det har brunnit i toppen av ena sockan, förmodligen har han suttit lite för nära spisen någon gång. Han tar ett ackord och stämmer sedan gitarren. Den ser för liten ut i hans knä, som att han stulit den från kommunala musikskolan. Jag tänker att så fort jag druckit upp mitt kaffe åker jag hem.
”Har hon lämnat dig?” frågar jag.
”Kajsa och lejonungarna har åkt till Afrika”, svarar han.
”Afrika!”
”De är i Arvika”, säger han.
Han ler. Och jag ser mors sneda leende i hans ansikte.
”Skrattar du nåt?” frågar han.
”Nä”, svarar jag. ”Aldrig. Jag har slutat med det.”
”Dags att börja igen.”

Katten smiter in i köket och sträcker ut sig på en dagstidning. Jag blir överraskad när han tar de första tonerna till Värmlandsvisan. Han spelar vant och nynnar med i melodin. Det finns något i mig som först försöker hejda rösten, men jag nynnar med jag också.
”Den tar vi”, säger jag när han är klar.

Utanför har snölagret på biltaket blivit tjockare och jag tänker att det kommer bli svårt att komma härifrån om jag inte åker snart. Han lägger ifrån sig gitarren, reser sig och säger:
”Då var det löst. Och du ska väl åka, du har ju ditt.”
”Jag har ju det”, säger jag.
”Och så ska djuren ha mat.”
Han tar på sig en skinnrock som gör hans kropp ännu större. Katten följer honom genom dörren. Jag tar kappan, väskan och snörar på mig skorna. När jag kommer ut på farstubron har han släppt ut grisen. Den går runt i snön på gårdsplanen och äter skulor som han kastat åt den.
”Då ses vi?” säger jag.
”Ska du ha några ägg?”
Ur rockfickan plockar han fram två ägg, som jag tar med mig in i bilen. Han drar ett par drag med skyffeln, knuffar sedan till bilen i bakänden så att jag kommer upp på vägen. I backspegeln ser jag honom gå mot huset. Han är liten. Efter honom i snöfallet går grisen. Efter grisen går katten. Jag stannar bilen, går ut och följer efter dem.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *