Svar på tal

Av Maria Pihlström

”Ja’ är när däj på prov i två vecker, å blir du omöjli’ sô flôtter ja tebaka te sôster mi i Hyviksberg.” Det var vad Sigrid Persson sa när hon klev innanför tröskeln hemma hos Egon i Änga en junidag i Fensbol 1949. ”Ja’ får väl försök å hôll mäj i skinn”, svarade Egon där han satt med brutet ben i gips vid köksbordet. ”Dä ä ju hönsa å ve-traven…”  ”Ja, ja, dä tar vi sôm dä kommer”, avbröt Sigrid och satte kaffekokaren på spisen. ”Här behöver skures.”

Nästa dag hängde inte bara Egons skjorta och byxor på tvättlinan utanför huset, utan också hans gamla noppriga långkalsonger. Det tyckte Egon var onödigt, men Sigrid lät sig inte rubbas. Hela Änga behövde en tvagning, påstod hon. Därför satt nu Egon parkerad i bara undertröjan med sitt gipsade ben i en karmstol mitt på gårdsplanen. ”Hôll däj unna”, sa Sigrid och gick fram med skurborsten.  Fattades bara att den nyfikna grannen, Alvar i Ås, skulle komma förbi nu.

Just då kom Alvar, för han hade hört om Sigrids ankomst. ”Jaså, du sitter här å goner däj”, sa Alvar och flinade. ”Ja’ lufter ben mitt ser du väl”, sa Egon surmulet. ”Du flagger mä kalsongan ser ja’”, fortsatte Alvar. ”Dä ä städer-dag”, sa Egon. ”Föresten, hônna gär du själv ut? Har int du å gär mä sôan bort när däj?” ”Jo, men di sôver meddag”, svarade Alvar och fick plötsligt bråttom iväg. Egon satt där han satt och betraktade eftertänksamt Sigrids framfart.

En kväll när Sigrid stod och skalade potatis sa Egon lite trevande från kökssoffan att ”nu har dä ju snart gått fjortan dager å prövotia ä slut…”. Utan att stanna upp i potatisskalningen svarade Sigrid med ”ja’ stanner tess ben ditt ä helt läkt”. Och så var det med den saken. I ren glädje skruvade Egon upp Bertil Boo på radion.

I början av augusti fick Egon gipset borttaget på Torsby lasarett och Sigrid skulle återvända till sin syster i Hyviksberg. Väskan var packad, redo i hallen och Egon hade noga kontrollerat luften i däcken på Sigrids cykel. De blev båda stående på förstukvisten en stund, just som det kom en regnskur. Sigrid med schaletten om håret och Egon med nävarna i byxfickorna. ”Dä ä bra för backen att dä äntligen kommer regn”, sa Sigrid. Egon hade egentligen tänkt svara något i stil med ”ja, dä ä att se tôrt se”, men ur honom kom istället ”du kanske stanner här när mäj, du Sigrid”. Han blev förvånad över sina egna ord, men kände ändå en lättnad. Sigrid teg. Det kom inget ”du tâler att du”, nej, ingenting. Egon blev nästan förskräckt när han såg henne stå med blicken långt bort i fjärran, ända bort till Vitsand tycktes det som. ”Dä klarner ôpp i väst”, försökte han. Då såg Sigrid rakt på honom och sa: ”Ôm ve gifter ôss. Da skull saken kom i ett annet ljus. Å ja’ vill ha en finen klänning ifrå’ ekiperinga i Torsby. Å sen får du gär nô ôt uthusa.” Och så kom det sig att både vedboden och ladugården i Änga fick nytt tak och fasaden skinande rödfärg sommaren 1949. ”Dä va värst tåcken fart dä ä på Egon nu för tia”, sa Alvar i Ås. 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *