Till livets slut

Av Emma Trobeck

Snuvan portar mig från den plats jag helst av allt vill in till. Man vet ju aldrig, det kan vara Corona. Fast i det här fallet kan en helt vanlig förkylning vara förödande, jag får helt enkelt stanna utanför huset i Saxebyn. En oas omhuldad av de värmländska skogarna dit varken asfalt eller fiber hittat fram.

Händerna arbetar frenetiskt för att ansa bort vissna blommor, de har gjort sitt. Om man nyper bort en föråldrad, räcker näringen till nästa.
Prunkande sommarväxter på väg mot höst, inga fler knoppar står på tur.

”Egentligen är det lönlöst, lika bra att kasta växten som den är. Det lilla liv som finns kvar är väl ändå inget att spara på”.

Mina tankar avbryts av ljudet från andra sidan fönstret. Jag får en glimt av henne mellan de ståtliga pelargonerna som skyddar mot insyn till vardagsrummet.
En blek kvinnokropp ihopsjunken, nyduschad.
Jag ser hur han omsorgsfullt masserar axlarna med hudkräm. Ett hopplöst försök att lindra de nariga sprickorna. Cancer, det äter inifrån. Cellgift, i ett försök att bromsa.

Jag ser hur mamma blundar och njuter av beröringen, hur hennes livskamrat andas ut för en stund. Han som har i uppgift att vårda tills allt är över.

Vem är jag att döma i mammas trädgård?
Med apatisk blick blir jag stående, omhuldad av naturen och dess perfektion. Min ledstjärna som alltid visat vägen, som skapat de mest färgsprakande rabatter och som aldrig någonsin gett vika. Det är för tidigt, men det är inte vi som bestämmer.

En utblommad petunia framför mina händer som nyss var på väg att ryckas ur jorden, än lever den. Visst finns det skönhet kvar, visst har den en plats fram tills att allt är förbi.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *