Tysta rop

Av Emma Håkanson

Karin slöt ögonen och drog några djupa andetag. Det var nästan 5 månader sedan hon var här senast. Han hade nyligen fyllt år och hon åkte hit för att dämpa sitt dåliga samvete. Hon hade många gånger frågat sig varför hon fortsatte, han kände inte längre igen henne och besöken var som regel glömda inom en timme. I henne levde de däremot kvar i dagar. Tyngde och tärde.

Gruset knastrade under fötterna, snön låg bara fläckvis kvar och några krokusar hade börjat leta sig upp. En stilla vind förde med sig den omisskännliga doften av vår.
När hon klev in genom entrén slog lukten av urin och desinfektionsmedel emot henne. Hon satte instinktivt handen över näsan, som för att värja sig. Tänk, hon vande sig aldrig! Svaga kvidanden och rop fyllde korridoren och ju närmare hon kom desto mer stegrades obehaget. Pappas rum låg längst ned i korridoren, han var yngst på avdelningen men hade bott här längst.

Tio minuter. Det räcker med tio minuter. Hon knackade försiktigt på dörren, mer av gammal vana än i tron på att hon skulle välkomnas in. Muddy Waters sjöng på låg volym om att vara en Hoochie Coochies Man. Pappa låg nedbäddad.
”Hej pappa, det är jag, Karin!” Han vände sakta på huvudet.
”Kommer du ihåg mig? Det är Karin, din dotter. Har du det bra?” Hon lutade sig fram och skruvade ner volymen på stereon, väntade några sekunder på ett svar som aldrig kom.
”Vet du, det börjar bli vår ute, det är inte mycket snö kvar nu. Krokusarna har börjat blomma och talgoxarna sjunger som bara den”. Pappa tittade bort. 
”Är du törstig?” Hon sträckte sig efter pipmuggen, han öppnade munnen och svalde några klunkar innan han somnade. Karin ställde sig vid fönstret och lät honom sova.
Han såg fridfull ut där han låg. Det annars så anstränga ansiktet var avslappnat och de hårt knutna nävarna hade rätats ut. Hon tyckte sig nästan ana ett leende. Karin blev stående en bra stund och tittade på den far hon aldrig hann försonas med. Sjukdomen kom emellan. Då hon vinklade upp persiennen rosslade han till.
”Hej pappa, det är jag, Karin!” Hon tog hans hand och strök den varsamt. Han tillät henne.
”Vi har flyttat in i nya lägenheten nu, Jonas och jag. Det är ganska mycket renovering kvar, men vi trivs.”
Pappa rörde sig oroligt i sängen, andningen var ojämn.
”Var är jag?” Rösten var så låg att hon knappt hörde.
”I Kil.”
”Jag vill hem.”
”Du är hemma. Du bor här vet du”.
”Ta hem mig, jag måste härifrån!” Intensiteten i rösten ökade och Karin blinkade bort tårarna.
I samma stund knackade det på dörren och en sköterska klev in. Karin kände tacksamhet för att hon slapp hantera hans ofruktsamma vädjan om hjälp. Sköterskan ställde ned brickan och frågade om hon ville stanna kvar och mata. Karin skakade på huvudet och tittade ner på sina skor.
Hon lutade sig fram och viskade ”Jag måste gå nu pappa. Jag ville mest komma hit för att berätta att du ska bli morfar. Det blir en tjej och vi tänker döpa henne till Elsie, efter farmor”. Pappa vände bort huvudet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *