Värmland är en famn

Av Lovisa Lagneryd

Värmland är en famn; jag är hållen här.

Värmland är fyra väderstreck, långsmala sjöar från norr till söder och en bred och forsande älvfåra som klyver allt i ett öst och ett väst. Värmland är sliriga grusvägar, granar, skygga lodjur, stolta älgar och en rödmålad stuga med flagnande förstukvist – ett torp som saknar sin sommarvän. Värmland är kalhyggen som en gång var blåsippeskogar, trattkantarellskogar, kurragömmaskogar och barndomens soliga gläntor.

Värmland är bruksorten, närbutiken, biblioteket och raggarbilen. Det är den blanka tjärnen, mossan, skogsstigen och träd jag känner väl. Det är 63:an ned, 45:an upp. Vägar som leder hem till bekanta. Hus jag kört förbi men inte besökt. Värmland är grannar jag inte känner.

Värmland är längtan, kullar som drömmer om att vara berg. En längtan efter att få vara med. Ett handbollslag, en buggkurs, en hemmafest, ett fritidsgårdsdisco. Bygdegårdar, mazariner, bränt kaffe, luciatåg, kyrksalar med sång och fönsterlösa skolkorridorer. Höss ärrä märrä?

Det är att ta studenten med lilafärgat hår och sjunga Värmlandsvisan fyrstämmigt. Doften av snus, doften av kåda, doften av snömodd och lera, blöta ytterkläder och nyfällt timmer. Värmland är novemberdagar med ett gyllene löfte om junikvällar.

Värmland är några mil bort från allt. Ett upplyst och varmt hem i slutet av den isiga grusvägen.

Värmland är potatis och morötter och lite prosecco. Gummistövlar och märkeskläder. Värmland är människor som skjuter varg, som har vernissage, som näthatar, som hämtar tidningen, som blir fulla på krogen, som tänder i spisen, som jobbar övertid, som sjunger mantran och går i prideparad. Värmland är kafferaster och parkeringsplatser.

Värmland är ekot över sjön. Tystnaden när det inte finns något att säga. Värmland är allt som har varit och mycket som fortfarande kan bli.

Men vad är Värmland egentligen?

Värmland är en famn; jag är hållen här. Värmland är två trygga armar runt mig. Fyra fötter som snurrar tillsammans, ljudet av lädersulor som nöter golvtiljorna i logen, den trygga tretakten och kropparna som rör sig framåt. Medsols, två och två, runt en gemensam axel. Motsols, som flock, kring rummets mittpunkt.

Värmland är fioler. Fiolerna som bär rytmen och polskemelodierna – som eggar, som berusar, som driver, som lyfter mitt sinne uppåt i en virvlande yra. Melodier som håller mitt hjärta i varsamt kupade händer. Som kysser min panna och klappar mig tills min själ är en spinnande katt. Värmland är poesi.

Ett svar på ”Värmland är en famn”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *