Väst i älva

Av Marit Frödin

Det är sol i luften där hon går på grusvägen. Små stenar letar sig in och ut ur sandalerna. Mormors hus ligger bakom henne. Hon fick inte gå själv. Det visste hon. Ändå känner hon sig fri. Hon ser upp mot himlen, de gamla träden är så höga. Hur skulle det vara att bo där? Gunga i vinden tillsammans med skuggorna. Eller att vara liten och bo i fälten? Springa kors och tvärs mellan höga strån och fuktig jord. Hon sträcker ut sin hand och drar loss ett av grässtråna vid vägkanten. Sveper det fram och tillbaka. Tjo, hopp och hej.

Hon är på väg till väst i älva. Där sandbanken breder ut sig. Först ska hon gå förbi de röda husen och sedan över ängen. Vid brevlådorna finns smultron. Hon vet var de gömmer sig. En, två, tre stycken. De är varma, smälter i munnen. Mormor sa det redan igår. Det kommer att bli varmt. De såg på tv. Vädermannen pekade på solen och mormor nickade nöjt. Syltkaka och kaffe. De vita smulorna trillade ner på klänningen.

Hon går över ängen och hör syrsorna. Tänk att fånga en, lägga örat mot locket och lyssna. Så syns älven mellan träden. Ingen får gå dit själv. Den som faller kan följa med strömmen och aldrig komma tillbaka. Hon stannar och tittar ut över vattnet. Mormor har sett något. En gång. En skugga som var lång och mörk och rörde sig mot strömmen. För lång för att vara en gädda. Mer som en orm från regnskogarna. Du hittar på, sa morfar. Men mormor blev arg. Hon visste vad hon hade sett.
– Du får inte gå ner till älven, inte själv.

Och hon lovade. Såg i mormors ljusa ögon och lovade. Nu står hon där. Ser sanden glittra under ytan. Det går säkert att fånga glittret om hon sakta låter sanden rinna mellan fingrarna. Hon går fram, böjer sig ner. Över henne en skugga och hon känner greppet kring armen.
– Du skulle vänta på mig, säger mormor och drar henne från vattnet. Här är för djupt för dig.
Mormor suckar och slänger upp kassen på axeln.
– Kom, jag får bära.

Upp i mormors famn. Doft av apelsin, kaffe och handkräm. Hon lutar sitt huvud mot mormors axel. Stegen är tunga men stadiga. De är omringade av vatten. Då ser hon skuggan, bakom dem. I det klara vattnet där det inte finns en gren, inte en sten, där ser hon något. Något följer efter dem.
– Skuggan mormor, skuggan. Hon får knappt fram orden samtidigt som hon vrider och vänder på sig. Solen gör det svårt att se.
– Lugn, säger mormor, du gör så att vi faller. Stilla.

Mormor fortsätter, vattnet når över hennes knän. Den långa skuggan är nära nu, men glider förbi. Längre ut, dit vattnet är mörkt och strömmen stark. Den är borta. Kanske fanns den aldrig. Ett stort kliv och de är uppe på stranden. Väst i älva. Här ska de vara. Så länge hon vill. Det har mormor lovat. Skogen runt omkring. Strandbankarna som små öar i vattnet. Glädjen sprider sig i kroppen. Där finns filt, handdukar, frukt och kaka. Varm och gnistrande saft. Det är här hon vill vara, med mormor. Hon lyfter sina armar. Springer genom ett land av sand och vatten. Älven följer sakta vid hennes sida.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *