Vinnande bidrag 2019

Grusvägen från Molkoms station till Älvsbacka

Av Elin Bolin

27 april 1931

Överallt i skogen, längs vägen, blommade vitsippor. De låg strösslade vid vägkanten som socker på en bullängd. Det vita utgjorde en skarp kontrast mot det gröna.

Hon kände igen sången från koltrasten och lövsmygen. Därtill hördes många okända fåglar. Det var som de sjöng för henne, en välkomstkör. Välkommen till Värmland, sjöng de. Välkommen Hedvig, till Värmland.

Gruset knastrade under hennes skor. Hon bar en tung koffert, och egentligen hade hon behövt skjuts från tågstationen i Molkom. Men när hon kommit till Molkoms station var hon den enda som klev av. Stinsen som arbetade sa att bussen till Älvsbacka redan gått. Hon blev så illa tvungen att gå. ”Gud hjälper mig”, tänkte hon. ”Har jag kommit så här långt, kan han inte mena att resan tar slut här”. Stinsen hade pekat ut riktningen mot Älvsbacka. Och så började hon gå.

Hemma i Mörttjärn växte det alltid skogsstjärnor i skogen på våren. De liknade vitsipporna litegrann. Men skogsstjärnorna var tidigare, blygare, dök stillsamt upp mellan snöhögarna i skogen. De var mera ödmjuka med sin skönhet, inte så skrytsamt vackra och mångfaldiga som vitsipporna. Som folk är däruppe i norr, tänkte hon. Mindre skrytsamma.

Solen skulle snart till att gå ner. Det kylde mellan granarna. Hon kände hur tröttheten kröp i benen hennes. Detta kanske var en för lång promenad ändå. Hon satte sig ner intill sin koffert, rakt ner i gruset vid vägkanten och slöt ögonen. Fötterna dunkade, och hon började frysa.  Huvvaligen vad trött hon var! Tänk om hon inte skulle hitta någonstans att sova för natten. Kanske var det som mor sa, att det var en dumdristig resa, kanske hade hon rätt i att det aldrig skulle gå bra. Ensammen så långt hemifrån och inte någon att be om hjälp.

”Jo”, tänkte hon, ”någon har jag”.

Så hörde hon ljudet av en bil, långt borta. Den kom närmare. Hon såg mot Molkomshållet. Snart kunde hon skymta en svart bil och hur dammet yrde efter. Hon reste sig upp och tittade stadigt mot dammolnet.

Hennes första känsla är: göm dig! Om du lägger dig i diket snabbt snabbt så kanske han hinner köra förbi! Du hinner! Skynda dig! Men nu kommer bilen så nära, nej nu har han sett mig, ja ja, det går nog bra. Men skammens rodnad har redan letat sig upp längs hennes hals, mot kinderna. Hon svettas av skam när han saktar ner och vevar ner rutan och frågar: god afton fröken, vart ska ni, behöver ni kanske skjuts?

Och hon tackar ja, trots att hela hennes kropp skriker nej, nej, du ska klara dig själv, inte ska han behöva besväras med att hjälpa dig! Du måste bära din tunga koffert själv, ensam på grusvägen, och det är straffet för det du har gjort. Du måste lida för allt lidande du har orsakat andra och för det svarta i din själ och i ditt hjärta.

Förlåt mig för allt jag har gjort, tänker hon, gode gud, lätta min börda, lätta min skuld, gode gode gud förlåt mig.

Vad har fröken för ärende i Älvsbacka då? Ska fröken arbeta som hembiträde, ja minsann, hos Persson Nolati, ja dit kan en skjutsa fröken hur lätt som helst, så oroa sig inte, detta blir bra. I Värmland är vi gästfriheten själva ska fröken se. Hon ska känna sig hjärtinnerligt välkommen. Nej, det är inget besvär, det är så gott som hemma hos en annan så det ska hon inte ha dåligt samvete för. När en är så lycklig att en har bil ska en väl använda den, eller hur fröken? Ja, sitt bara stilla och slappna av, så är vi snart framme. 

– Nu, nu ser hon snart Älvsbacka bakom berget, så var alldeles lugn.

Var alldeles lugn.

Alldeles lugn.

Jag kommer ursprungligen från Skellefteå men flyttade söderut 1997. Först landade jag i Stockholm i sju år och flyttade därefter till Värmland 2004, Deje. Där bor jag kvar, och jobbar som lärare i svenska och engelska i Karlstad. Jag har alltid skrivit, på senare år har det mest varit låttexter. Men jag har också tänkt på att jag vill gestalta min mormors berättelse om hur hon kom till Värmland på 30-talet. Så det är det min berättelse ”Grusvägen från Molkoms station till Älvsbacka” handlar om. Jag skickade in berättelsen eftersom jag var nyfiken på hur den skulle tas emot helt enkelt.

Ringar på vattnet

Av Maria Olsson

Det regnade
och hade regnat
så mycket som det
hade regnat
hade det aldrig regnat

inte innan
och aldrig mer

aldrig mer

kanske var det tårarna som föll 
de som tog slut

sank mark
mättad
väter slagen på utsvängda jeans
där vi går
rusar
från det sista av det vi var som barn

mellan tallar
över stenar
där mossan lagt mattor
vi nästan slinter på

för vi har sett
att det som aldrig skulle
kommer hända
att det snart brister
att det rämnar

jorden har redan viskat
och blottlagt sitt sargade kött

i en sommarnatt där luften dallrar
som att den visste
men talade ett språk vi inte hann förstå

rännilarna
strömmar nu snabbare än regnet
ikapp och förbi

och vi skulle evigt jaga dem
men aldrig hinna fatt

för det kommer
och vi springer från det
till det som måste finnas kvar

Vattnet kommer
och viskningarna dånar nedför dalen
Vattnet kommer
och rycker upp de rötter
där vi just börjat gro
Vattnet kommer
och sköljer bort det sista blå ur unga ögon

stjäl gryningen
och låter inte natten vakna mer
aldrig mer

Vattnet kom
och svepte med den morgon
vi visste skulle bli till dag
lämnade
oss orörliga
där vi sprang

från det sista av det vi var som barn

outsprungna

De sökte
länge
efter det som måste finnas kvar
och fann
det som inte längre fanns

bland utslagna rosor
under jorden
finns en
som endast spirat
och blev kvar
när det gick vidare

utanpå
ordlöst
ett stilla
och en melankoli

inuti
en röst som aldrig tystnar 
ett eko
högt nog
att ljuda
över massornas dån

över dag och natt
och dröm och vakenhet
över det som
känns
och över de upptrampade stigarna
som inte längre finns                           

och rännilarna
sipprar

ett eko
högt nog
att ljuda
över skeenden
och tid
och över generationer

som ringar på vattnet

Jag är Maria, ursprungligen från Ekshärad, men numera bosatt i Karlstad. Orden och språket har alltid legat mig nära, och jag har både läst och skrivit sen jag var liten. Vyerna för språket som konst vidgades när jag för några år sen hamnade på Geijerskolans litteratur- och skrivarlinje, och mitt användande och min uppskattning av det har utvecklats allt sedan dess. Under hösten har jag gått en kurs i kreativt skrivande, och i den andan tillsammans med Värmland skrivers fokus på kortare texter fick jag ihop och skickade in mitt bidrag.

Morkullan

Av Johan Fält

Det var en rätt vacker dag som jag minns det. Mars. De första småfåglarna hade återvänt från sin tid på flykt undan den bistra vintern. Bofink, rödhake, stare. Bara fåglar är smarta nog att undvika vad kylan gör med denna gudsförgätna plats, hur kunde någon tidig anfader eller anmoder, smart nog att tämja elden eller snickra till ett hjul, få för sig att bosätta sig här. Jag kan förstå dem där de satt med sitt hjulsnideri invid Fryken i juli och lät vattenytans solkatter leka på deras solbrända nakna kroppar.

Den torra doften av ljung och tall..

Men de borde kommit på andra tankar när löven föll och marken frös.

Snyggt hjul Bruhm, men nu drar vi tillbaka till Côte D´Azur.”

Men den där sista dagen i mars var rätt vacker. Kanske just för att vintern definitivt släppt sitt tag kring oss.

Dagarna blir längre när det våras.

Jag förstår nu att vissa dagar kan räcka livet ut.

En morkullas typiska ”tiiisp” följt av ett trivsamt knorrande ljöd försiktigt bakom de mossbelupna stenbumlingarna i början av skogen. Marken var mättad av smältvatten och trycktes ned svampigt mjukt under mina för stora stövlar. Jag tittade nyfiket på precis allt. Björkarnas vita stammar, rotvältornas väldiga gap. Jag hörde morkullan, sånglärkan och tofsvipan. Jag kunde inte fåglarnas namn, men önskade kunna tala deras språk. Överallt runt mina fötter, där de stövlade fram i skogen, syntes pistolformade pinnar, guldglänsande stenar och skalbaggar med käkar som miniatyr-dinosaurier. Fantasin födde nya världar i solglimret. Våren ryckte och drog i naturen som i sin tur förde mig genom skogen som en marionett styrd av osynliga trådar.

Långt där bakom gnisslade grinden på vid gavel. Säkerhetskedjan plingade tungt mot stolpen varje gång någon av lärarna eller ett äldre barn hastigt rusade förbi. Ett febrilt sökande förvandlade skolgårdens hage-hopp och bollspel till en myrstack av frågor och till sist panik.

NU

Under många år mindes jag inte mycket mer än så av den där dagen. Jag hade av någon oförklarlig anledning fått för mig att lämna skolgården för att försvinna ut i ett fantasiland. Jag minns hur minsta lilla trivialitet kunde bli helt fantastiskt i mina barnaögon. En kotte blev en guldklimp, en myrstack blev New York och pirater fanns bakom varje träd.

Jag trodde länge att mina diffusa minnen av blåljus och långsamt talande psykologer hade något med min rymning från skolan att göra. Jag hade ju skrämt upp en hel by genom att försvinna på det där sättet.

Jag mötte en man där i skogen, det var därför jag blev kvar så länge. Hela natten faktiskt. Jag lärde mig aldrig hans namn så jag kallade honom Morkullan, därför att han, precis som fågeln, verkade gömma sig och gav ifrån sig ett underligt knarrande ljud.

Men nu, får jag tänka om mina minnen av den där dagen.

När jag städade ut efter en släkting hittade jag ett gulnat tidningsurklipp. Jag kände igen skolgården, fast jag minns den som mycket större. Jag kände igen fröken. En liten pojke i daggvåta kläder och trötta ögon syntes sitta på marken bakom en av polisernas ben.

Klockan fem på morgonen återfanns den 7-åriga pojken välbevarad men nedkyld. På samma plats återfanns också den efterlysta 35-åriga man, som varit borta sedan förra helgen, avliden.

Han hade enligt polisen tagit sitt eget liv.

Pojken som av allt att döma spenderat natten med den avlidna har förts till barnpsykiatriska mottagningen i Karlstad.

Och jag som lärde mig så mycket av Morkullan.

Trebarnsfar och kulturarbetare. Född i Skåne av stockholmska föräldrar, döpt på Gotland, konfirmerad i norska sjömanskyrkan i Singapore och gift i Värmland. Jobbar som teaterlärare, skådespelare, dramatiker och regissör. Ägnar fritiden åt mina barn, katter, musik och konst.

Du kan aldrig ana

Av Katarina Averås

Skrollar neråt.
Uppåt.
Ner.
Va?
Tillbaka upp.

***

Hon sprang plötsligt rakt in i skogen
Du kan aldrig ana vad som hände sen

***

Klick!

***

Några snabba blickar bakom ryggen, åt sidan, framåt. Nyss var stigen full av andra vandrare i färgglada kläder. Lördagsutflykt, stoj, snabba fötter. Helst vill hon vara ensam med sina sinnen och tankar. Vill inte höra dessa fragment av andras prat om datt och ditt och jag och mig.

Tanken hinner knappt landa i medvetandet innan hon har lämnat allt bakom sig och springer så fort hon kan in mellan träden. Bort från. Som om det är bråttom. Ryggsäcken dunsar mot ryggen. Kvistar slår mot jackan, fastnar i håret. Trädens armar kämpar för att dämpa hennes fart.

Sen står hon bara där tillsammans med en tall. Hämtar hem andan igen. Känner hjärtats varje slag, väntar in en lugnare rytm.

Höstsolens strålar smälter fläckvis nattens frost. Stubben är fuktig och kall, hon sätter sig förundrad ned. Sträcker ut benen. Ser rakt ner i marken. En värld av barr, bruna löv, grått gräs. Pinnar med egna fingeravtryck, skapade av någon som en gång levde under barken. Hon tar ett djupt andetag. Skogens arom, förmultning, liv.

Tiden går, minuter, timmar, dagar. När mörkret faller singlar de första snöflingorna. Hon försöker ivrigt fånga dem med tungan. Sträcker ut handen där de landar på vanten, små stjärnor av kristall. Så sköra, så många, så vackra. Snön gör skogen mjuk. Vinterns kyla biter tag i kinderna. Hon älskar känslan när de blir rosigt röda. Det tjocka vita tynger granarnas kjolar. Hon förvånas över hur ljus natten är, här mitt i skogen.

Med morgonen återvänder ljuset. Vårkänslor av förväntan. Knoppar brister, smålivet på marken vaknar till. Myror på ändlös motorväg, frö som gror, växtlighet som hämtar kraft i de löv som föll i fjol. Solen värmer. Hon får fräknar, andas en ny årstids dofter. Fågelorkestern spelar sin konsert med ett crescendo i varje väderstreck. Mössan och ulltröjan åker av.

Varje ny morgon upptäcker hon små tecken på att midsommaren nalkas. Skogens grönska mörknar. Blad som nyss varit ljusgröna musöron har plötsligt blivit vuxna, fått mönster av tunna livsnerver. Myggen äter i hårfästet. Vandringskängorna fylls av frisk luft. Nu är det barfota frihet och hon låter en fot i taget sjunka ner i mjuk mossa, kniper tag med tårna runt en tallkotte. Hon gör en kullerbytta och landar på rygg. Öppnar ögonen mot trädtunneln och fäster blicken upp i det klarblå.

Den första höststormen ger besked om att det är dags att vandra vidare. Hon samlar ihop sina saker som det senaste året spritts ut och nu ligger både där och här. Tänker att hennes tron skulle haft ytterligare en årsring om den fortfarande varit foten på ett levande träd. Svaga röster i fjärran skvallrar om vilket håll hon ska gå.

Med några kliv är hon tillbaka på stigen. Hon fortsätter som om ingenting har hänt. Ut mot innanhavet, hennes älskade klippor längs Bonäsudden.  

***

Skriv ut.
Spara.
Dela.

Katarina Averås har haft skrivande som yrke i över 30 år, som reporter och copywriter. Dokumentärt, alltid korrekt och sant. Inte sedan unga år har hon provat att författa fantasifulla berättelser. Årets Värmland skriver har gett inspiration och lust att utforska nya sätt att vara kreativ på.

Texter

Av Åsa der Nederlanden

Det vackraste är det som vi inte kan hålla kvar

Det är en sommardag, jag är på väg någonstans i den värmländska skogen. Plötsligt får jag se en myrstack och jag beundrar dess kryllande, tysta målmedvetenhet. Den sinnrikhet varmed stacken är byggd. Bredvid mig ser jag en trana ståendes i ett vattendrag helt stilla. Jag fyller mig med deras frid och tidlöshet. 

Jag vill hålla kvar känslan, ögonblicket, jag vill dokumentera och fotografera så att det aldrig försvinner. Men är det inte en bedräglig tanke? Hur kan vi bevara något som är så flyktigt? 

Jag önskar att mitt minne bevaras som en årsring i mig, så att när jag ser tillbaka kan jag röra vid känslan av frid, tidlöshet och evig sommar. Som när man badat i en kall sjö en solig sommardag. Vattnets svalka och bottenlöshet stannar kvar i mina ben som en yrsel långt senare, när jag på väg hem tror att jag har klivit ur verkligheten och får stanna i mitt ögonblick för evigt.

Sinnesförnimmelser

Jag lyssnar på Sigur Ros, hör dem sjunga nåt om ”dräper”
Jag cyklar förbi en reklamskylt, ser ordet ”BÖNDER!”
Mot mina lår känner jag värmen från solen, så oändligt långt från mig
Från min dotters hand kommer lukten av metall, lånad av källarnyckeln
Min mun minns smaken av jordnötssmör, sylt och Hönokaka.

Omsorg per ombud

2010 var första Allhelgona jag var till kyrkogården på Rud på mycket länge. Det året var också första gången jag fick gå dit och lägga en krans på min döde sons grav. Man står där och tittar på de andra runtomkring och undrar hur mycket skrik det bor i de andra, som står där så behärskat och tänder ljus? Känner de också att de skulle vilja vräka bort stenen, krafsa bort jorden med sina bara händer och ta med den de älskar därifrån?

Men det gör vi ju inte, vi stöttar och håller varandra under armarna, tillsammans klamrar vi oss fast vid den sista lilla resten av den vi älskade, graven. Vi planterar och vi pyntar, vi tänder ljus och vi lägger granris över vintern, allt för att hålla oss fast vid det normala, det som vi kan kontrollera.

Graven säger inget om döden, inget om vår rädsla eller våra obesvarade frågor. Graven säger inget om varför den döde är död, den säger inget om sjukdom, olycksfall, självmord, mord, sorg eller lättnad. Graven tar hand om det vi inte orkar ta hand om, den jämnar ut och ger oss en uppgift.

Vi kan gå där och kratta och klippa och nästan tänka att vi är därhemma i vår egen trädgård, i vår trygghet där vi trodde att inget ont kunde hända (att barn dör i magen, det händer någon annan inte mig).

Jag avskydde tanken på blommor, förr. När du dog lille vän, och vi fick hinkvis med blommor blev din pappa så ledsen, han orkade inte med alla påminnelser om din död. Jag såg på blommorna, smekte dem och luktade på dem och det var som om jag kunde ta på mina vänners omsorg om mig, om oss.

Jag ställde upp korten och vykorten vi fick och ville aldrig ta ner dem, jag klamrade mig fast vid denna omsorg per ombud. Det fanns de som ville ha mig kvar, jag var tvungen att kliva upp nästa dag och en till och en till. Dagar läggs till dagar och till slut har vi överlevt.

Jag heter Åsa der Nederlanden och är 42 år. Jag är gift och har fem barn, fyra på jorden och ett i himlen (just nu är vi även familjehem åt en liten pojke från Afghanistan). Jag har skrivit så länge jag kan minnas, ordens melodi har burit mig genom livets alla toppar och dalar (och de har varit många). Att skriva är för mig att försöka /på något sätt /förstå det otroligt komplexa och oberäkneliga ting som kallas livet.

Hedersomnämnanden

Trolleri

Av Cathja Mörner

Det var en gång ett troll som bodde i Karlstad. Han var stor och ful med finnig haka och det växte mossa och skägg i både näsa och öron. Han kom av fin släkt med guldring i örat och hade sex fingrar på varje hand. Men hans stolthet var svansen. Den var ofattbart lång. Jag tror det var den längsta svans ett troll någonsin haft. Den hade han ärvt efter sin farfars far som på sin tid hade varit ett mäktigt troll med fina anor och som inte bara hade sex fingrar på varje hand utan även sex tår på varje fot. Det tydde på ett betydande och aktningsvärt ursprung. Farfars fars svans var världsberömd i hela Värmland eftersom den var tjock som en tross på en atlantångare, lång som halva Fryken och med en praktfull avslutande tofs av svartaste tagel. Men trollet från Karlstad hade fått en ännu längre svans och vart han gick så var den i vägen.

När han sneddade över torget fastnade den borta vid residenset så landshövdingen snubblade och fick bäras till sjukstugan och när han rundade domkyrkan höll svansen på att slinka in i församlingshemmet och hamna i kaffet.

De andra trollen i Värmland klagade på honom, speciellt Jössehärstrollen.

– Ur vägen med dig och din svans, du bara lufsar omkring och gör ju ingen nytta. Varför ska du lägga din svans i blöt överallt. Akta Värmeln. Nej nu är han i Glafsfjorden och härjar igen.

Men när Finnmarkstrollen knorrade blev han förnärmad, i det närmaste indignerad, och han försvarade sig.

– Jo men lite nytta har jag väl ändå gjort, sa trollet. Tänk på när jag med svansen klöv Värmland i två delar och gröpte ur Klarälven. Det var för att ni däruppe i norr lättare skulle kunna forsla ert timmer ner till Vänern.

För det fanns en tid när Trysilälvens vatten inte fortsatte in i Värmland och skogstrollen, de som kom först, fick släpa sitt timmer med häst och vagn ända ner till Karlstad.

– Men det är ju så länge sedan, sa de andra trollen. Det räknas inte längre. Du kan inte gå omkring och vara mallig för det nu. Du har fått beröm och pris för Klarälven både av Fröding och Selma och kommunalrådet. Gå nu och gör nytta någon annanstans.

Trollet blev så ledsen, rent av deprimerad. Han kände sig inte önskad någonstans så han gick bort till järnvägsstation, satte sig på bänken och surade. När tåget mot Stockholm kom, hoppade han på utan att betala.

Först var han sorgsen över att lämna Värmland men tänkte minsann visa de andra trollen där hemma att han dög något till. Han hade hört att Stockholm var ett riktigt otäckt ställe men när han kom dit såg han ett bördigt land men inga sjöar. Det här blir nog bra, tänkte trollet. Men folk i allmänhet såg lite modstulna ut.

– Varför är ni så ledsna, frågade trollet.

– Jo vattnet har tagit slut. Våra sjöar har torkat ut och vi kan inte längre segla och fiska och bada och plaska runt som vi brukar. Och det är långt till havet.

– Men jag kan hjälpa er, sa trollet, vecklade ut sin långa svans, la den tvärs över det bördiga landet, från Ålandshav och in mot Mälardalen. Så klöv han marken med en rapp smäll och havsvattnet strömmade in. Folk hurrade och jublade och trollet blev så till sig. Han daskade och piskade med svansen både här och där tills alla skrek.

– Stopp, Stopp, det räcker!

Och när han då besinnade sig hade han kluvit marken i tusentals delar. De fjorton bästa öarna blev Stockholms stad och de övriga trettiotusen en vacker skärgård. Nu hade alla nära till havet och vattnet. Återigen började man segla och fiska och bada och plaska runt. Och aldrig mer skulle Mälaren torka ut.

Efter det blev trollet hedersmedborgare i Stockholm och sedan gick han över till Åland för att vila sig.

Detta är ett utdrag ur en större text


För Värmland – I tiden

Av Alma Hallgren

När jag tänker på Värmland, då tänker jag på skogar, bäckar, granar, sjöar och ängar.

När jag tänker på Värmland, då tänker jag på bönner, hököring, varma sommardagar men också kalla vinternätter med massor av snö, och en stjärnklar himmel.

När jag tänker på Värmland, tänker jag på ett splittrat landskap mellan en radikal blind höger och ett hippt rökande vänster. Ett splitter mellan stad och landskap.

När jag tänker på Värmland, då tänker jag på mångkultur, men också olika intoxic cultures.

Jag tänker på en machokultur bland sportsnubbarna men också raggarna, dräggen. Jag tänker på en tystnadskultur där du inte ska uttrycka dig utanför gränserna. Där du inte ska säga bu eller bä, även om din bästa vän blev våldtagen.

Jag tänker på en försköning av något som inte längre är vackert, men att du kan fortfarande se var de vackra spåren en gång var. En förfallen potential.

Jag tänker på ”sola i Karlstad” och dess riktiga betydelse och på okunskap och egocentrism.

Jag tänker på fylla och knark. Tänker på att det är iallafall en sak som förenar alla orter och städer i detta sköna landskap.

Ack Värmland du sköna du jävligaste land. Du krona bland fucked up shit, but still, här är jag. Jag har försökt fly dig många gånger…

Första gången bara till en annan del av ditt uppfuckade jag. En ny erfarenhet av en annan sjuk del.

Andra gången, inuti mitt mörkaste jag.

Tredje gången, till ett annat land. Men här är jag. Vet att jag kommer återvända till ditt förgiftade giftermål.

Jag är en del av ditt gift. Något som aldrig kommer lämna mina ådror. För här är jag, tänker på dig.

En del av skapelsen.


Bästa unga Johanna

Av P. Björk

Bästa unga Johanna,

När du har detta brev i handen så har gubben tvärs över gatan gått och dött. Han med katten, och den röda kepsen. Jag. Du undrar förstås varför en gubbstrutt som jag korresponderar så här från andra sidan, vi var inte väl bekanta du och jag. Även om du var nog så vänlig och alltid hälsade och klappade katten och lyssnade på mina rövarhistorier. Du höll med om att livet är gott här i Värmland, även om du frös väldigt sa du, du hade ju bott i Spanien. Jag sa att att det var annat förr minsann, då sommaren var evighetslång och sommarnatten längre ändå.

Din mormor Elsa. Jag kände henne som ung förstår du. Vi tillbringade några veckor tillsammans sommaren 1952. Vi var nitton båda två. Jag var inte så lite förälskad i henne, men hon gav mig korgen när Gösta, sedermera din morfar, bjöd henne armen. Hon valde sannerligen rätt, det säger jag inget om, mig var det inte mycket med och inte blev det något av mig heller. Så det var rätt och riktigt. Gösta var en god man och alldeles oäven var han inte heller så nog kan man förstå det valet, jovisst.

Men det är klart, att när mor din föddes den 2 maj 1953, så tänkte en att det gick väldigt fort det där. Elsa måste så att säga ha gått rakt ur min säng och ned i Göstas. Jo gifta var de innan flickan kom, jag säger inget om det, de gifte sig redan i oktober året innan, bara två månader efter att de träffats, så nog förstod man att det var kärlek alltid. Själv hann jag knappt förstå att hon gått mig förlorad, jag höll av henne ska gudarna veta. Men kärleken rår en inte på så det är inge mer med det.

Hur som helst kom jag mig aldrig för att fråga Elsa om den där lilla tösen som kom en sisådär nio månader efter vi svärmat, om hon möjligtvis kunde var min? Sigrid hette hon fick jag veta. Men det gick inte för sig, Gösta tog på sig faderskapet och därmed var saken utredd. Jag gick till sjöss och blev borta. När din mor sen på äldre dar köpte huset som du bor i nu, så bodde jag redan här på Bäverstigen, så vi lärde känna varandra sådär som grannar gör. Inte yppade jag vad jag en gång undrat. Vad gott kunde det göra och inga bevis hade jag heller.

Sen gick hon ju bort, i sjukdomen. Vi blev ledsna allihop här på gatan och visste ingen råd. Sen flyttade du och din familj in, ni längtade tillbaks till fäderneslandet sades det och det undrar en ju inte på. Jag tänkte inte så mycket mer på det där, det var ju så längesen och Sigrid var död och jag var bara en gammal gubbstrutt och ville inte ställa till ofog. Men visst höll jag väl ett öga på er, det kan jag väl säga.

Men så när jag fick se den lilla din, Erik, när han var en sisådär två år och håret hans växt ut. Ja, då visste jag säkert att jag var morfadern din. Det där krulliga håret tar man inte miste på, det är släktens signum förstår du. Det här var ju bara några år sen, och jag var rejält skröplig och vad skulle ni ha gjort med den informationen? En döende gammal morfar att ta hand om, skulle det vara nåt att ha det. Det fick vara.

Även om det inte blev mycket av mig så arbetade jag hårt och var inte stor i nöjena. Inga barn blev det men en vän som var bankman hjälpte mig med investeringar. Lite blev det allt tillslut. Och nu när jag vet att du är barnbarnet mitt så ska du ha pengarna. Det andra har jag ordnat med så det behöver du inte tänka på.

En får hoppas du inte blir ledsen av det här. Du hade ju redan en morfar och det hade nog mest blivit besvärligt med två. Men om jag träffar Sigrid och Elsa där på andra sidan, så känns det gott att säga att jag nog såg till att du inte blev lottlös, jag vet att de inte lämnade mycket efter sig.

Nu ska det inte gå nån nöd på er, det ska jag hälsa mor och mormodern din.

Hälsningar gubbstrutten Einar Din morfar


Slutet gott

Av Robin Simonsson

Det var vid tedags igår som jag fick besök. En grå och stel man i en svart kostym slängde en dossier på mitt bord, med orden: ”Game over, man! Du är rökt!”
Sökandes efter en förklaring, tittade jag upp i det gråa ansiktet, vars ögon doldes av ett par solglasögon ur medelprissortimentet.
– Dina tittarsiffror har varit dåliga länge nu. Du har en vecka på dig att skärpa dig, annars kan vi inte förnya ditt liv med en säsong till.

När jag åter lämnats till mina egna tankar, hade teet kallnat och var knappt drickbart. Med en suck som hade skrämt iväg en större noshörning, drack jag upp den sista sockerbemängda klunken. Jag hade målat in mig själv i ett hörn. Insikten att jag skulle behöva prata med Gud slog mig som en automatisk smiskmaskin inställd på ”råpisk”. Missmodet växte när jag färdades till fots längs stigen. Grönskan i de värmländska skogarna, där det är känt att Gud lever, skänkte mig knappt nån tröst alls denna dag.

Bilden vi har av Gud varierar väldigt. För vissa är det ett ogripbart väsen, för andra ett slags kosmisk diktator. Vissa menar till och med att det är en kvinna. Ett slags välvillig moder som vakar över oss. För mig är det en bjässe till karl. Stor som en björn och med ett skägg värdigt en sektledare. Gudmund kallar han sig och han bor i skogen nånstans i Säffletrakten. Det finns de som tvivlar på hans existens, men de har uppenbarligen aldrig känt den klapp på axeln som gjort min sjukgymnast så förmögen.  Säkerligen har de heller aldrig blivit bjudna på Guds eget snus som är så starkt att det snurrar i huvudet i dagar efteråt.

Väl framme sträckte jag armarna upp mot skyn och ropade:
– Gud, var finnes du? Din hjälp skulle skänka mig stor förtröstan!
Det tog ett tag innan svaret slutligen kom.
– Kalla mig inte Gud, din svettige gris!
Han klev runt hörnet med beslutsamma steg och stirrade surt på mig.
– Jag heter Gudmund och det vet du, muttrade han.
Gud var svårövertalad, men till slut lyckades jag förmå honom att inse allvaret i situationen.
– Du kanske borde skaffa en hund eller flickvän eller nåt. Tittarna älskar sånt där smörigt trams.
– Försöker du påstå att jag skulle vara tråkig och ointressant?
– Du är ju väldigt nischad. Hur många tror du vill se en tungsint jazzrecensent sitta och bälga i sig te dagarna i ända? Det blir mer lättsmält för publiken om du gör om ditt liv till en dum parodi. Eller kanske en lagom pinsam situationskomedi.

Trots dessa åtgärder fruktade jag vad framtiden hade planerat för mig. Skulle mina ansträngningar hinna bära frukt i tid? Jag har funnit mig i mitt öde och sitter nu med en schnauzer i famnen och en alldeles för vacker kvinna vid min sida och inväntar deras beslut. Då och då passar jag på att pressa in ett krystat och förutsägbart skämt och skäms allt mer för varje timme. Må Gudmund vare mig nådig!


Krakas födelse

Av Harriet Andersson Amnéus

Detta är ett utdrag ur en större berättelse.

Året är runt 1520 i värmlandskogarna som gränsar mot Norge. Vinden viner och regnet piskar. Sigun böjer sig fram, ett ljud av återhållen smärta kommer genom hennes sammanbitna tänder.

Det är dags, hon vet.

Hon står böjd stilla och väntar ut värken sedan hastar hon vidare. Tankarna går till dagen som ändrade hennes liv då den laglösa ynglingen såg henne när hon badade i älven. Han var ung och stark och han tog henne med hetta. Hon gav sig hän, hans namn var Valdur. Deras kärlek vild, stark och otyglad. Det varade ett halvår och de träffades i smyg i skogen.

Hennes far den rikaste i nejden hade blivit rasande och försköt henne när det uppdagades. Hans dotter, hans vackra dotter hade haft en älskare, en av dom hatade laglösa som bara drev omkring, ställde till och stal.

Det hade utlysts en jakt på den vilda ynglingen som hade tagit hans käraste dotter, beslagit honom med lögner och fått Sigun att vända sig emot sin far. Trettio man till häst hade jagat fram genom skogen och hittat de laglösas läger, där de hade dräpt de flesta. Fadern hade ridit i spetsen, hans inre hade varit i uppror. Hur kunde hon svika sin släkt, hur kunde hans Sigun göra honom detta? Några illa tilltygade laglösa hade lyckats fly, de hade haft goda hästar. De döda hade kastats upp på en kärra och hade körts till Storgården.

Därinne hade Sigun varit inlåst. Nu skulle hon få se, nu skulle hon peka ut vem som hade skändat hans dotter. Sigun hade vandrat oroligt fram och tillbaka i kammaren. Hon hade blött på läppen, den hade svullnat upp. Ett öga likaså efter att fadern hade slagit henne. Han hade arbetat upp sig till ett raseri när hon sa att hon skulle ge sig av med sin älskare och hade anklagat honom för att han lät sina arbetare svälta. Det hade varit första gången som fadern burit hand mot henne. Först hade blivit hon rädd, sedan hade hon lyft sin blick och tittat honom trotsigt i ögonen. Hon hade hört rasslet av en vagn och hovklapper. De var är tillbaka, dörren hade slängts upp.

– Kom nu din slyna och peka ut din älskare, sedan kan du gå och aldrig komma tillbaka.

Fadern hade tagit henne hårt i armen och drog henne ut på tunet. Där låg kropparna på rad, alla döda.

– Nå, ryter fadern. Vem är det? Finns han inte här så drar jag ihop dubbelt med mannar och vi jagar tills den rätta har stupat.

Många hade varit illa tilltygade så det hade varit svårt att se, men hon blev snart säker. Hennes vackra Valdur hade inte legat där. Hon hade tänkt snabbt och så pekade hon på en yngling som hade fått ett hugg över ansiktet.

– Där är han!
Är du säker? Sade hennes far. Titta en gång till.

Jag är säker, sade Sigun. Hon hade gråtit stilla, inte av sorg men av lättnad. Hennes Valdur hade klarat sig.

Fadern hade låtit sig förledas av hennes gråt och trott att han tagit den rätta.

– Samla ihop de döda och bränn dem och du Sigun, gå från gården och försök aldrig komma tillbaka.

Sigun hade sedan tidigare haft ett förråd av eldstickor och ett stort älgskinn gömt i skogen. Hon hade gett det en tacksam tanke. På skinnet hade hon och Valdur vilat många gånger. Hon hade gett sig iväg, gått längs älven söderut. Sigun hade känt att det växte liv i henne, det hade gett sig till känna.