Vinnande bidrag 2020

Hemvändare

Av Sara Sundström

Kvinnan lämnar med snabba steg ankomsthallen bakom sig. Med blicken långt fram plöjer hon genom massan av högröstade barnfamiljer och gäng av uppspelta ungdomar. Med en trött och irriterad suck föser hon undan en kille som dunsar in i henne med sitt bagage.

På en av plaststolarna närmast utgången intill den novembervåta taxiparkeringen på Gardemoen sitter en man. Han är halvvägs in på sin kanelbulle, men har redan druckit ur sitt redan från början ljumma kaffe. Det är dagens andra körning och även om han har flera körningar framför sig, så känner han sig sliten och tar sig för länden. Det är många timmar stillasittande i bil, snabb mat på olika bensinstationer och livet som till slut tar ut sin rätt.

När han kommer fram till utgången strax utanför tullkontoret tar han fram det förtryckta A4-arket och håller upp mot den ström av människor som kommer ut från ankomsthallarna: Carin Lindblad SK4744 ankomsttid 15:37. Kvinnan söker med blicken tills den fastnar på det egna namnet. Hon kliver ur klungan och hejar oseende på mannen med skylten.

“Hej, det är jag som är Carin. Jag tror att du ska köra mig till Bålgård. Stämmer det?”

Det är som om något tar luften ur mannen. Han kastas tillbaka till minnesbilder han inte vill se. Mörkt vatten brusar och bubblar, ett kaos av kroppar, armar, ben och underytankvävda rop innan allt blir tyst och stilla. Och sedan det som med åren efter följde. Löftet, tystnaden, begravningen, studenten, spriten, äktenskapet, barnen, spriten, skilsmässan, spriten, ensamheten.

“Ja, det stämmer. Bilen står precis utanför.”, svarar han kort. När de rullar ut från parkeringen studerar han henne samtidigt som han söker hennes blick i backspegeln. Hon ser inte tillbaka. När han betraktar henne är det svårt att bortse från de uppenbara skillnaderna mellan dem och var de befinner sig i sina liv. Det verkar ha gått bra för henne. Hon som reste därifrån.

Norska skogar och marker byts ut mot alltmer bekanta miljöer på andra sidan bilrutan. Hon har inte varit i familjehemmet på över 20 år och hade gärna låtit det gå 20 år till. Men det ska säljas.

“Minns du mig Carin?”, frågar han. När hon tittar upp ser hon honom för första gången. Pulsen stiger och dånar i hennes öron. Visst minns hon, hur skulle hon kunna glömma. Bålgårdstjärnet som en spegel, en av få varma kvällar i augusti. Hon, Peter och Elin. En lek i vattnet längst ute vid bryggan. De utmanar varandra i hur länge de kan vara nere i det mörka vattnet, kommer upp, skrattar, frustar och dyker ner igen. Leken blir alltmer våldsam. När hon kippande kommer upp till ytan för luft står Peter där och Elin ligger alldeles för stilla i vattnet.

Det finns olika versioner om vad som hände den kvällen, men hon och Peter kom överens om att berätta en av dem.

Utanför Arvika accelererar en taxibil kraftigt. I tidningen ska det efteråt stå att en singelolycka med två avlidna troligen orsakats av hög hastighet i kombination med dåligt väglag. Ibland finns flera versioner av ett skeende.

Jag heter Sara och bor i Arvika. För mig har kommunikation, skrivande och att arbeta med text på något sätt alltid varit en del av det jag har arbetat med oavsett yrke. 

Det här med att se en text växa fram är något jag upplever som en väldigt lustfylld process – från idé fram till det stundvisa kaoset när texten ska omarbetas och struktureras, fram tills dess att det faktiskt finns ett färdigt material.

I vissa perioder har jag rest en del i mitt arbete och det är många gånger då idéerna till texter har dykt upp. Så var det just med den här korta berättelsen som blev mitt bidrag. Den kom till mig i taxin från Gardemoen till Arvika.


Piller

Av Klaus Stein

”Jag ska ha piller!”

Hennes knotiga fingrar kramade kragen till sin käpp medan hennes klarblåa nittiotvååriga ögon fixerade mig med blicken. Att ta av sig sin derbyhatt verkade hon inte ha tid med.

”Förlåt mig” svarade jag och scrollade igenom journaltexten. ”Men här är det något som inte riktigt stämmer. Min dator säger inget om att ni använder några läkemedel alls.”

”Vad är det så svårt med detta?” undrade hon kortfattad. ”Du är väl doktor, eller?”

”Det är jag visst” anmärkte jag. ”Men jag får be er först beskriva era symtom innan jag kan bistå med en medicinsk bedömning.”

”Det behövs ingen bedömning.” Hennes bräckliga men skarpa röst sopade bort mina invändningar. ”Till skillnad mot doktorn har jag inte oändlig med tid kvar. Kanske bara några månader. Och denne dyrbara tid vill jag helst inte slösa bort med diskussioner.”

”Skulle ni ändå vilja berätta lite om era besvär?” försökte jag och undrade om hennes bristfälliga samarbetsvilja kunde tolkas som en begynnande demens.

”Jag har inga besvär. Jag vill bara dö.”

Jag sträckte mig i min kontorsstol. Namnbrickan med min doktorstitel dinglade från bröstfickan. ”Jag är utbildat för att bevara liv, inte för att avsluta det” protesterade jag.

”Höre du” förklarade hon alltmer otåligt. ”Detta här är inte det första striden jag utkämpar. Jag har varit med om en del. Jag har sett det tyska bombflyget mullra över mitt föräldrahem i Köla, men i samma hus bor jag än idag. Jag fick leva ett underbart liv fullt av lust och lek. Och nu har jag bestämt mig för att jag vill avsluta mitt liv på mitt eget sätt.”

Lukten av handsprit blandade sig med en blommig nyans av hennes parfym jag kände igen men inte kunde placera. I det tysta försökte jag bedöma situationen och letade efter tecken på psykisk ohälsa, kanske suicidbenägenhet.

”Vad är det ni önskar alltså?” undrade jag för att vinna tid.

”Jag vill bara sova” sa hon och tittade ner mot golvet. Hennes röst lät en aning mjukare. Väggklockan tickade.

”Alltså … det ni pratar om tolkar jag som dödshjälp. Vilket i Sverige är förbjudit enligt lag” invände jag.

”Jag ber ju bara om ett recept för en medicin som gör att man inte vaknar. Det är väl ungefär samma sak som om man somnar. ”Blicken vandrade till mitt tangentbord. ”Jag längtar efter att bara gå runt en sista gång i huset, se till att allt är fint och städat och vattna blommorna. Och så gör jag mig i ordning. Vad är det för fel på det?”

Jag undrade om hon skulle börja gråta, men i hennes blick fanns inga spår av sorg utan bara en ärlig nyfikenhet.

”Har ni använt sömntabletter förut?” frågade jag.

”Aldrig.”

”I fall jag skriver ut så håller ni er väl till ordinationen?”

 ”Visst. Hur många måste jag ta för att inte vakna?”

”Högst en tablett på kvällen. Jag kommer att dokumentera allt detta i er journal.”

”Tack för att du förstår” slängde hon ut sig innan hon försvann ur mottagningsrummet där doften efter hennes parfym hängde kvar i luften. 

Jag satt stilla och försökte komma ihåg den.

Doften spred en nyans av lust och lek.

”Att skriva är för mig en ett sätt att bearbeta och reflektera sjukvårdens intensiva möten. I detta fiktiva porträtt av en äldre dam som önskar avsluta sitt liv på ett för henne värdigt sätt möter läsaren vårdens klassiska konflikt som kan uppstå i situationer där samhället inte förmå bemöta individens existentiella behov. Min förhoppning är att mitt skrivande kan bidra till en ödmjukhet inför livets grundvillkor som ålderdom, död och människans önskan att äga sitt eget liv.”


Gläntan

Av Marie Angle

Jag drar efter andan. Ljuset är fantastiskt, det måste jag ändå medge. Det är fortfarande natt men inte mörkt utan bara ett slags annorlunda ljus som får allt att kännas som en dröm. För någon som levt hela sitt liv i storstan, ständigt omgiven av konstgjort ljus, är det både skrämmande och förtrollande vackert.

”Grannt va?”, viskar morfar. Han har insisterat på att ta med mig hit ända sedan mitt första besök i Värmland och jag har stretat emot i det längsta – skogen är inte riktigt min grej och tidiga mornar är det definitivt inte. Men nu sitter vi här i tystnad och blickar ut över en frodig äng. Dimman skapar ett magiskt filter över samstämda nyanser av grönt. Perfekt för Instagram, tänker jag och börjar treva i fickan efter min mobil.

”Nä!” ryter morfar häftigt, men sänker snabbt rösten igen. ”Ingen tocken däringa nu!”

”Hur länge ska vi sitta här, egentligen?” Vi har redan väntat i 45 minuter och mossans väta håller på att tränga genom mina jeans.

”Dagens onger!”, fnyser han. ”Dä ska hänna nôe hela tia!” Gubben är precis så enveten och halvgalen som min mor sagt. Jag förstår att hon valde att lämna surgubben och vischan för Stockholm. De båda är så olika att det nästan är omöjligt att förstå att de är av samma kött och blod.

Men så pekar han plötsligt uppfordrande. Jag följer hans krokiga finger med blicken och ser någonting utkristallisera sig ur dimman. Gestalter – små, tunna och överjordiskt vackra, som… dansar i en vid ring.

”Älvera…”, andas morfar. ”Hör!”

Ur tystnaden framträder den vackraste musik jag någonsin hört. Jag kan inte förklara varför, men jag skulle göra vad som helst för att få vara en del av den.

”Pass opp! Låt dä int dras mä”, förmanar morfar.

Det prasslar till i snåret alldeles intill och en liten varelse, som jag först tror är en skogsmus, stannar till alldeles framför oss.

”Go môra, Knôss!”, hälsar morfar glatt och jag upptäcker till min stora förvåning att ”musen” inte bara har mänskliga ansiktsdrag utan också en liten pipa i mungipan.

”Mio, dä här ä min vän, vätten Knôss”, presenterar morfar och den lilla varelsen nickar nådigt. Uppenbarligen kommunicerar de två på något sätt eftersom morfar fortsätter att prata. ”Jo, ja feck göbbera te å stoppe vägbögge, i ska int bli störd mer.” Knoss bugar och överraskar morfar med en liten grå sten innan han pilar vidare. Jag följer fascinerat vätten med blicken tills han försvinner in i dunklet och får då syn på ett irrande ljus långt inne bland träden.

”Vad är det där?”, utbrister jag.

”Lyktgöbben. Han ä jämt litt stölli, inge för feschlie. Dä finns bätter oknytt å träffe först. Men dä får bli imôra. Dä ä dags å spatser hemåt.”

När vi reser oss har solen börjat stiga ovanför den oändliga rad av träd som utgör vår horisont. Det magiska ljuset är borta. När vi gått några meter vänder jag mig om. Gläntan ser ut som vilken som helst i någon av Värmlands alla skogar. Men mitt på ängen växer svampar i en symmetrisk ring, just där älvorna dansat.

Jag längtar redan till i morgon.

Kristinehamnare som har skrivit under hela mitt liv – den första berättelsen redan innan jag kunde alfabetet. Idag arbetar jag dels med media för BIK Karlskoga, dels som ansvarig för utvecklingen av skolbiblioteken i Karlskogas grundskolor. Privat skriver jag på flera olika manus för både vuxna och barn och kommer att debutera med min första skönlitterära bok under vårvintern.

Det var temat Värmland som lockade mig att delta i skrivtävlingen ”Värmland skriver”. För mig betyder Värmland berättartradition med trolska skogar, magiska skrönor och mystiska väsen. Som läsinspiratör är min förhoppning med novellen Gläntan att barn och vuxna ska läsa den tillsammans och sedan bli sugna på att fortsätta läsa och kanske också själva fantisera vidare om spännande möten ute i de värmländska skogarna.


Före och efter

Av Lena Böving

Vad hjälper det en människa att kinderna blir våta?
– Nils Ferlin

FÖRE

Juli

Farfar bor på en ö i Vänern. Det är en lång resa dit.  Men vi gör ett stopp i Arvika för pappa vill till Ingesund och höra gitarrmusik. Han spelar själv. Bea och jag brukar bada i Glafsfjorden. Sen åker vi till Kristinehamn, där farfars båt ligger.
Det finns inget vatten i stugan på ön men sånt bekymrar inte min mamma. Men hon är lite orolig för bilresan.  
– Har du kollat bromsarna? Bilar blir sämre och sämre – barn blir bättre och bättre, brukar hon säga.
Men John vill inte följa med. Jag hörde i morse hur hon mutade honom med ett datorspel. Hon vann fighten, så han kommer nu med sin skateboard.  
Pappa som håller på att lasta årorna på takräcket muttrar:  
– Ska den där med?
– Javisst lilla gubben, säger mamma, pussar honom och hjälper honom att fästa den.    I morgon så här dags äter vi jordgubbar och jag vispar grädden med en konstig visp. Sen dyker John från klippan.  

Nu åker vi förbi Södertälje.  John sitter bakom mamma och jag i mitten där bak, för annars blir jag åksjuk. Tur att Bea är smal för här är trångt.  
Vi ska stanna och äta glass i Örebro. Härligt!

Ur Värmlands folkblad:
Igår vid middagstid inträffade en trafikolycka på 62-an, en frontalkrock mellan en lastbil och en personbil. Kvinnan avled på platsen, mannen och de tre barnen är skadade, en av dem allvarligt.  Lastbilschauffören blev chockad.

EFTER

December

Idag kom John hem från sjukhuset. Vi sitter i köket och äter soppa som Bea lagat. Pappa matar honom. Av olyckan minns han bara att skateboarden låg på gatan. Jag önskar att jag också glömt alltihop. Det har jag inte! En gubbe bar mig till ambulansen och där låg mamma på en bår och jag förstod att hon var död. Mina trasiga ben gjorde väldigt ont.  
Nu ska vi börja vårt nya liv utan mamma och med en halv bror. Han ska få en egen assistent. Han vet inte ens hur man borstar tänderna.  
Jag är rädd, gråter mycket och längtar efter mammas varma röst. Pappa jobbar hemma och försöker ta hand om oss. Jag måste ha kryckor.        
Bea gråter inte. Det är nog farligt att ha så där mycket sorg inom sig.
Vad händer när John förstår att mamma är död?  
Och skolan? Jag har missat mycket och mamma brukar hjälpa mig med matten.
Pappas gitarr blev en rishög i krocken. Han bröt revben och har ont, men ondast har han i hjärtat. Det var ju han som körde.
– Tänk om de inte tvingat med John till Värmland, sa Bea till mig igår.
– Håll tyst, sa jag.
Men jag har ju också tänkt så. Det har nog pappa också. I morse satt han och grät med mammas blus i famnen.

Hur ska vi kunna leva utan mamma?
Jag är bara elva år och vill bli glad igen!  
– Vera! Vi ska klara det här ihop och du ska sluta grina, säger Bea.
Hon har rätt men jag kunde väl åtminstone få en katt!
Vi MÅSTE ju fortsätta leva!

Men jag fattar inte hur det ska gå till?   

Jag är musiklärare och att jag åker ofta till Ingesund, Arvika. Jag har skrivit många böcker som finns på Adlibris och bibliotek (varav en handlar mycket om Värmland) och var gift med en värmlänning.


Det är jag som är Hybelejen

Av Birgitta Eneroth

Carlstad i slutet av 1700-talet.

Ja, det är jag som är Carl Jacob Heublein, som blev Hebelejen, som av någon för mig outgrundlig anledning till sist blev Hybelejen. I ett liv efter detta. Vilket jag varken kan skratta eller gråta åt.

Hebelejen! Vem kom på den idén? Någon spjuver över ett skummande stop på krogen, eller en av trashankarna som alltid är mig hack i häl. Ihärdiga som iglar för att lura ut något märkvärdigt att skryta med. För alla vet ju att jag är speciell, född med segerhuva som Carolus Rex, vår store hjältekonung. Därför utvald att skåda i framtiden. Född av en mor som två år innan min ankomst förklarats död men återuppstod. Steg ur kistan i likboden och rusade hem fast besluten att leva vidare. En märklig omständighet som ännu mer fått mig att förstå att jag är ämnad för något stort.

Från min höga kvarn vid Västra bron flög jag med vingar som var konstruerade av spjälor och tyg. Från tretton meters höjd. Lika högt som kopparslagemästarns hus vid Stora torget. Häpna såg folk hur jag svävade som Ikaros mot solen. Några sa att jag flög ända till Korsälven, men mina belackare sa att jag damp ner uti Clara Älf strax efter bron. Detta må eftervärlden tvista om.

Jag tar en kvällspromenad. Sätter på ullperuken trots att den kliar så förbannat. Min rock spänner över buken och pigan har måst flytta ut knapparna i skinnbyxan. Den vita kravatten under den broderade västen är virad i två varv och knuten med rosett. Spatserkäppen har silverkrycka. Den ger en viss pondus. Trots att mina inåtvända grubblerier kan få mig att verka frånvarande, värnar jag om mitt yttre. Käppen är också till hjälp när jag vill fösa undan efterhängsna ungar eller ge närgångna byrackor ett rapp.

Går förbi krogen vid Salttorget. Fönstergluggarna har immat igen, talgdankarna där inne ger ett flämtande ljus. Klirr av buteljer och glas. Skratt och svordomar. Ut rumlar två figurer tomma på både shillingar och rundstycken.

Vi stöter ihop.

”Så herrrr Direkteuren är ute på sin runda? Något nytt att förtälja?” Den ene stirrar på mig med vattniga ögon. Andedräkten stinker brännvin och finkel och fuktar min näsa.

”Loppsupen är att rekommendera, sätter fart på geniknölarna.” De fnissar och drar vidare.

Vid Stora torget lägger husen långa skuggor på marken. Över taken i väster brinner himlen röd. Jag går raskt. Östra brons stenvalv speglas i vattnet och himlens röda får älven att glöda. Anno 1788, då Konung Gustaf med sitt följe marscherade in här, sköt vi med stycken från speljakten jag ankrat upp i älven. Metall och flinta slås mot varandra, en gnista antänder fängkrutet som antänder kanonens drivladdning av krut. En beväring förlorade två fingrar. Det var illa men i upphetsningen över det celebra besöket gick händelsen obemärkt förbi. Ingen räknade skotten.

Hemma sliter jag av mig peruken. Hjässan hettar. Svider. I natt ska jag färdigställa ritningar på en självgående vagn. Jag ska arbeta tills vaxljuset på mitt bord brunnit ner.

Min släkt är skrivande värmlänningar sedan många generationer tillbaka och själv växte jag upp i Klara i Karlstad. Jag kom till Stockholm för att gå på Konstfack och har under många år arbetat som lärare men alltid återvänt hem till Värmland på somrarna och annan ledig tid.

Läsandet och skrivandet har jag hela tiden haft vid min sida. Uppfödd som jag blev med texter av Selma Lagerlöf, Gustaf Fröding, Nils Ferlin och andra, är det naturligt även för mig att leva livet med pennan i handen.

Att jag valt att skriva om Hybelejen beror på den stora respekt jag fått med mig hemifrån för de udda personligheterna som Värmland har så många av. Den som var annorlunda såg man aldrig ner på. Det var snarare någon man beundrade och var stolt över.

Jag har skrivit två böcker om Värmland tidigare. En om kavaljeren farbror Eberhard och en om efterkrigstiden i Klara. Värmlands alla skrönor och sällsamma historier är en härlig inspirationskälla.


Hedersomnämnanden

Stora och små

Av Josefin Berger

Det som binder oss samman är en mor. Det var mor som kallade oss Stor och Liten. Jag är storasyster. Han är lillebror. Jag är liten och han är stor och nu ska vi begrava vår mor. Det finns inga bestämda regler gällande utformningen av en borgerlig begravningsceremoni. Valet av musik är helt fritt så till vida att den bidrar till ett respektfullt avsked av den avlidna. Jag har åkt till min bror för att komma överens om vilken musik vi ska spela på mors begravning. Vi har nästan aldrig varit överens om någonting.
”Vi sitter i köket”, säger han.
”Var är de andra?” frågar jag. ”Var är Kajsa och barnen?”
Genom glasdörrarna till vardagsrummet ser jag stöket. Vid barnspisen ligger porslin och kastruller utspridda på golvet.

Vi dricker en kopp kaffe och han stoppar in ved i köksspisen. Utanför faller den första snön och ett vitt lager har lagt sig på taket av min bil.
”Jag ska skriva en låt till begravningen”, säger han.
I hela vårt liv har det låtit så. Han ska bygga, fixa och laga. Det blir aldrig något med det. Han går och hämtar gitarren och sätter sig på pallen vid spisen. Lägger det ena benet över det andra. Då ser jag att det har brunnit i toppen av ena sockan, förmodligen har han suttit lite för nära spisen någon gång. Han tar ett ackord och stämmer sedan gitarren. Den ser för liten ut i hans knä, som att han stulit den från kommunala musikskolan. Jag tänker att så fort jag druckit upp mitt kaffe åker jag hem.
”Har hon lämnat dig?” frågar jag.
”Kajsa och lejonungarna har åkt till Afrika”, svarar han.
”Afrika!”
”De är i Arvika”, säger han.
Han ler. Och jag ser mors sneda leende i hans ansikte.
”Skrattar du nåt?” frågar han.
”Nä”, svarar jag. ”Aldrig. Jag har slutat med det.”
”Dags att börja igen.”

Katten smiter in i köket och sträcker ut sig på en dagstidning. Jag blir överraskad när han tar de första tonerna till Värmlandsvisan. Han spelar vant och nynnar med i melodin. Det finns något i mig som först försöker hejda rösten, men jag nynnar med jag också.
”Den tar vi”, säger jag när han är klar.

Utanför har snölagret på biltaket blivit tjockare och jag tänker att det kommer bli svårt att komma härifrån om jag inte åker snart. Han lägger ifrån sig gitarren, reser sig och säger:
”Då var det löst. Och du ska väl åka, du har ju ditt.”
”Jag har ju det”, säger jag.
”Och så ska djuren ha mat.”
Han tar på sig en skinnrock som gör hans kropp ännu större. Katten följer honom genom dörren. Jag tar kappan, väskan och snörar på mig skorna. När jag kommer ut på farstubron har han släppt ut grisen. Den går runt i snön på gårdsplanen och äter skulor som han kastat åt den.
”Då ses vi?” säger jag.
”Ska du ha några ägg?”
Ur rockfickan plockar han fram två ägg, som jag tar med mig in i bilen. Han drar ett par drag med skyffeln, knuffar sedan till bilen i bakänden så att jag kommer upp på vägen. I backspegeln ser jag honom gå mot huset. Han är liten. Efter honom i snöfallet går grisen. Efter grisen går katten. Jag stannar bilen, går ut och följer efter dem.


Klarälven

Av Erika Janske

Tjärnen ligger där och väntar. Ett tjärn utan namn, för kanske ingen längre hittar sin väg dit. För här hittar man bara med hjälp av att följa de gamla knotiga furornas spretiga grenar och de bortglömda vattenspeglarnas vaggande tysthet. Små tjärn som ofta får vila i sin stillhet, med endast den ständiga speglingen av naturen som tränger sig på ända ner mot vattnets yta.

Men ibland och endast undantagsvis får även dessa bortglömda platser i skogens inre besök av någon som i sin förtvivlan bara behöver bort. Bort från världen och bort från sin inre trasighet som riskerar att brista och förgöra en kropp i förtvivlan. En kvinna som i total hopplöshet faller ner på knä och skriker ur sin avgrundssorg ner i det svarta bottenlösa vattnet. Ett skrik som genererar små vågor och krusningar på vattenytan som sakta stannar av och åter blir stilla. Skogen håller andan och träden tystnar. Som att tjärnen för ett ögonblick fortplantade ångesten genom sin krusning i ytan och sedan låter vattnet få bära det tunga och onämnbara. En tömning av det ångestfyllda i det stilla och nattsvarta vattnet. Krusningen av skriket som en fjäderlätt vibration som manar på vattnet så att det börjar leta sig över kanten och finna sin väg ut ur tjärnen. Över stenar, kring fördjupningar och in genom skogens små öppningar som gjort sig redo och öppnar upp för vattnets sirlande väg över trädens rötter. Som en viskande kittling som finner stilla sin väg genom skogens mjuka grönska.

Ett vatten med ett budskap och en känsla som sakta sprider sig genom skogen för att finna sin väg till bäcken. Bäcken som låter allt vatten få porla fram utan hänsyn till de enskilda vattnens minnen. Vattnet lämnar bäcken genom att slänga sig ut i älvens breda fåra för att följa älvens vindlingar. Låter ytan få slätas ut även om minnet av allt vattnet har upplevt virvlar, trängs och bladas om under ytan i dess kraftiga strömmar. Den lovar lugn på ytan men i mittfårans djup trängs minnen och känslor från människorna längs dess väg.

Solens nedåtgående färd över skogskanten färgar älven. Den återspeglar världen i alla dess färger och överlåter sig helt till sin omgivning. Som att den tappar sin identitet för att förlika sig med allt den möter längs sin väg. Men bara på ytan. Vattnet fortsätter, längs älven ända tills det salta möter upp nere vid kusten. Där sker den sista utspädningen. Där grumlas minnen från Sveriges alla hörn som vattnet fått erfara på sin väg genom vårt vackra land.

En kvinna sitter på en kobbe utanför Rossö och tittar ut över havet. Plötsligt fångar hon upp ett stråk av sorg. För där i sin stillhet får hon erfara en annan kvinnas avgrundsdjupa sorg och vansinne. En sorg som skreks ut i förtvivlan i en värmländsk skog, rakt ner i ett tjärn, som följt vattnet ända fram till hennes kobbe. Som en viskning, från en annan plats, men lik väl som känns san och äkta och går rakt in i hennes inre.


Svar på tal

Av Maria Pihlström

”Ja’ är när däj på prov i två vecker, å blir du omöjli’ sô flôtter ja tebaka te sôster mi i Hyviksberg.” Det var vad Sigrid Persson sa när hon klev innanför tröskeln hemma hos Egon i Änga en junidag i Fensbol 1949. ”Ja’ får väl försök å hôll mäj i skinn”, svarade Egon där han satt med brutet ben i gips vid köksbordet. ”Dä ä ju hönsa å ve-traven…”  ”Ja, ja, dä tar vi sôm dä kommer”, avbröt Sigrid och satte kaffekokaren på spisen. ”Här behöver skures.”

Nästa dag hängde inte bara Egons skjorta och byxor på tvättlinan utanför huset, utan också hans gamla noppriga långkalsonger. Det tyckte Egon var onödigt, men Sigrid lät sig inte rubbas. Hela Änga behövde en tvagning, påstod hon. Därför satt nu Egon parkerad i bara undertröjan med sitt gipsade ben i en karmstol mitt på gårdsplanen. ”Hôll däj unna”, sa Sigrid och gick fram med skurborsten.  Fattades bara att den nyfikna grannen, Alvar i Ås, skulle komma förbi nu.

Just då kom Alvar, för han hade hört om Sigrids ankomst. ”Jaså, du sitter här å goner däj”, sa Alvar och flinade. ”Ja’ lufter ben mitt ser du väl”, sa Egon surmulet. ”Du flagger mä kalsongan ser ja’”, fortsatte Alvar. ”Dä ä städer-dag”, sa Egon. ”Föresten, hônna gär du själv ut? Har int du å gär mä sôan bort när däj?” ”Jo, men di sôver meddag”, svarade Alvar och fick plötsligt bråttom iväg. Egon satt där han satt och betraktade eftertänksamt Sigrids framfart.

En kväll när Sigrid stod och skalade potatis sa Egon lite trevande från kökssoffan att ”nu har dä ju snart gått fjortan dager å prövotia ä slut…”. Utan att stanna upp i potatisskalningen svarade Sigrid med ”ja’ stanner tess ben ditt ä helt läkt”. Och så var det med den saken. I ren glädje skruvade Egon upp Bertil Boo på radion.

I början av augusti fick Egon gipset borttaget på Torsby lasarett och Sigrid skulle återvända till sin syster i Hyviksberg. Väskan var packad, redo i hallen och Egon hade noga kontrollerat luften i däcken på Sigrids cykel. De blev båda stående på förstukvisten en stund, just som det kom en regnskur. Sigrid med schaletten om håret och Egon med nävarna i byxfickorna. ”Dä ä bra för backen att dä äntligen kommer regn”, sa Sigrid. Egon hade egentligen tänkt svara något i stil med ”ja, dä ä att se tôrt se”, men ur honom kom istället ”du kanske stanner här när mäj, du Sigrid”. Han blev förvånad över sina egna ord, men kände ändå en lättnad. Sigrid teg. Det kom inget ”du tâler att du”, nej, ingenting. Egon blev nästan förskräckt när han såg henne stå med blicken långt bort i fjärran, ända bort till Vitsand tycktes det som. ”Dä klarner ôpp i väst”, försökte han. Då såg Sigrid rakt på honom och sa: ”Ôm ve gifter ôss. Da skull saken kom i ett annet ljus. Å ja’ vill ha en finen klänning ifrå’ ekiperinga i Torsby. Å sen får du gär nô ôt uthusa.” Och så kom det sig att både vedboden och ladugården i Änga fick nytt tak och fasaden skinande rödfärg sommaren 1949. ”Dä va värst tåcken fart dä ä på Egon nu för tia”, sa Alvar i Ås.