Vita Orkidéer

Av Emelie Ram

Ingen förbereder en hur man ska handskas med döden fastän det är en stor del av livet. Det är ingenting man kan undvika. Vare sig det är ens mor, far-föräldrar eller husdjur.

Sen är det vår tur att ligga i den där kistan. Ögonen stängda, händerna knäppta över magen när de sänker ner oss. Eller så kanske de bränner oss tills allt vi blir är aska.

Ibland undrar jag om det skulle vara lättare om de förberedde oss för döden. Att de berättar hur man kommer känna, att det är svårt att förstå, att man inte accepterar det först. Det är som en del av ens kropp är medveten om att personen har dött, men ändå är det som att man förväntar sig att de ska höra av sig. Att man ska höra deras skratt igen, att de nästa dag ska vara lika levande som de hade varit dagen innan.

Jag grät inte när de berättade att min pappa hade dött. Jag vet inte varför. Jag grät när jag fick reda på att han var döende. Jag trodde jag skulle förstå att han var död när hans tid var ute, men jag sitter här i kyrkan och kan fortfarande inte gråta.

Han berättade att han ville bli begravd i Filipstad i Värmland, där han växte upp. När vi var där var det oftast i sammanhang med Oxhälja marknad. Det var de starkaste minnena jag hade av Filipstad. Marknadsstånden som stod i led och ledde oss längre in i tätorten, karusellerna som var utspridda på Coops parkering och tusentals av människor som fyllde gatorna.

Nu var gatorna nästan tomma. Parkeringen på Coop hade känts gigantiskt när vi hade parkerat utanför affären igår. Det kändes inte som samma tätort som pappa hade vuxit upp i, fastän vi hade sett Filipstad utan alla marknadsstånd, människor och karuseller förut. Det kändes som hela tätorten sörjde med oss med dess tomhet.

Prästen står framme i kyrkan och läser en psalm, jag orkar inte lyssna på vad han säger och istället fokuserar jag på kistan. Den är mörkbrun, röda och vita rosor ligger ovanför. Ett fotografi står på golvet, det känns konstigt att stirra på det när jag vet att kroppen ligger i kistan.

Pappa hade alltid sagt att fotografier sparar en del av nuet och håller de ögonblicken mer levande än minnen. Jag har redan förstått innebörden med det. Minnen håller inte i längden, till slut börjar man glömma bort smådetaljer. Ibland glömmer jag bort hans röst. Det fick mig att inse att till slut kommer jag glömma bort saker som inte fotografier eller videoklipp kan hjälpa mig att minnas.

Jag sliter bort ögonen från kistan och vänder mig mot mamma. Hennes ögon är tårfyllda och blodsprängda, kinderna runda och röda. Hon duttar en skrynklig servett vid ögonen och sväljer hårt. Hon vänder sig mot mig och tvingar fram ett osäkert leende, sedan kramar hon om min hand med sin.

”Du valde rätt blommor åt honom”, säger hon med darrande röst. ”Han älskade alltid Orkidéer.”

Jag tittar tillbaka mot fotografiet, framför ligger vita orkidéer. Jag mår illa men jag kan inte gråta.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *