Ack Värmeland

Av Susanne Eriksson

Man söker sig till platser
För att finna någon slags stämning och själ
Av det sköna som en gång flyktat
Stilla Klarälven blänker
Vänerns dimmor översköljer oss
Som en morgondröm
Och man väntar sig se väsen
Det vackra ståtar praktfullt
Skogsstjärnan lyser
Och i skymningen hastar gråben
Jag vill kastas tillbaka i tiden
Till häst och släde
Till vulna drömmar
Blundar drar in doften
Ser den stora byggnaden
I mitt inre hör jag festsorl
Grusgången knastrar lovande
Klädd i lång klänning
Utslaget lockigt hår
Och med paraply i handen
Strosar jag runt på de stora ägorna
I ett vördnadsfullt strövtåg
Jag ser äpplena jag ser blomstren
Jag ser alltet
Där i den värmländska myllan
Jag vill se var du tog orden ifrån
Ur fantasin in i verkligen
Hur du samlade magin
Till oss i framtiden
Och strofer av historien
Håller dig varsamt kvar
Kanhända var det du som skymtade
Där längs vägen
När vi sakta for fram
Ack Värmeland din fägring
Ditt innerliga skimmer
Pryder hädanefter mitt inre
När vi skiljs åt
Och tanken flyktar suktande
Det borde varit stjärnor
Strödd över denna vidunderliga bygd