Äggtjuven

Av Christian Umeland

Efter att noggrant kontrollerat värpjournalen för mina höns kan jag konstatera: någon stjäl ägg. Jag är fullt medveten om att min besättnings äggantal hänger samman med temperatur, foder och andra faktorer. Det har jag tagit med i beräkningarna. Det lustiga är att antalet ägg som försvinner är så få att man knappt reagerar. Äggtjuven har alltså en överlevnadsstrategi. Det är ingen plundrare vi har att göra med. Detta bortfall drabbar mig alltså inte ekonomiskt, men vetskapen av att det sker gör mig stissig. Igår patrullerade jag utanför hönshuset till midnatt. En blå Passat som kom ifrån Degerbyn körde ovanligt sakta.

I morse väcktes jag av en barnfamilj som parkerat sina cyklar utanför södra hönshuset. De ville säga hej till hönorna. Jag pratade ett tag med dem om mina höns och berättade hur distriktsveterinären i Säffle berömde hönsens fina kammar. Blodfyllda, mjuka och varma. Jag fick en konstig blick av pappan. Just därför berättade jag att avståndet mellan blygdbenet och bröstbensspetsen var mycket stort – ett gott tecken hos goda värpare. Han flackade med blicken, började prata om var i Värmskog den där räkmackan fanns, uppenbarligen ovan att höra om naturens självklarheter. Vi talade ett bra tag och mamman i familjen föreslog att det var en råtta som tagit mina ägg. En inte helt dålig gissning. Men då borde skal finnas, för mig veterligen kan inte råttor bära hönsägg. Pappan, som för övrigt inte var värmlänning, berättade att han sett ett naturprogram där en afrikansk äggsnok slukade ägg. Jag sa ett ord: tveksamt. Men ärligt talat gillade jag idén.

Jag och min vapendragare Josefin i Gansbyn tror att det är utfört av mänsklig hand. Vi har nyss haft ett långt telefonsamtal och ruvat fram en teori där min exman är huvudmisstänkt. Han är den enda med kännedom om redena, om hur mycket som är rimligt att sno och som vet när jag sover som tyngst. Det skulle inte förvåna mig om han cyklar de två milen från norränden av Långsjön hem till mig. Iklädd raggsockor, balaklava och äggkartonger i armvecken. Han är inte klok! Varför kan man fråga sig? Hans ologiska planer har jag aldrig förstått mig på. För mig är han inte helt olikt en sådan där laboratorieråtta som de släpper ner i en labyrint.

Josefin kommer över ikväll och då ska äggtjuven fångas! Vi ska släppa ut en orm i andra änden av labyrinten. Fast bara bildligt talat då eftersom vi båda är så förskräckligt rädda för sådana kräldjur. Hon har lovat mig att vaka varje natt tills vi tar honom!

Det har gått tre veckor och vi har fångat varken råtta, orm eller exman. Josefin tror att det är min besättning som värper sämre. Det har med planeternas placering att göra menar hon, eller inälvsmask. Vi är trötta. Hönsen är också trötta på att vi smyger runt där på nätterna. I natt tyckte jag Albertina kacklade till mig: åh, du har funnit penningskatten, då spatserar jag till pantbanken i Karlstad så att vi återfår våra kluck kluckor.

Äggtjuven verkar vara ett fantasifoster. Nu ska vi sova.