Av Susanne Ekholm
Barbro var tvångsförflyttad. Till Värmland. Karlstad. Myndigheten hon arbetat på i 27 år. En älskad arbetsplats med kollegor som kommit att bli hennes närmsta vänner. Belägen i staden där hon bott sedan alltid. Staden som bar hela hennes liv. Och hjärta. Ett snabbt regeringsbeslut och allt var förändrat. Ett nytt liv, en ny stad. Så snart beskedet var fattat sökte alla nya jobb. Hennes nära försvann en efter en. Själv blev hon aldrig kallad till intervju. Det nya svenska ordet ålderism fick en verklig innebörd. 59 år fyllda.
Det blev Barbro, en vaktmästare och några mellanchefer som också drabbats av ålderism som flyttade med. De andra drygt 250 kollegorna hittade nya jobb och kunde stanna hemma.
Livet blev ensamt. På jobbet var uppgifterna desamma, men saknaden efter kollegorna var fysisk. Emellanåt var den så stark att hon låste in sig på toaletten och hulkade av längtan. Panik över inget skulle komma tillbaka, aldrig bli som förr. Vägarna och gatorna som aldrig trampats av henne tidigare kändes skrämmande. Utmaningar och nya upplevelser var inte för Barbro. Hennes trygghet fanns i det kända, invanda, ingådda.
Helgerna som evigheter att uthärda, ta sig igenom, överleva. Med kartan i ett stadigt grepp tog hon sig runt på skakande ben. Sandgrund, älvarna, Sola-statyn, Skutberget, Värmlands museum. Allt betraktade hon utan att känna. Som hon såg det på en skärm och inte var där själv.
Hennes liv kändes som hon befann sig i ett interneringsläger. Hårt slitande i allt det tunga och mörka. Men så hände det något. En långsam förändring, små stunder som blev till dagar, blev till mer tid som till slut bar henne vidare till en liten glimt av ljus. Helgresorna till Stockholm blev färre. Det nya hade börjat väcka hennes intresse. En liten öppning för intryck, miljöer och människor. Sin nya omvärld.
Doften av nyrostat kaffe när vinden låg på från väster på promenaden till kontoret.
Grannen från Syrien som lärt sig gilla dansband och tog med henne till Synnemoparken. Utsikten från Tössebergsklätten – ljuset över skogar utan slut som böljade fram åt alla håll. Gårdsplaner med rostiga vrak, igenvuxna rabatter och hus som balanserade på sina slitna grunder. De vinpinade matallarna i skärgården utanför Kristinehamn. Ett örike i Vänern, att det ens fanns! Mårbacka, Rottneros park, Klässbol, Västanå teater och Alsters trädgård. Men framför allt var det människorna, värmlänningarna, som genom sitt vänliga och öppna sinne fick henne att våga och vilja vara där. Fanns det någon charmigare dialekt än värmländska? Något godare kaffe än Löfbergs och bättrebullar än de på Lindhes kondis? Och visst måste Klarälven som rinner genom staden göra Karlstad till en av Sveriges vackraste städer?
Barbro var hemma.