Av Daniel Wallin
Jag visste egentligen direkt att han var en loser då han surt ifrågasatte att de inte hade Staropramen på stället vi träffades på för första gången. Det var i Karlstad. På något inne eller uteställe. De byter namn hela tiden. Staropramen som är en blek överskattad, i Tjeckien nästan utskrattad öl, värdelös jämfört med sina andra tjeckiska konkurrenter. Billigt inköpt och insåld av svenska reklamare. Precis nästan som det numera nästan engelska ölet Stella Artois, som enbart blev populärt på grund av en ökänd reklamfilm, absolut inte på grund av sin goda smak.
Passerade igår något som jag först trodde var liggande kor, men insåg ganska kvickt att det rörde sig om stora stenbumlingar med ismossa på sig. Ölmeslätten lystes upp, endast av den knaggligt fulla månen. Det satt en ring av ljus omkring den. Som om Saturnus blivit för smal och helt tappat sin livrem. Hade vaknat på natten övertygad om att jag skulle dö igen. Det var ingen särskilt otrevlig upplevelse, snarare fylld av lugn acceptans, tacksamhet och ödmjukhet.
Bara en tår iväg är du, mest hela tiden. Och du gör allt det där vi skulle kunna göra tillsammans. I nästa liv ska jag ha dig. En stor kuk kanske inte räddar hela världen, men nästan. Mången krig och konflikt verkar ha startats just på grund av penisavund. Der untergang bist heute.
Vårvinterisen knäppte och sprakade under mig, redan innan han kommit ut efter mig på den lilla vänerviken. Hans nu lite myndigare röst ekade metalliskt och iskallt mellan de värmländska träden och granarna. Jag som alltid sett skogen som en beskyddare, nu visste jag inte längre. Det larmade som ett Joy Division på exctasy inuti mitt huvud. Just det! Det finns ju redan. De bytte bara droger och bandnamn till New Order. Jag tittade aldrig tillbaka, då heller – därför visste jag inte om han sprungit igenom eller hur nära han kommit ifatt. Mina fötter hade nästan fått tillbaka känseln i de för trånga vinterskorna som jag lånat ihop. Man blir inte kär i ett kön, sa han. Men kanske ibland på tuttar och ass.
Den sämsta ursäkten jag hört: som om hans flint skulle börja växa igen för att han ligger med en ung tjej. När jag fick en lite slarvig huvudmassage av alla barr jag sprang emot, kom jag att tänka på min grannkompis pappa som sa att bevisen på att miljörörelsen har fel, är alla gröna träd längs autobahn. Min egen far var en klassisk smygalkis. Hostade, sparkade i väggen eller släppte en rejäl brakskit, så en inte skulle höra när det knäpptes upp ännu en starkbira. Alldeles för många gånger kom han hem från jobbet och lukta bärs och sa att en burk gått sönder i påsen och att han varit tvingad att dricka upp den redan på bussen. Så länge han hade ett jobb.