Bastuepisod

Av Anki Bergenlind

Bastudörren slog igen med en duns. Han ställde sig bredbent och kände den svala kvällsluften mot huden, som en smekning. Det ångade av honom. Skratten inifrån bastun lät burkigt och tryggt. Tystnaden härute, i den blå skymningen, var öronbedövande. 

Sjön låg som olja. 

Pontonbryggan rörde sig under hans fötter, vattnet kluckade och veckade ytan. I skägget hängde dallrande svettdroppar. Det doftade rök, och lite dy. Han tog sats och kastade sig ut.

Ett hugg, som en rävsax. Reflexen slungade honom i sprättbåge, ur munnen steg ett vrål som klöv aftonen mitt itu. 

Snabba steg längs spången. 

“Vad har hänt? Vad tusan har hänt?”

I ett slag var tystnaden förbytt till ett inferno av ljud och röster. Pontonbryggan gungade och riste.

“Oahhhhh”!

De kastade sig i alla tre, drog i honom och slant i leran. Det fanns ett motstånd, som om han satt fast.

“Oahhh”! Han fäktade och slog.

“Men kolla” skrek någon “krattan! Han har en kratta i foten!”

Ett långt träskaft pendlade över ytan.

De la honom i vasskanten, foten och krattan satt fast förankrade i varandra. 

En höll i krattskaftet för att avlasta, vilket fick mannen att sluta skrika. Istället föll han ihop, till synes livlös. 

En annan klappade honom på kinderna och ropade hans namn. 

“Det verkar som han har svimmat.” 

Den som höll i krattskaftet blev själv yr och började knäa. Den tredje, som hittills inte haft någon uppgift, tog över. Den knäande blev liggande i ett buskage. 

Männen såg sig storögt omkring, men där fanns bara svart sjö och älvor. 

“Kratthållaren” undvek att se längs skaftet. Han tänkte istället på att de var nakna, och att det började bli kallt och myggigt.

“Ring sjukhuset i Torsby” hördes från buskaget.

Efter en vägbeskrivning bestående av allt ifrån “inte vid den utbrända husvagnen” till uppgifter om diverse brevlådor och “troligen tredje avtaget, jo det borde gå” kom en ambulans guppande över fälten. Blåljusen och strålkastarna fick platsen att likna ett tivoli.

Männen stod i givakt, en i jacka men inget nedtill, de andra hjälpligt invirade i handdukar.

Mannen med krattan i foten hackade tänder under en badrock.

´”Det var som fan” sa ambulansmannen. Han följde skaftets väg mot foten, drog in luft och vred försiktigt. 

“Oahhh”! 

Foten och krattan satt verkligen ihop, ekipaget skulle inte gå att få in i ambulansen.

“Har någon något att klippa med?” 

Männen stirrade tomt omkring sig. Ambulansmannen gick in i bilen och ringde. 

Snart dök en brandbil upp. Platsen började likna en krigsskådeplats. En brandman i full mundering närmade sig, som i ultrarapid, utrustad med ett väldigt verktyg. Mannen med krattan i foten var redan askgrå, blicken uppgiven. Ur mungipan rann saliv, eller var det sjövatten? 

Med ett knirkande ljud gick krattan i två delar.

Tre halvnakna män såg fordonens röda baklyktor långsamt tona bort över fälten. Tystnaden lade sig, en fullmåne hängde över sjön. De frös.

Skulle de gå in i bastun igen, och ta en öl? Eller borde de gå hem?