Berättaren

Av Maja Nöjd

All dans och musik förvirrade mig, jag minns knappt hur historien löd. Jag minns bara slutet, hur alla stod i en halvcirkel och bugade samtidigt som alla klappade händerna och jublade. Skådespelarna ser andfådda ut vilket är precis som förväntat efter all dans och sång. Men jag kommer inte ihåg allt. Jag sov inte, men jag var inte heller vaken. Jag var koncentrerad på något annat helt enkelt. Jag förberedde mig kanske. Klappandet fortsatte ett tag, några minuter kanske, sedan försvann skådespelarna igen, föreställningen var slut. Jag kommer ihåg hur folk ställde sig upp och började lämna Berättarladan, men jag satt kvar en stund. Jag tror det i alla fall, jag kanske lämnade samtidigt, jag vet inte riktigt. Jag minns dock damen som satt bredvid mig. Hon såg ut att vara ett par år äldre än mig, jag tror hon såg på hela föreställningen. Hon verkade koncentrerad på varje detalj, hon hade till och med en kopia av boken Charlotte Löwensköld vilket var vad teatern handlade om. Hon verkade så exalterad redan innan den började, som om detta var höjdpunkten i hennes liv. Hon kanske inte har upplevt så mycket bättre än teatern. Hon kanske hade en tråkig barndom, tonåren lika så, och vuxenlivet blev som det blev. Hon kanske fick barn tidigt och fastnade i hemmet och allt hon hade var hennes böcker, men nu när barnen är vuxna är hon fri. Hon får äntligen uppleva allt hon vill, som att se sin favoritbok komma till liv. Hon var inte den första att lämna lokalerna, hon satt kvar någon extra minut, som om hon verkligen tog in allt, hela händelsen. Jag tror jag lämnade ungefär vid samma stund som henne, jag tror det i alla fall. Hon hade verkligen inget med det här och göra, det var ju inte hennes fel. Det kanske är därför jag inte kan förstå att hon nu ligger där på marken med den blodiga kniven bredvid sig. Jag minns inte vad som hände, hon har inte med det här att göra men ändå är mina händer täckta med hennes blod. Det var inte meningen, men det spelar nog ingen roll längre.