Av Frida Turander
När Liv och hennes brorsdotter Saga korsade övergångsstället mellan möbelhuset och Torsby pizzerias gula trähus mötte de en äldre herre som med sina knotiga händer stödde sig på en rollator. Hans kläder var i samma gråa nyans som hans vattniga små ögon. ”Tvi, tvi, tvi,” väste han samtidigt som han spottade efter dem.
Liv vände sig genast om och växte blixtsnabbt till gigantisk storlek. Övergångsstället blev med ens till ett dyigt sumpdråg och dagen blev till natt där månen lös genom en reva i de tunga molnen. Saga stod som förstummad med dyvatten upp till knäna och såg hur Liv högre än husen mullrande röt åt den gråa mannen att ett ynka litet gråtroll icke skulle övermaga sig. Att han kunde ta och fara och flyga till korset vid Mikkola och aldrig mer visa sig i dagsljuset om han inte lärde sig veta hut. Mannen krympte fräsande ihop till en grå liten sten som Liv plockade upp ur dyn och slängde iväg över Siriklockan i kyrkans höga tornspira för att till sist störta rakt ner i Övre Frykens klarblåa vatten.
Saga vacklade till, men Liv var snabbt där – hon var tillbaka i sin forna form och de stod nu åter i strålande solsken på övergångsstället. En bil stannade till och tutade och vinkade på dom att skynda sig över vägen. Runt omkring dem rörde sig människor som förut, som om inget hade hänt.
Liv och Saga slog sig ner vid ett bord utanför pizzerian. ”Det blev visst lite för mycket på en och samma gång för dig Saga lilla,” sa Liv milt. ”Vill du ha något att dricka? Jag hämtar.”
”Dricka?” Saga nästan spottade ur sig orden. Blodet svallade genom hennes kropp. ”Det här är ju helt sjukt! Vad fan är det som händer egentligen?” Hennes gröna ögon brann som flammande eldar och hon slog bestämt ner båda händerna på bordet så att hennes naglar växte sig rakt genom bordsskivan, ända ner i asfalten. ”aaah … vad fan!?”
”Shhh, lugna sig, du har inte kontroll på alla dina krafter än.” Liv lade ömt sina händer på Sagas och de långa naglarna drog ihop sig och försvann. Saga ryckte instinktivt undan händerna och kved till. Tankarna for genom huvudet i en rasande fart. Hon var rädd. Livrädd.
Liv böjde sig fram och torkade bort en liten tår på Sagas kind. ”Kommer du ihåg när du var liten och jag brukade ta dig till den där pizzerian i Hagfors, den där som låg snett över gatan från polisstationen?”
”Colosseum?”
”Ja, så hette den! Kommer du ihåg ägaren som alltid stack till dig en klubba och sa att du såg ut som en liten älva med dina blonda lockar.”
”Ja? Men vad har det med allt det här att göra?” sa Saga och såg skeptisk ut.
”Kommer du ihåg vad jag svarade?”
”Neej … ? ”
”Att du inte var någon värn liten älva utan ett mycket större oknytt än så.”
”Oknytt, ja det kommer jag ihåg nu när du säger det. Saga darrade fortfarande på rösten. ”Men, menar du att vi är oknytt? Jag förstår inte.”
”Ja, vi är av Bergfolket.”
”Bergfolket? Jag trodde det var gammalt värmländskt skrock.”
”Nej, vi är verkligen inte bara gamla minnen från förr, vi existerar fortfarande.”