BRUNO

Av Anna Sundstedt Norborg

Min mamma hon jobbar inte, hon leker. Mm. Leker. Ibland leker vi att vi är giraffer och alligatorer. Och ibland då leker vi att vi jobbar.

Vi jobbar på kontor med dator i handen knappar på tangenterna till fingrarna blir röda som hallonsaft. Och sen sen så blir vi monster, monster som bara äter allt i dens väg, kakor, tårtor. Mamma har sagt att vi får äta så mycket tårta vi vill. ”En tårtdag om dagen säger hon. Tårta är bra för magen.” Tårta är fantastiskt bra för magen.  

Och pappa han är på resa. Han reser hela tiden. Fnasko heter han. Mamma brukar kalla honom fjasko. FJASKO!!! Han reser ofta ofta reser han, det är tråkigt. Men när jag och mamma leker då finns pappa här jag ser honom i tapeten i blommornas blad. ”Hej Pappa! Hej!” Men ingen svarar för han är ju inte där. Och inte här heller inte bakom och inte under stolen eller framför. Men kanske om jag ställer den upp och ner och bakfram så kanske han kommer… 

Kanske. Nej ingen pappa. Ingen pappa alls. 

Mamma säger att jag ska sluta leta men det är uppenbarligen oacceptabelt ooomakapabelt att jag en nioåring som jag ska sluta leta det går inte. Det går inte på frågan! Frågan? Var pappa är och den frågan förblir olöst.

Mamma vill bara leka och jag vill leka men också veta. Veta veta leka.

Mamma säger ”kom så leker! Vi kom så dansar! Vi kom så simmar vi.”

 Jag kan inte simma. 

MEN HÄR är allt på låsas eller på riktigt det beror på hur man vill kalla det. Att simma, jag simmar och simmar och jag har mamma bredvid mig och jag hinner in i mål. Måååål! Jag andas uppe på land. Som egentligen. 

Egentligen är en stol. Som egentligen är en stol, en grön stol och vattnet det är vår blåa matta. Den är faktiskt havsblå. Mamma är fortfarande i vattnet men när jag ser allt här upp ifrån blir allt så förstört. Havet känns så himla litet. Och verkligheten lite för stor.