CYKELN

av AC Collin

Augustikvällen är varm. Gruset sprätter runt däcken på cykeln. Långt där framme traskar han, i svart hatt, rock och dammiga kostymbyxor. Rakryggad och så övertygad om sin egen förträfflighet att han nästan tippar baklänges. Ibland tar han till rottingen för att sätta sig i respekt. Han gör det av kärlek, säger han.
Främlingar på tåg hade premiär på Palladium ikväll. Den hade jag gärna sett, men det får bli en annan gång, i ett annat liv. Vi ska hem, och mina besparingar behövs till annat.
Han var så nöjd när han förklarade idén med cykeln.
”Det är sju kilometer hem, pôjk. Jag tar första sträckan och du går. Jag lämnar cykeln utanför Olssons vid Sågmon och fortsätter till fots. När du kommer fram är det din tur att cykla.”
Jag skulle cykla nästa sträcka, lämna Monarken vid gamla milstolpen vid Bålgårdstjärnet och gå därifrån till nästa ställe som han hade valt. Efter ytterligare ett par byten skulle vi vara hemma hos morsan.
Cykeln stod mycket riktigt lutad mot en björk utanför Olssons. Det är rörande ändå, hans tillit till mig, tänkte jag när jag satte mig upp på sadeln och trampade iväg. Långt senare förstod jag att det handlade om makt, inget annat. Tillit stavas dessutom lika från båda håll.

Och långt där framme går han. Jag kan se honom när jag susar fram på grusvägen som löper genom skog och förbi öppna fält. Fuktig svalka rullar ut som tunga bowlingklot mellan gran och tall. De slår undan den flämtande värmen som fortfarande vibrerar över åkrarna. Skymningsljuset är svagt. Det mäktar inte med att skapa skuggor som visar vart jag är på väg. Men jag vet, det är huvudsaken.
Snart är jag ikapp. Plingeling på ringklockan när jag passerar.
Ja, vinka du, gubbe.
Ett par krökar längre fram står stolpen där han ville att jag ska lämna cykeln, men jag trampar vidare och strax är jag förbi. De blankslitna skosulorna slinter på pedalerna och jag fortsätter nerför Myromsvägen.
Snart hemma.

Kappsäcken ligger på hyllan i vedboden där jag gömde den för några dagar sedan. Jag greppar den och går ut på gårdsplanen, hejdar mig ett ögonblick när jag ser mamma inne i köket. Hon sneglar på väggklockan och fäster en hårtest som lossat ur knuten på huvudet. Hennes sätt att smeka handen över lockarna i nacken är det enda som skulle kunna få mig att ändra mig, men den här gången står jag emot, trots att jag vet att det är hon som får möta hans ilska. Allt är mitt fel, som alltid.
Jag spänner fast kappsäcken på pakethållaren, rullar långsamt och tyst nerför backen från gården, ut genom grindöppningen. Långt där borta, på andra sidan fältet, syns en gestalt kliva ut ur skogen. Som en levande fågelskrämma med flaxande rockskört dundrar han fram med långa, ursinniga kliv. När han kommer hem är jag långt härifrån.
En främling på tåg.