Dans bort i vägen

Av Ida Eriksson

Taket på bilen var nedrullat. Mina systrar hade bundit sjalar runt huvudet så inte lockarna skulle gå ur, men jag lät håret flyga i vinden, trots de timmar det tagit Karin att omsorgsfullt lägga dem. Sommarkvällen var ljummen och skön och jag ville uppleva den till fullo.

När bilen kom över krönet sträckte jag på halsen för att se Fryken i sin fulla prakt. Nedanför oss kantades den av grönskande ängar, och söderöver dök den in i de djupa skogarna. Långt bort i fjärran övergick det gröna nästan till blått, så att gränsen mellan himmel och jord suddades ut. Vinden förde med sig en doft av jasminblommor i full blom som var så stark att den dränkte mina systrars parfymer.

När jag klev ur bilen busvisslade någon. Jag låtsades att jag inte hörde, men mina kinder avslöjade mig. Sonja knuffade mig i ryggen men sa att jag såg ut som en filmstjärna. Jag blev glad, Sonja var den ärligaste jag kände. Så såg jag hennes osäkra blick och skyndade mig att återgälda komplimangen, att jag önskade att jag hade hennes blå ögon. Hon log och tog mig i armen och Karin i den andra.

Som Sonja hade sagt när vi bestämde att vi skulle till dansbanan var soldaterna där. Det var bara några månader sedan som tyskarna gick in i Norge, och sedan dess hade de svenska soldaterna ständigt varit närvarande. Men ikväll var de lediga och ville dansa med Torsbyjäntorna. Jag älskade att dansa, men var blyg och vågade inte se åt någon av soldaternas håll. I stället dök en av mina klasskamrater upp, Gösta hette han, och bjöd mig i dans när dragspelen stämde upp. Gösta var vänlig men klumpig, inte bara i dansen utan också till sättet. Jag såg åt Karin. Hon dansade med en soldat och märkte inte mitt tysta nödrop. Jag fick dansa färdigt dansen med Gösta, sedan tackade jag för mig och snurrade runt för att hitta Sonja. En hand fattade tag i min och jag snurrade igen, men nu i dans.

Han var lång och mörkhårig, doftade rakvatten och svett. Jag kände hur jag blev svag i knäna, men han klämde min hand i sin som för att stärka mig. Så förde han mig i en dans, och vilken dans det var. Inte ett felsteg, inte någon hand på fel plats. Dans efter dans dansade vi. Det var som om musiken var i mig.

När skymningen föll så promenerade vi tillsammans i björkallén. Fortfarande hördes sång och skratt från dansbanan, och i skuggorna viskade par ömma ord till varandra. Vi talade inte, men det var ingen besvärande tystnad utan ett samförstånd jag aldrig känt förr. Han strök sin tumme över min handrygg, och jag var inte orolig att någon skulle se oss. Vi stannade vid strandkanten. Fryken, som ibland var vild och skummande låg nu stilla och lugn. Där släppte soldaten min hand, strök mina urblåsta lockar och kysste mig. Jag ville berätta mitt namn, men han sa att det var bättre att bevara ungdomen och kärleken i minnet. Så gick vi hand i hand tillbaka, och jag återförenades med Sonja och Karin i bilen.

Soldaterna posterades om. Vi träffades aldrig igen. Och kanske var det lika bra.