Den indelte soldaten

Av Enar Jonasson

Äntligen kom skriket. Erik Olofsson Tolerud hade tillbringat natten i lagården för manfolk fick inte vara inne när kvinnfolk skulle föda.  Jordemor öppnade dörren till den lilla grå stugan och ropade 

– Att nu kunde han komma och beskåda sin dotter.

Erik ilade med lätta steg och föll på knä vid sängen där hans Christina låg med deras tredje barn. Han borrade ner ansiktet i byltet med barnet för han ville minnas doften av sitt barn när han befann sig i det fjärran land som hette Pommern. Han smekte Christina ömt på kinden en sista gång och lovade att komma åter. 

Erik var soldat och hade edsvuret sin Kung att försvara honom och hans fattiga Sverige med sitt liv. Eriks herrar var Gud, kungen och krigsbefälet när han var i fält. Hemma på torpet tillkom prästen i Grava och Toleruds rote som var hans arbetsgivare. Erik skulle lyda dem alla och om det behövdes betala med sitt liv när han var i fält.  

Nu hade den fjärde Adolf kallat honom att kriga i ett land som Erik aldrig hade varit i och inte visste var det låg. Det var bråttom för vägen till Pommern var lång och dit måste han gå på egna ben. Det talades om en båtresa som Erik oroade sig för, för han hade aldrig  sett havet. 

Han reste sig, tog sitt gevär och ränsel och stängde sin grind. Han hoppas att komma åter.  

Pommern var Sveriges och Kungens land men folket talade ett obegripligt språk och ville inte kalla sig svenskar. Erik och hans kompani marscherade kors och tvärs för att leta upp fransosen som de skulle kriga mot. När de äntligen hittade sin fiende  blev det stort buller, mycket skjutande och mycket rök.  Ingen blev dödad för i den tidens krig dog man bara av rödsoten när man låg i härläger. 

En dag dödade Erik sin fiende. Det var en ung rödkindad man i blå uniform med en käck hatt på sitt huvud. Hans fiende log men hans leende övergick i förvåning när Eriks bajonett trängde in i hans kropp.  Erik kunde inte förstå skillnaden mellan prästens Brusanders predikan

Du skall inte dräpa för då kommer du till helvetet och här, där han fick beröm av sin överste och det talades om medalj för hans mod. 

Christina väntade oroligt på torpet. Hon kunde inte läsa och skriva och när brevet kom från Erik gick hon till klockaren i Grava som läste för henne och hjälpte henne att skriva tillbaka. 

Tiden gick och det ryktades om många som hade dött och försvunnit i det fjärran Pommern.  Rotemästaren var orolig och hoppades att Erik kom åter. Gjorde han inte det måste Christina flytta från torpet och en ny soldat komma till. Hade hon tur kanske den nye soldaten var ogift och gifte sig med henne. 

Månaderna gick och snön började smälta. En dag i maj när orrarna spelade på mossen och det var skönt att leva stod Erik vid Grinden. Christina släppte allt hon hade för handen och ilade honom till mötes. De stod länge och kramades innan Erik tog av sig geväret och ränseln och tog barnen i famnen och gick in i den lilla grå stugan som var deras hem