Av Kia Kinnunen
Jag vill ha tillbaka maskarna. Se björktrastar vända örat ner mot jorden och lyssna, för att i nästa sekund köra ner näbben i myllan och segt dra upp en mask.
De är inte där längre. Varken maskar eller trastar. Torkan, det snåla regnet, har jagat ner maskarna, långt ner i den torra jorden. Och björktrastarna har förhoppningsvis hittat någon annan plats att dra mask på. Mitt torp, ett 1700-talshus med sina gedigna timmerstockar och falu rödfärg som omhuldar huset, är byggt på ett berg. Det var säkert bra då för trehundra år sedan, att bygga på berg. Då fanns det gott om regn och det gick säkert att odla här.
Jag tänker på det förgångna som något som var bättre än nu. Inte bara vädret som var stabilare. Det finns en del som upplevdes riktigare då. Den första kärleken var mer äkta. De starka känslorna som inte gick att värja sig emot. De sitter i tryggt förvar i hjärteroten. De sitter kvar även om objekten har försvunnit ur mitt liv.
Man ska inte vända sig om, se tillbaka, då kan man förvandlas till sten. Det är en referens från vår heligaste skrift. Men det förflutna finns där, med oss hela livet. Frågan är om tiden verkligen är linjär? Årstiderna återkommer varje år de vandrar som i en cirkel. Kommer tillbaka, går hela varvet runt. Om årstiden vore linjär så skulle den väl inte kunna komma tillbaka?
Barndomens upplevelser bär man alltid med sig. Dem kan man inte sudda ut. Även om de bleknar, med tiden. Men de tas inte bort ur ens system.
Gemenskapen vi hade i min familj, som bäddade för att jag blev den jag blev, om de så bara var stunderna framför tvn, liggandes på ryamattan med mina syskon. Minns särskilt mannen som på varm dialekt visade oss en hel del intressanta experiment, eller var det mer bröd- eller bullbak? Hajk hette programmet. Minns inte riktigt innehållet men jag minns honom. Min första stora kärlek. Dialekten var så go och hans ögon alltid så glada och munnen smått leende. Jag ville bara krypa in genom tv-rutan och få en kram. Och se honom i ögonen och få del av hans leende. Han kunde nästan vara min pappa. Men det var inte sån kärlek som krävde intimitet utan mer en härlig kärlek av agape-karaktär. Eller inte riktigt eftersom den var ensidig.
Dialekten skiljer sig radikalt från den östgötska som jag växte upp med. Den här var något som skvallrade om omvårdnad, om att här är jag, jag lyssnar på dig! Och jag kan ge dig råd, gör så här och det här blir bra för dig.
Det var en omöjlig relation. Fanns inget internet, inget sociala medier så det gick inte att få kontakt med honom annat än att skicka iväg ett vykort. Och visa min platonska kärlek öppet. Men det hade förstört känslan, så det gjorde jag aldrig. Drömmen om att bara få vara i hans närhet, var det som gav mig näring och framtidstro. Sedan dess reagerar jag med hela hjärtat och lyssnar andäktigt när jag hör en man prata värmländska.