Den obarmhärtige prästen

Av Petra Hillring

Den obarmhärtige prästen

av Petra Hillring

Sockenprästen Anders Jakobsson började bli på tok för gammal för att vara präst. Han hade svårt att ta sig uppför predikstolen, hans predikningar var långrandiga och hans gamla ögon hade svårt att läsa upp kungörelserna. Glasögonen satt för jämnan på nästippen och det gråa skägget hade han låtit växa. Hela hans uppsyn utstrålade sävlighet och ålderdom. Därför gick han numer med en lärling vid sin sida, Nils Wallin, som var ung och sympatisk och en frisk fläkt jämfört med den gamle prästen. Nu satt de båda på hästkärran på väg mot Emil Antonssons lilla stuga. Det var en sen eftermiddag i september, och det kändes i den friska luften att hösten var på intåg. Den gamle prästen frös sådär som gamla människor ofta gör, och därför hade han dragit en yllefilt runt sig som om det vore mitt i vintern. Lärlingen Nils körde den gamla nordsvenska märren som travade på längs den gropiga vägen. Det var en lång väg att färdas från Talleruds Prästgård hela vägen ut hit till socknens utkant. De hade lika gärna kunnat störa prästen från socknen bredvid, tänkte den gamle prästen där han buttert satt och frös.

När de anlände till Emil Antonssons stuga hoppade Nils ner från vagnen och sköt upp stugdörren utan att vänta på den gamle, vars leder knakade när han mödosamt tog sig ner från hästkärran. 

Inne i stugan låg Emil med ett tunt lakan över sig. Han svettades vådligt och hustrun torkade hans febriga panna med en liten näsduk. 

– Goddag, sa Nils vänligt och tog henne i hand. Hur står det till här då?

– Det är inge vidare, han…

Hon avbröts av att den gamle prästen kom in genom dörren. Han slog käppen hårt mot golvet för varje steg han tog. 

– Jasså, här ligger Emil, ja, sa han och kisade mot den sjuke.

– Ja, han yrar och hostar blod, sa hustrun. Åh, snälle prästen, säg att ni kan hjälpa honom!

Prästen harklade sig högt och stapplade fram till Emil medan hustrun andäktigt såg på. 

– Nej, sa han avfärdande. Här finns inget som kan hjälpa, det är bara och be Gud Fader om förbarmande.

– Men det måste väl finnas något…försökte hustrun, men blev avbruten av prästen: 

– Nej, inget. Lungsoten har tagit honom, ser du! Han kommer dö, men jag ska be för honom, jodå det ska jag. Ibland är Gud barmhärtig, ser du. 

Hustrun slog händerna för ögonen och grät, men Nils tänkte att nu hade väl den gamle prästen ändå blivit tokig! Nog för att Nils trodde på Guds makt, men det fanns även läkare och mediciner på  lasarettet i Karlstad, och att avfärda dem var ren galenskap! Emil Antonsson hade hustru och fyra barn, och om han dog skulle de alla hamna i fattigstugan. Men vad brydde sig väl den gamle obarmhärtige prästen om det?