Av Juno Katainen
2019
Jag ligger kvar, utplånad, mottagen av mossa i en skog precis innanför den Värmländska gränsen. Det här blev alltså platsen som tog emot mig. Det känns mjukt. Fruktansvärt. Luktar murket på rätt sätt.
Oklar på om jag kommer att resa mig upp igen; tusen procent säker på att jag inte vill. Jag studsar handen lätt i mossan. Nog är jag besegrad. Jumalauta.
Cykeln ligger bredvid, ett hjul snurrar än. Hunden kikar på mig, undrar vad jag pysslar med. Viftar osäkert på svansen med pupiller stora som klot.
Hu. Jag undrar samma.
Vi måste spendera tid i ett ingenting ett tag, hunden min.
Ett (o)mänskligt ide
Det går några månader. Ett halvår. Ett år? Träffar ingen, vet inget. Platsen blir min hud. Varje gång jag kliver i mossan känner jag skuld, orolig att den inte ska återhämta sig. Orolig att jag inte heller ska det. Jag vill vara fjäderlätt och osynlig, men jag är blöt, tung och vass. Ber skogen att göra mig till mull. Den vägrar.
Noh. Va sån då.
2020
När sommargrannarna frågar hur jag kan bo här ute helt själv, vill jag svara, att ensamhet är värre bland människor.
När de säger: Va modig du är! Hade ja aldri vågat!, tänker jag att mod är nåt annat; jag är här för att jag är livrädd. Trött. Kaosig.
Det här är det enda stället jag får vara ifred på tillräckligt länge åt gången för att låta allt fult inom mig ta sig ut, hänsynslöst.
Världen utanför är också i kris.
2021
Källvattnet. Kvällskissen med hunden under stjärnhimlen – hukandes på varsin plats. Mörkret. Den stora ensamheten. Tystnaden. Allt som växer, andas, dör och förmultnar. Dasset! Hängmattan på min veranda. Mycket här ute är läkande.
Jag bär vatten, gråter, eldar, kämpar, skäms. Skapar, sover, ger upp. Låter allting dö, i omgångar. Ger all kärlek jag har kvar till hunden min. Ber att den ska räcka. Han värmer mig med sin varma kropp och tjocka päls om vinternätterna. En stor mjuk varg som kräver att få vara lilla skeden.
2022
Både jag och naturen är mycket mer motståndskraftiga än jag nånsin kunnat tänka mig, men det betyder inte att det är fritt fram att härja. Läkning går inte att stressa fram, tydligen.
Jag säger alltid hej till platsen, skogen, vattnet – allting här.
Och alltet och ingentinget svarar oftast:
Hej Juno. Du får vila här.
Jag försöker lära mig.
Inatt
Tranorna trumpetar ett godnatt från myren, stjärnorna säger: försök sov lite. Fladdermössen var här för en stund sen. De existerar bara i ögonvrån. Rådjuren skäller, hunden svarar. Låter han greja en stund, säger sen: låt dom va, korven. Dom få också va här.
Tänker på Edit, den sista baderskan på Klara källa. Hon som högg sin egen ved ur skogen och alltid promenerade med händerna bakom ryggen. Som aldrig diskade sin kaffekopp, bara gröpte ur botten emellanåt. Som jagade smådjur och hade dåligt samvete över det. Det är hennes hus jag bor i nu.
Jag säger godnatt till Edit och alla som kommit före.
Kryper ned bakom vargen, viskar: jag älskar dig, fjunet.