Dikten från förr

Av Milla Collin

Jag stod i rummet, rummet med vita, bubbliga tapeter. Jag satte mig medan min blick sakta gled från sida till sida. Blicken fastnade i väggen framför, väggen utan dekorationer. Men jag vet inte varför. Hur länge satt jag där? Det kan jag inte svara på. Min värld fylld med tomma väggar är den värld jag lever i.

Det blev ofta jag satt där, med ljudet från långtradarna på väg 26 uppe i Bergslagen. Ibland reste jag mig naturligtvis, en kan ju inte alltid sitta. Men vem fanns där egentligen? Ett tyst hus gav mig lugn, men ett stormigt hus skapade de tomma väggarna i världen jag levde i.

Kunde jag förses med lycka? Svaret är okänt. Kunde min tillvaro förändrats? Tveksamt. Jag kunde bara sitta och stirra blint i den värld som blivit min.

Jag gick i skogen, skogen med orörda, ostörda mossor. Jag satte mig på huk bredvid ett vattendrag, medan jag slöt mina ögon. Jag lyssnade på den mjuka forsen, slog långsamt upp ögonen och fortsatte min resa. Min resa med ett djup som ingen kände till, jag frös och gick sakta framåt.

Ett gammalt gruvhål till höger, om jag gick för nära, skulle jag falla? Jag började gå dit, men när jag vände min blick, såg jag tomma väggar. Är jag ens här? Jag visste inte. Kan jag välja min väg? Kanske. Jag slöt mina ögon.

Mörkret föll sakta över rummet, det enda som syntes var det svaga ljuset från gatlyktan utanför. Jag ställde mig upp i rummet, rummet med vita, bubbliga tapeter. Eller var de grå nu? Väg 26 var tyst nu, jag hörde svagt fågelkvitter från skogen. Hur länge stod jag där? Det kan jag inte svara på. Min värld var annorlunda.

Kunde jag förses med lycka? Svaret var fortfarande okänt. Hade min tillvaro förändrats? Potentiellt. Jag stirrade blint in i den öppna dörren, började gå från världen med tomma väggar och ut till lyktorna som svagt lyste i mörkret.