Dolt i huset vid Fryken

Av Gunvor Härenstam

Ångbåten närmade sig land. Karl och Anna tillät sig turista på Frykens vatten, trots att de hade viktigare saker att göra. Solen och möjligheten att få vara tillsammans gjorde att de lät tiden få rinna iväg. När de klev iland vände sig Anna till Karl och sa:

”Det var vid sådana här tillfällen som jag minns att mamma alltid höll dig i handen, aldrig mig, trots att jag var yngre.”

Karl såg frågande ut och hittade inget att säga. Det blev en tyst promenad till huset.

Sommaren lyckades inte skingra tomheten över platsen. Gräset, som borde klippts för länge sedan, gungan med murken sittbräda och huset, som inte sett en målarburk på årtionden. Syskonparet andades in allt detta. Skammen kom krypande.

Karl vred om låset. Dörren gled upp med ett knarrade. De stod tysta en lång stund och lät sig överrumplas av minnen, som rusade emot dem. I vardagsrummet stod tjock-Tv:n, soffan, sekretären och gungstolen. I köket såg det ut som om någon nyss lämnat det.

”Där vid köksbordet brukade pappa sitta och drömmande blicka ut över Fryken,” sa Karl.

”Jag minns ett sådant tillfälle då han oväntat tog blicken från vattnet och såg på mig och sa: `Tänk att små barnaliv kan komma till en, på så olika sätt`. Det var så konstiga ord för mig som bara var sju år, så jag kom mig inte för att fråga. Senare tänkte jag att jag kanske kom med kejsarsnitt,” sa Anna.

”Pappa ville aldrig prata om sådana saker och mamma var död redan då.”

”Något så onödigt som en bilolycka… Ibland väller ilskan upp i mig,” sa Anna och hennes käkmuskler blev spända.

Rummen låg som i dimma, för solen orkade inte sprida ljus genom de smutsiga fönstren. Anna öppnade tvärdrag i ett försök att vädra ut unkenheten och den tunga sorgen. Hjärtinfarkten hade slagit till plötsligt, kraftigt och obevekligt.

I sekretären fanns foton och viktiga papper som syskonen kommit dit för att ta vara på. Bilderna kastade dem in i barndomen. Anna kunde inte låta bli att se sin mammas närhet till Karl, när han satt i mammas knä, höll henne i hand eller såg på honom. 

”Tyckte inte mamma om mig?” sa Anna.

”Vad menar du?”

”Jag kom ihåg att hon var närmare dig och här ser jag bild efter bild med dig i knäet.”

”Ja, faktiskt. När du säger det så…”

Karl tittade igenom korten igen och la dem i en låda.

”Vill du att vi slänger dem?” sa Karl.

”Nä, jag menade inte så.”

I sekretärens lådor fanns också gamla julkort, inbjudningar och annat som borde slängts för länge sedan. När syskonen drog ut lådorna helt, uppenbarade sig ett lönnfack. Handtaget bestod av en spik och lådan fick racklas ut. Där låg ett kuvert. Inuti fanns tre A4-papper omsorgsfullt vikta två gånger. Uppvikt och utslätat slog rubriken ”Adoptionshandling” emot dem. Lite längre ner på sidan stod namnet ”Anna”. På baksidan var något skrivet i blyerts med skrivstil: Beviset på min oduglighet. 

Handstilen var mors.