Dystra sånger

Av Marcus Dahlia

Jag sjunger alla mina dystra sånger 
på vägen till en annan plats. 

Där säger de att livet lever.

Där ska det vara mycket bättre 
än på de platser jag varit på förut.

Jag är inte lika säker på det, 
fast kanske har de rätt ändå. 

För där hemma försvinner sakta skogen 
och mynnar ut i stora tomma fält. 

Framtiden spelades bort på tärning
och människorna flyttade ut.

Kvar finns endast nedlagda bruk, 
tomma butiker och länge förfallna hus.

Med sig tog de drömmarna in i en stad som lockade dem 
att känna pulsen efter att deras egen slutat slå.

Men om bara någon hade släppt in dem i en värld 
där livet ändå var möjligt, hade de kanske stannat kvar. 

Där hade de kunnat vara något annat 
än mattan utanför dörren till andras rikedom.

Där hade deras kärleksfulla famnar 
inte behövt skrika av förtvivlad hunger. 

Där hade deras sociala arv 
inte svetsats fast på fabrikernas golv. 

Och där hade de kunnat skapa sig en morgondag,
där tomheten inte hade funnits.

Men när greppet hårdnar om även min kropp och min själ 
så är det ändå till min hemstad jag alltid återvänder.

Där sicksackar jag fram på mina tomma gator 
och följer fotspåren som de lämnade uppgivet.

Inte för att jämföras och likställas, utan för att vägledas och finna friden, 
som jag så länge sökt sedan jag var ett av barfotabarnen i livet. 

För tiden jag levt här ekar fortfarande i betongen, 
mina minnen susar fortfarande i den ännu gröna skogen. 

Och tårarna jag fällt har spridits med Skillerälven och med orden, 
som håller mig för evigt levande i Värmland och på jorden.