En Kolarens väg

Av Bo-Göran Sjölander

Ensam i kolarkojan,
sotig rök i koftan.
Sidfläsk i min ränsel.
Fastän ingen rätt förstå,
tider som föregå.
Har jag nogsamt allt noterat:
– Ensamhet är en Kolares lott,
från tidig gryning.
Har jag allt förstått.
Jag har sedan länge,
kastat masken.
Den som klämde.
Lidandets väg,
genom enslig skog.
Fanns det någon som bekände?
Kolarens väg,
en enslig lott.
Byggde ett slott.
Kysste din kind,
sa farväl till Mor.
Födda: 
– En LilleBror.

Kolarens väg,
bygga Milan.
Inte sned.
Vakar i mörkret,
hör eldarnas sång.
Drömmar: 
– Om färdvägens gång.

Stjärnorna gnistra,
på enslig ort.
Allt vad är smått och i stort.
I mörkret lyser månens gula skära,
anden är nära.
Allt skall du bära.
Vaka och bedja:
– En Kolarens lott,
bygga koja och slott.
Somnar nu stilla,
till knastrande glöd.
Uppståndelsen: 
– Var är din död?
Vandrande Speleman:
– Ditt brott!
Det brinner en stock!
Eviga eldar,
i eviga tider.
Människobarn du lider.
Eviga tempel,
brännoffer tänt.
Gudar: 
– Den Evige sänt.