Av Birgitta Persson
En kvinna, hade en önskan om kärlek i jul, men hennes älskares steg är täckta med snö. Ensam igen i den bittra kylan, dekorerar hon spiselkransen med julstrumpor och ljus. En kvinna, klädd i sorg, förbannar snön som aldrig slutar falla, suddar ut stegen hennes älskare gick en gång.
Medan hon hänger kulor i granen, upplyst av feer. En kvinnas, åh så blå ögon glittrar av tårar, då hon uppmuntrar snön att fortsätta falla. Radera smärtan och måla världen i oskuldens sken, än en gång.
När natten skiftar med den obevekliga dagen. En kvinna, står vid sitt fönster, långt hår rinner änglalikt som ett vattenfall över axlarna. Månen kastar en väg ingen kommer följa. En suck från en kvinnas rubinröda läppar, när hon tittar på den sammetssvarta himlen. Stjärnorna fångar hennes tragiska aura, när hon tvingar snön att fortsätta falla och göra världen vacker i dess frysta form.
Allena i mörkret, en kvinna, gråter åter, då julsångerna börjar. Tår efter tår droppar ner i hennes mjuka vita handflata. Singel, som alltid, en kvinna lägger sig i soffan. Elden sprakar då veden förlorar slaget och medan julsångerna fortsätter nynnas, en kvinna, tittar på stjärnan hon placerat i granens topp. Den är gjord av halm och sammanbunden med åh så rött garn.
Och, ja, hon är ensam men som alltid klarar hon sig. För den kommer inte vara för evigt, den här stormen som rasar. Stillheten kommer åter härska en ny vår kommer stiga med sprängande knoppar och åh så söt honungsdagg.
Men för nu kommer snön fortsätta falla, precis som hon önskar för att klä världen i fruset glitter, så mörka skogar och tysta städer kan lysas upp med magi vi erinrar oss från sagor och minnen från inte så länge sedan. Snön kommer fortsätta falla för alla dem så ensamma, som en kvinna, stående i mörka fönster med en önskan om kärlek, kanske i jul.