En siffra i statistiken blev en älskad son och broder

Av Åsa der Nederlanden

Vad innebär det att någon är borta, som man har levt med i tre år och som har blivit en del av familjen? Det tar ett tag att fatta, först känns det bara som att han är och hälsar på sina kompisar i Storfors. Sen börjar det landa mer och mer att han inte kommer hem något mer, att vi kanske aldrig ser honom igen. Om det vore en frivillig resa. Om han reste till något, att det fanns något som väntade honom. Men att resa för att man har insett att alla möjligheter att finna en framtid här i Sverige är uttömda. Varenda sten är vänd på men det fanns inget där. Varenda mussla är öppnad men ingen enda innehöll en pärla. Då återstår bara att resa, och man måste göra det som när man hoppar från en trampolin. Ta sats och sen springa bort från allt och alla så fort man kan, för annars kanske man ångrar sig. Ta ett hopp rakt ut i det okända, utan att veta vad som väntar och utan att veta om man någonsin kan återvända. Inte för att allt skulle vara sämre där, Frankrike är ett civiliserat land som säkert är bättre än Sverige på många sätt. Men för att vi saknar honom så fruktansvärt här och för att det känns så orättvist att han måste åka, när han inte vill något annat än att stanna. 

En människa är alltid mer än en siffra, mer än platsen där hon föddes.
Den platsen där vi har vackra minnen, där är platsen vi kallar hem.