Epa

Av Airi Palm Borden

Det regnade igen. Torkarbladen gnekade i otakt under det ihärdiga trummandet mot vindrutan.  
Han hade varit på väg i några timmar nu. Dalgången tycktes mörkna längre uppöver och himlen strök tätt över vägen.
Genom regndropparna såg han tomma och rangliga hus flimra förbi. De tycktes luta sig bort från honom, mot älven. Den krumbuktade sig nedanför, mörkt och sugande.

Framför honom lunkade en epatraktor obekymrat genom vattenpölarna. Han hade glott på triangeln i flera kilometer nu, utan att kunna köra om.  Nåja. Om det bara dök upp ett fik kunde han stanna och fylla på reserverna. Det var ännu en bit kvar till hembygdsgården där han skulle träffa byhövdingen för att prata landsbygdsutveckling. Sälja idén.

De kallade det för busksafari i företaget. Alla dessa tomma kåkar! Som snart nog skulle riva sig själva och trolla fram mark för tidernas bästa affär. Lysande.

Plötsligt öppnade sig rakan framför honom. Han brände förbi. Såg precis skylten för Ingas kaffestuga. Öppet! Han bromsade häftigt, svängde av.

Parkeringen var tom. Han slirade i modden under huksprång mot byggnaden. Låst. Förbannat.

Lutad halvvägs in i bilen medan vätan rann innanför skjortkragen, slet han fram en pennstump ur handskfacket. Plaskade tillbaka till stugdörren och petade in lappen i dörrspringan. Det skulle ge henne nåt att tänka på.

Epan svängde in just som han gasade vidare ut på vägen. Rätt åt dom, hämndlog han kaffesveket.

Någon mil senare började bilen rycka och dra mot diket. Han klev ur med sprängande huvudvärk. Det regnade fortfarande. Höger fram låg som en vissen ballong mot asfalten.

Ivarsson hälsade i dörren när han kraftigt försenad kippade uppför trappen med konceptet under armen.

”Du ser blöt ut. Tyvärr har jag inget kaffe att bjuda på för vattnet är avstängt nu när vi bygger ut och rustar upp. Men du drack väl hos Ingas?”

Tack för den tänkte han. Men nu fick han en bra ingång till pitchen. ”Ingas, där var det låst och stängt! Såg faktiskt igenbommat ut. Nedlagt.”

Ivarsson skrattade. ”Det tror jag väl inte” sa han. ”Min fru Inga har alltid öppet och just idag är det bakdag med massa extra gott. Hon har själv byggt sin bagarstuga en bit från kafét och kör grejerna med epa. Det går riktigt bra för henne, har just skrivit kontrakt med handlarn.”

”Men nu,” Ivarsson svepte in honom genom dörren, ”vad var det du ville prata om?”

Han kände plötsligt hur konceptbunten började glida ur händerna. Den kändes blöt. Och tung.