Ett kallt och farligt arbete

Av Ingbritt Wik

Hur höll man den nyfångade gäddan färsk under varma sommardagar, när det inte fanns kylskåp? 

Alldeles invid den stora eken, vars yviga krona gav effektiv skugga valdes platsen för en ishög (isdös). En ram av plank placerades i en grävd grop, så isen skulle komma under marknivå. En stor sågspånshög lades bredvid. Detta var början till en användbar kylanordning.

Min far och grannen, som bodde på andra sidan om sjön, hjälptes åt med isupptagningen. Först tog de upp is vid den enes gård och därefter vid den andres. Isupptagningen gjordes på senvintern. Det var den glatta, hårda isen som var värdefull. På värmländska kallad ”tanare”.

Den stora issågen hanterades med skicklighet och isen sågades upp i lagom stora block. Issaxen sattes om blocken när dessa skulle baxas upp ur vaken. Iskrokar var något annat slag av verktyg som karlarna använde för att få upp isblocken, som var både kalla och hala.

Det var inga småsaker, de där blocken. Bortåt halvmetern tjock kärnis var det på den tiden. Otympliga block att handskas med. Om kärnisen låg på ca 50 cm, så fanns det alltid en rand av en annan is också. En is som inte alls var genomskinlig, utan som låg som en grå ogenomskinlig rand överst på isblocket. På värmländska kallades den isen ”stôp-is”.

Hade det varit många yr och eländigt väder var den isen tjock. Barvintrar var ovanligt på den tiden, så det fanns alltid någon decimeter med sådan grå is. Den isen hade alltså tillkommit under många snö-yr, blandat med växelvis lenväder och kanske regn. När det sedan frös, mellan varven, så blev även denna sörja is. Den isen var mindre tålig mot värme. Kärnisen, som var rent fruset vatten, var bäst. 

Efter upptagning, skulle dessa enorma isblock dras upp på en släde. En lång läm var lutad mot släden, så det gick att dra upp blocken på släddonet. Sedan var det ardennerhästen Bläsen som skulle forsla lasten till ishögen vid eken. 

Efter avslutad isupptagning sattes enbuskar runt kanterna på den öppna vaken.

Men för en oinvigd – som kanske kom i full fart på en sparkstötting när föret tillät – var sådana otäcka isvakar livsfarliga. 

***

När gäddan var fångad – eller vad det kunde vara som behövde kylas – fick man gräva ett hål i ishögens spånbädd, så man kom ner till isen och kunde lägga ner det som skulle kylas. 

Så här kunde min mor säga till mig när jag var en liten flicka: ”Var snäll och gå till ishögen och hämta, vad det nu kunde vara…, eller gå dit och lägg ner…!” Den hjälpen brukade jag ge min mor, som alltid hade mycket för händer.

***

Bara några tiotal meter från ishögen vid en berghäll, hade far eller om det var farfar byggt en rökkur. Där röktes fisk och fläsk. Folk gjorde vad de kunde, för att klara livhanken på sin familj när det inte fanns affär i närheten, och när den elektriska strömmen fattades. Det gällde att så långt som möjligt vara självförsörjande. 

En eloge vill jag ge åt alla som känner igen sig i denna berättelse.