av Helen Engdal
ingen visste att just jag passerade gränsen
höga tallar
i givakt över Sörmon
målet för resan
ett gult hus på höjden
eller var det kanske starten på resan?
andades fri luft
anade något annat bortom gult tegel
onåbart till en början
sedan möjlig att kopiera
en annan värld
en Frödingsk värld
en inre resa likväl
lärde mig nya ord i mitt nya land
töligt
jämt
åte
märkte hur de såg på mig i smyg
raggsockstanternas menande blickar över kaffesörpel
fick lära mig genom att
göra fel
så småningom höra när det blev rätt
tillfälle och tonfall
numera tror jag att jag kan
men de ser på mig i smyg
när tungan inte vill säga L som man gör här
i detta nya lands språk
och jag vet att det
ännu märks
hur jag bara nästan
hör till
mitt nya land
de unga männen mer rättframma
påpekar direkt mina misstag
skrattar åt förvirring
pöntad är INTE ett stavfel
tallar som står i givakt över mig
böjer sig över min väg
till stället jag aldrig skulle stanna
jag skulle bara passera
följa fyrtiofemman hem till slätten
plöjda rader av brun lerjord
men blev kvar
bland skrönor och skarvande berättare
och mannen jag mött på dans
i blått neonljus
i vitahuset i Kallsta
hemtraktens vidder
blicken som ser öppet land
fält och åkrar
sjön som breder ut sig
blicken mot horisonten där tomhet ses
och allt är stilla
mitt nya land erbjuder samma innanhav,
samma horisont
passera fabriken
genom Åsunda
förbi Segersta
och sedan
horisonten
och jag
vilar i tryggheten
igenkänningen
inga ord behövs
mitt språk är ordlöst
samma känsla när blicken sveper över
blånande berg i Torsby
Selmas ord får liv
när jag ser bergen första gången
har aldrig förstått
hur berg kan blåna
nu vet jag
det pågår nåt som jag inte vet vad det är i detta nya land
jag ser
jag iakttar
men förstår ännu inte
mitt språk räcker inte till att förklara vad jag ser
när blir man värmlänning?
när hör man till?
när kommer mina rötter
nå lika djupt
som tallarnas?
när står jag lika rak
i trygg förvissning
att här ska jag stå?
när blir det här en plats
jag kan kalla min?
tröttheten av att anpassas
till generationer av värmlänningshet
och glingt väglag
trött av att bråka med rötter
som bara växer ytligt
som inte ännu står fast
i marken
viljan att höra till
sitt nya land
undantränger ord från det gamla språket
ord som man inte kommer ihåg
att man någonsin uttalat
som varit självklara i en annan tid
finns där när man återvänder
men glöms när man passerar gränsen igen
har ingen betydelse i det nya
och
man behöver sina nya ord
för att
överleva
i tallarnas rike
att viljan att höra till
gör att jag
förlägger
mitt språk
tappar bort
Mig?